Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622 ONKEL TOMS STUGA.
de triumferande orden af en lofsång, hvilken Tom ofta sjungit i fornä,
lyckligare dagar, men aldrig med sådan känsla som nu:
“Upplösas jorden skall som snö
och slockna solens glans ;
men den som tror skall aldrig dö,
ty Gud är evigt hans.
“ När svunnen är min sorgetid
i jordens jämmerdal,
ett lif af evig fröjd och frid
jag får i himlens sal.
“ Och när i tio tusen år
jag sjungit fröjdesång,
det skall mig vara som i går
jag sjöng den första gång.”
En livar, som är förtrogen med de religiösa företeelserna ibland slaf-
befolkningen, vet väl, att tilldragelser liknande den, vi nu hafva skil¬
drat, äro mycket vanliga ibland densamma. Vi ha ifrån negrernas
egna läppar hört flere sådana berättelser af mycket ursprunglig och
gripande art. Och hvem vågar väl afgöra, livad den allt genomträn¬
gande anden mäktar eller icke mäktar utföra på detta underbara instru¬
ment, som kallas människosjälen, eller på livilka olika sätt han förmår
hugsvala de bedröfvades själar? Om den arme, öfvergifne slafven tror
sig hafva emottagit en öfversinnlig uppenbarelse, ägnad att sprida ljus
och tröst i hans dystra tillvaro, så hvem kan väl jäfva honom ? Sade
icke Mästaren själf, att hans värf i alla tider vore att läka de i hjärtat
förkrossade och att försätta de sönderslagne i frihet ?
När i den disiga morgongryningen de slumrande trälarne väcktes till
en ny dags arbete på fältet, fanns det ibland dessa trasiga och skälf-
vande stackare en, som vandrade framåt med lätta och glada steg; ty
fastare än den mark, på hvilken han trampade, var hans starka tro på
en evig, förlossande kärlek.
Ifrån denna tid uppfylldes den förtryckte slafvens ödmjuka hjärta af
en orubblig frid, och den fullständiga förvandling som detta orsakade i
Toms hela väsen och utseende, kunde icke undgå att väcka allmän upp¬
märksamhet på plantagen.
“Hvad sjutton går åt Tom? ” frågade Legree en dag Sambo. “För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
