Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. De värnlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖNKÉL TOMS STUGA.
512
Miss Ofelia en dag en sakta knackning på dörren till sitt rum. Hon
skyndade att öppna, och därute stod Rosa, den vackra kvarteronflickan,
hvilken vi ofta förut omnämt. Hennes hår befann sig i vild oordning,
och ögonen voro svullna af gråt.
“ O, Miss Felia,” utbrast hon, fallande på knä och fattande tag i
fallen på hennes klädning, “gå till Miss Marie och bed, bed för mig!
Hon vill skicka bort mig och låta piska mig, se här!”
Rosa öfverlämnade ett papper åt Miss Ofelia.
Det var en order, skrifven med Maries prydliga handstil, till
föreståndaren för ett prygelhus att gifva öfverbringerskan femton
piskrapp.
“Hvad har du då gjort? ” frågade Miss Ofelia.
“Ni vet, Miss Felia,” svarade kvarteronflickan, “att jag har ett så
häftigt sinne, och det är min olycka. Jag hjälpte Miss Marie att profva
sin klädning, och då slog hon mig i ansiktet, och jag svarade henne
utan att tänka mig för och var näsvis ; och hon sade, att hon skulle
kväsa mig och låta mig en gång för alla veta, att det inte dugde för
mig att vara så stursk som hittills. Därefter skref hon det där och
befallde mig att bära fram det. Jag ville hällre, att hon dödat mig på
fläcken.”
Miss Ofelia stod begrundande med papperet i handen.
“Ni förstår, Miss Felia,” fortfor Rosa, “att jag skulle inte så
mycket bry mig om, att jag far stryk, för det har jag nog förtjänt, om
bara det vore Miss Marie själf eller ni, som gåfve mig det; men att bli
skickad till en Tcarl — och en sådan förskräcklig karl sedan, hu,
hvilken förfärlig skam, Miss Felia?”
Miss Ofelia kände nogsamt till det allmänna bruket att skicka
kvinnor och unga flickor till prygel husen i händerna på de råaste karlar
— män, usla nog att hafva en sådan sysselsättning till yrke — för att
här underkastas den mest skamlösa afklädning och bestraffning. Hon
hade tills nu endast vetat, att så tillgick, men hon hade aldrig sett något
exempel därpå i verkligheten förr än hon nu såg Rosas smärta gestalt
skälfva af förtviflan i stoftet vid hennes fötter. Hennes hvinnliga
ärbarhets harm i förening med Nya Englands starka frihetskänsla, som
var henne medfödd, kom blodet att sjuda i hennes ådror och spred en
flammande rodnad på hennes kinder. Hennes hjärta klappade
våldsamt; men med sin vanliga klokhet och själfbehärskning lade hon
band på sina upproriska känslor och sade till Rosa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
