Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Ett dystert ställe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 ONKEL TOMS STUGA.
kvinnorna. Ett uttryck af kvinnlig godhet spred sigöfver deras hårda
drag, och till gengäld tillredde och gräddade de Toms majskaka åt
honom.
Sedan han ätit, satte han sig ned på golfvet, tog fram sin bibel och
började läsa vid skenet från elden.
“ Hvad är det där ? ” frågade den ena af kvinnorna.
“Det är bibeln,” svarade Tom.
“ Gode Gud, jag har inte sett någon sådan, se’n jag var i Kentucky ! ”
“ Har ni varit i Kentucky ? ” sporde Tom lifligt.
“Ja; och jag hade det bra där, också. Kunde aldrig tro, att jag
skulle komma i ett sådant här elände ! ” genmälte kvinnan suckande.
“Hvad var det för en bok, den där?” sporde den andra kvinnan.
“ Jo, det är bibeln.”
“ Bibeln ? Hvad är det for slag ?” gentog kvinnan.
“A bevare mig, har du aldrig hört talas om den?” inföll den första
kvinnan. “ Jag hörde ofta missis läsa högt ur den i Kentucky; men
trösta mig ! här hör man aldrig någonting annat än klatschar och
svordomar.”
“ Läs någonting ur den, få vi höra! ” sade den andra kvinnan
nyfiket.
Tom läste :
“ Kommen till mig, I alle, som arbeten och ären betungade, och jag
shall vederkvicka eder”
“ Det är vackra ord,” återtog kvinnan ; hvem är det som säger dem ? ”
“ Herren,” svarade Tom.
“Jag önskar, att jag visste, hvar jag kunde träffa honom,” fortfor
kvinnan. “Jag skulle söka upp honom, ty det förefaller mig, som om
jag aldrig skulle kunna fa någon vederkvickelse mera. Min kropp är
sönderslagen, och jag darrar af trötthet hela dagarne, och Sambo skäller
oupphörligt på mig för att jag inte plockar fortare. Det är nästan mid¬
natt, innan jag kan få min kvällsmat; och se’n tycker jag att jag, knappt
hinner blunda, förrän de tuta i hornet och jag måste stiga upp och börja
på igen. Om jag visste, hvar Herren är, skulle jag säga detta till
honom.”
“Han är här; han är öfverallt,” sade Tom.
“Bevara oss, ni vill väl inte att jag skall tro någonting sådant?”
genmälte kvinnan. “Jag vet, att Herren inte är här, och det tjänar
ingenting till att tala därom. Jag skall nu gå och lägga mig och sofva
medan jag kan fa,”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
