Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
Dukning.
318
gen ej heller medföra samma angenäma
stämning som då man samlas vid ett
gemensamt bord.
Brukligt är att öfver bordets midt oeh
i dess längdriktning lägga en s. k.
bordlöpare, på hvilken borduppsatser,
blomstervaser, flaskställ o. d. placeras.
Bordlöparen bör vara af tunt linne med
broderier och ej i färgen sticka mycket
af mot duken. Bordlöpare af papper
kunna vara vackra nog för ögat, men
verka ej fint. Man kan också mycket
väl undvara bordlöpare, hvilket många
anse vara att föredraga, i synnerhet om
bordet betäckes af en vacker och fin
damastduk.
Anblicken af festbordet förhöjes i
väsentlig grad genom lämpliga
blomsterdekorationer. Huru dessa skola vara
beskaffade är en fråga, som bör ytterst
öfverlåtas åt den individuella
uppfattningen och smaken. Som en
allmängiltig regel gäller dock, att man icke
bör till prydande af ett middagsbord
använda höga och yfviga blommor, som
dölja de midt emot sittande för
hvarandra och förhindra en fri öfverblick af
bordet från hvarje plats, ej heller bör
man härtill begagna starkt doftande
blommor, emedan de, äfven om doften
i början förefaller angenäm, under en
långvarig måltid lätt kunna förorsaka
de, som sitta närmast, obehag. Sedan
några år har det varit brukligt att beströ
bordets midt med lösa blommor och
grönt, en dekoration, som kan vara
både nätt och effektfull, men som bör
göras med förståndig sparsamhet, så att
bordet ej verkar som en nyslagen
slåt-teräng. Huru denna dekoration än
anordnas bör den bestå af naturliga
blommor — konstgjorda sådana äro
bannlysta. Blommorna få ej heller se vissna
och slokande ut, hvarför man bör beflita
sig om att välja sådana, som äro en
smula hållbara. Violer t. ex. göra sig
vackert på en bordduk, men äro lätt
förgängliga och se redan efter ett par
timmar ut som svarta, skrumpna flugor.
De servetter, som begagnas vid ett
middagsbord, skola liksom duken vara
af bländhvit damast. En tid var det
brukligt att bryta servetterna på det
mest äfventyrliga sätt och gifva dem
gestalt af djur, växter o. s. v., men detta
är numera bortlagdt. Den vanligaste
formen är att den till en fyrkant
hop-vikna servetten vikes i triangelfason,
hvarpå snibbarna instickas i hvarandra,
så att den upprätt ställda servetten
bildar liksom en öppen mössa. Man
brukar också stundom bryta servetter i
stjärnform eller solfjädersform. Det
förra sättet, som åskådliggöres i fig. 1,
tillgår så, att man först viker servetten
dubbel och därpå viker dess båda
långsidor åt hvar sitt håll, så att de komma
kant i kant med servettens rygg,
hvarefter den sålunda fyrdubbelvikna
servetten veckas i sex veck på tvären (se a)
och slutligen dess nedre ända
hoppressas och uddarna utböjas i den öfre
på sätt b utvisar. För sol fjäderformen
ägna sig mycket fina och ej allt
förstora servetter. Man viker servetten
dubbel, dock så, att det undre lagret
skjuter ut nedanför det öfre med en
ungefär 3 cm bred kant (se fig. 2 a).
Därefter vikes servetten ännu en gång
efter samma metod, så att den får den
form, som synes af 5, hvarpå den
veckas å tvären i två fingerbreda veck,
hvilka måste göras skarpa och så
likformiga som möjligt. Slutligen omfattar
man med två fingrar servettens’ nedre
del, utböjer understycket till fot och
utbreder den öfre delen i solfjäderform,
på sätt bilden af den färdigbrutna
servetten utvisar.
Vid hvarje kuvert dukas med en flat
tallrik, som ifall smörgåsbricka
kring-bjudes vid bordet begagnas härför, eljes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
