Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
D uf hök—-Dufvor.
314
svåra ett nytt försök ock måhända
alldeles omintetgöra ett sådant, är
själfklart.
Så snart ringarna blifvit kläckta, blir
honan mindre skygg och sitter då ofta
kvar på boets kant, när någon nalkas,
och kan då utan svårighet fällas. När
honan blifvit skjuten, bör man lägga sig
vinn om att äfven åtkomma hannen,
hvilken nu, som ofvan sagts, intager
hennes plats, och härvid kan man hafva
god hjälp i lockpipan.
Detta instrument är ganska enkelt.
Det består af två sammanfogade, inåt
plana, utåt afrundade, vid pass 10 cm
långa träbitar, hvilka till halfva
längden äro tätt sammanfogade, men på
andra hälften något urhålkade. I denna
urhålkning är anbragt en mässings- eller
trälamell. Vid blåsning mot denna
frambringas ett ljud, som förvillande liknar
hökungens och ormvråkens skri.
Lockpipan användes för att snarare
återkalla honan till boet, hvarigenom
skytten besparar sig en ofta
tålamodsprövande väntan, dessutom under
parningstiden, men fördelaktigast när
ungarna lämnat boet, i närheten af hvilket
de gärna en tid uppehålla sig. De röja
då lätt sin vistelseort genom sina sällan
afbrutna skrik efter föda, men
varsamma, som de snart blifva, tystna de
genast, då buller höres, hvarför man
sällan utan mycket besvär kan komma i
håll för dem, om man söker smyga sig
på dem. Vid blåsning i lockpipa
däremot komma ungarna snart -flygande och
kunna med lätthet dödas. När man
lyckats med en, bör man dröja en god
stund, innan man börjar locka de andra,
och alltid hålla sig väl dold. Lockpipan
kan med fördel användas ända till
midten af september.
Man kan äfven fånga höken medelst
en hökbur med sax (se nedanst. figur),
ett fångstredskap, som är i hög grad
förtjänt af att komma i åtanke hos
hvarje jägare, som vill skydda det
nyttiga villebrådet. Buren, som hålles till
salu af större sportfirmor, uppsattes
fördelaktigast i närheten af hönsgård,
dufslag eller vid rapphönsens foderplats, i
närheten af ett högt träd och på en
Hökbur med
manshög stolpe, om möjligt inne i en
buske, så att dufvan synes bättre
uppifrån än från sidorna. Vid gynnsam
väderlek användes naturligtvis med största
fördel en lefvande, helst hvit dufva, och
under den kallare årstiden en
uppstoppad sådan.
Dufvor. Af vilda dufvor förekomma
i Sverige fem arter, af hvilka de flesta,
äro flyttfåglar. Den vanligaste är
skogsdufvan, bland de andra må blott
nämnas den rätt allmänt och ända upp i
Norrland förekommande ringdufvan samt
den mera sällsynta turturdufvan. De
vilda dufvorna äro ur nyttighetssynpunkt
rätt indifferenta fåglar: såsom jaktbyte
äro de skäligen värdelösa, men anställa
å andra sidan heller ingen vidare skada.
Ur den nämnda synpunkten äro de
tama dufvorna, hvilka härstamma från
den någon enstaka gång i Sverige
anträffade klippdufvan och förekomma i
snart sagdt otaliga varieteter, mera
anmärkningsvärda. Den för sin snabba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
