Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1341
Näringsmedel.
1342
försel stegras betydligt öfver det
normala och yttrar sig då i en ökad törstkänsla.
Af de ofvannämnda egentliga
näringsämnena äro ägghviteämnena de
ojämförligt viktigaste. Muskler, blod,
nerver, hjärna oeh körtlar bestå nämligen
hufvudsakligen af ägghviteämnen, hvilka
blott till mycket liten del förbrukas
under normala förhållanden, men som då
den i saftmassorna och blodet
cirkulerade ägghvitan af någon anledning
minskas, tagas i anspråk för
lifsverksamheten. Därför är det af vikt att kroppen
med födan tillföres ägghvita i
tillräcklig mängd för att ej den i organen
befintliga ägghvitan skall behöfva
tillgripas, i hvilket fall organismen i sin
helhet blir mager och kraftlös. Vid riklig
tillförsel af ägghvita däremot hopas
förråd däraf såväl i saftmassorna som i
väfnaderna, hvarvid de senare ökas och
tilltaga i omfång. Den förbrukade
ägghvitan lämnar kroppen hufvudsakligen
såsom urinämne. Man har funnit, att
mängden af förbrukad ägghvita uppgår
till 118 à 150 gram per dygn, alltså
måste minst denna mängd dagligen
tillföras kroppen genom födan endast för
att utjämna förlusten.
Fett och kolhydrat ha däremot endast
medelbar betydelse såsom organbildande
element, hvaremot de spela en viktig
roll för vidmakthållande af den
betydelsefulla förbränningsprocessen inom
kroppen. Detta senare beror på att
kolhydrat och fett hestå af kol, som
förbrännes inom kroppen och därvid
sönderdelas i kolsyra och vatten
alldeles som kolen i en eldstad. Dessa
ämnens medelbara verkan på
organbildningen beror på deras förmåga att dels
inskränka den genom lifsverksamheten
betingade förbrukningen af ägghvita och
dels befordra aflagringen af ägghvita i
kroppen. Det är af denna anledning
man vid afmagringskurer undviker så
mycket som möjligt fett och kolhydrat,
hvarigenom mera ägghvita förbrukas och
sönderdelningen i väfnadscellerna blir
lifligare.
Bland de mineraliska beståndsdelar,
som ha större betydelse för organismen
och som därför böra ingå i vår föda,
äro särskildt att nämna koksalt, kalk
och järn. Koksaltet förekommer
upplöst i blodet och tillföres genom detta
alla kroppens väfnader. Det spelar en
mycket viktig roll för
ämnesomsättningen genom att befordra vätskerörelsen
inom cellerna. Vidare är det
nödvändigt för bildandet af saltsyra i
magsaften, hvilken har sin stora betydelse för
matsmältningen. Kalken åter är
erforderlig för bildandet af bensubstansen,
som till 80—90 procent består af
fosforsyrad kalk. Bristande kalkaflagring
i benen medför att dessa bli mjuka och
svaga samt lätt utsatta för krökningar
och missbildningar, ett tillstånd, som
är särskildt utmärkande för den s. k.
engelska sjukan, som just har sin grund
i ofvannämnda omständighet. Järnets
betydelse slutligen beror därpå, att det
ingår som en beståndsdel i blodet,
nämligen i de röda blodkropparna, hvilka
för ämnesomsättningen äro
utomordentligt viktiga. Fattas järn i blodet,
uppstår det sjukdomstillstånd, som är kändt
under benämningen bleksot.
Af det sagda framgår, att de
näringsmedel kroppen behöfver böra vara så
sammansatta, att de innehålla alla de
ämnen, som erfordras för organismens
uppbyggande och ämnesomsättningens
vidmakthållande. Då emellertid olika
näringsmedel innehålla mera af det ena
ämnet och mindre af ett annat, inses af
sig själft nödvändigheten af att hafva
en blandad kost, som fyller alla behof.
En kost, som uteslutande består af
ägg-hvitehaltiga ämnen, är lika litet ägnad
att tillfredsställa kroppens kraf, som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
