Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIV. Kvarteronkvinnans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 575
ni ser, livad som vederfors hans egen son, själfva härlighetens Herre !
Var inte han alltid fattig? Och har väl ännu någon af oss blifvit så
förödmjukade som han? Nej, Herren har inte förgätit oss, därpå är
jag viss. Om vi lida med honom, skola vi också regera med honom
säger Skriften; men om vi förneka honom, skall också han förneka
oss. Hafva de icke alla fått lida — Herren och de honom tillhöra?
Det står skrifvet, huru de blefvo stenade och söndersargade och smä¬
dade. Lidandet ger oss ingen rätt att tro, att Herren vändt sig ifrån
oss; utan tvärtom, att han är med oss, bara vi förbli honom trogna och
icke ge vika för synden.”
“Men hvarför sätter han oss i en ställning, där vi äro nödgade att
synda?” invände Kassy.
“ Jag tror inte vi äro nödgade att synda,” svarade Tom.
“ Ni far väl själf se,” återtog Kassy. “ I morgon har ni dem Öfver
er igen. Hvad skall ni då taga er till? Jag känner dem, jag; jag
har sett alla deras skändligheter. Jag kan knappast uthärda att ens
tänka på allt det elände de skola tillfoga er. De skola slutligen tvinga
er att ge vika.”
“ Herre Jesus ! ” utbrast Tom. “ Du shall ju stärka min själ, så att
jag inte ger vika? Herre, stå mig bi i nöden !”
“Ack, min vän,” sade Kassy, “jag har hört alla dessa rop och böner
många gånger förut; och likväl ha de arma, värnlösa varelserna slut¬
ligen måst falla till föga och gifva vika. Emmeline försöker att stå
emot likasom ni, men livad tjänar det till ? Ni måste båda ge vika
eller också bli dödade tum för tum.”
“ Välan, jag väljer att dö!” utbrast Tom. “De må draga ut på
tiden så länge de kunna, men de kunna inte hindra mig att dö till slut.
Sedan hafva de ingen makt öfver mig mer. Jag är redo och vet, att
Herren skall hjälpa mig igenom det.”
Kassy svarade ej utan stirrade tankfullt på golfvet.
“Må så vara, att detta är rätta sättet,” mumlade hon omsider; “ men
för dem, som redan ha gifvit vika, finnes inte längre något hopp. Vi,
lefva i smutsen och bli så vämjeliga, att vi till slut vämjas vid oss
själfva ! Vi längta efter döden men ha inte mod att döda oss själfva !
För oss finnes intet hopp, ingen räddning, ingen frälsning! — Den här
flickan, nu — Emmeline — lika gammal som jag var på den tiden !
“Ni, ser själf nu, hvad det blifvit af mig,” fortfor hon med. bråd¬
skande stämma. “ Och likväl har jag blifvit uppfostrad i öfverflöd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
