Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från min tid som teaterrecensent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fremmende, giogo ända derhän i oginhet, att de
påstodo honom endast kunna skr&la och hojta i
stället för att sjunga* och en tidning yttrade dagen
derpå helt oförställdt, att man i herr Belletti väntat
sig finna en romare, men i stället endast funnit
en — rå mare. Herr Belletti förlorade likväl icke
modet, han beräknade ganska riktigt att, såsom en
menniska kan vänja sig vid allt, skulle
Stockholms-publiken äfven småningom kunna vänjas vid
italienska rulader och musikfigurer, och man återsåg
honom sålunda efter någon tid såsom på fullt
allvar anställd vid vår scen i egenskap af förste
bassångare på stat.
Det omslag i publikens tycke, hvarpå herr
Belletti gjort räkning, infann sig i sjelfVa verket
långt förr, än man kanske kunnat vänta sig vid
betraktande af hans misslyckade debut. En och
annan, som hört italienare sjunga utomlands,
försäkrade och hedyrade i dia salonger, at herr
Belletti innehade den moderna stilen i dess högsta
potens, och att det just var dylika strupeffekter,
som gjort de stora utländska sångarnes lycka. Herr
Belletti blef småningom upphöjd till heder och
värdighet af en ny Lablache, och man sade med
fullkomlig tillförsigt: »Få vi nu endast äfven
mamsell Lind till Paris på några månader för at
utveckla sig till en annan Giulia Grisi, så hafva vi här
en italiensk scen komplett, och den är en narr, som
sedan reser till Paris för att söka en sådan!«
En ganska vjgtig sak, som härvid icke bör för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
