Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1687
Stöld—Svamp.
1694
yta, hvit, mild saft. En tät och fast
svamp med tjock fot. Växer i löfskog.
Mycket god matsvamp.
Öfriga riskor utmärka sig för sin
hvita och skarpa, till smaken om
peppar erinrande saft, hvarför de äfven
erhållit namnet pepparlingar. De äro
ätliga efter förvällning.
Kremlorna hilda en stor grupp för sig,
hvars förnämsta kännemärke är, att de
liksom riskorna ha sprödt kött,
hvaremot de ej afsöndra någon saft. Flera
arter äro förträffliga matsvampar med
mild smak, andra däremot odugliga eller
misstänkta. Då de olika arterna ofta
likna hvarandra rätt mycket, gör man
häst i att pröfva smaken på hvarje
exemplar genom att ta en liten bit af
skifvorna i munnen. Är smaken mild,
kan svampen tryggt förtäras, hvaremot
svampar med skarp, brännande smak
böra undvikas. Följande arter äro goda
matsvampar:
Mandelkremla. Har hatt af växlande
färg, antingen enfärgad eller med
ur-bleknande hvit-, gul- eller grönaktiga
fläckar, hvit fot samt i början hvita,
längre fram äggula skifvor. Smaken
erinrar om mandel eller nötter.
Förekommer i barrskog.
Äggkremla. Gul hatt och hvit, inuti
lös eller nästan ihålig fot och tidigt
äggula skifvor. Växer i löf- och
blandskog.
Rutkremla. Hatten är i början
betäckt med en hvitgrön skorpa, som
sedan spricker sönder i rutor, mellan
hvilka den hvitaktiga bottenfärgen lyser
fram. Växer företrädesvis i landets
södra delar, helst bland löfträd.
Grönkremla. Hatten är grön, grågrön
eller blågrön, skifvorna slutligen
ägg-gula, Mycket allmän i både barr- och
löfskog.
G-affelkremla. Hattens färg är i
början en blandning af olika färgskiftnin-
gar, men blir slutligen enfärgadt
mörkgrön. De hvita skifvorna äro delvis
korta eller gaffelgreniga. Växer som
rutkremlan.
Kantkremla. Mer eller mindre
brunröd eller orent köttröd hatt, hvars
öfverhud vanligen ej når fram till
kanten, hvit, hård fot och hvita, täta
skifvor. Växer i både barr- och löfskog.
I det föregående uppräknade svampar
äro alla skifsvampar, d. v. s. de under
hatten sittande fröalstringsorganen
utgöras af skifvor. Nu komma vi till en
grupp, hos hvilken fröstoftet alstras i
små nedåt öppna rör å hattens
undersida, hvarför hithörande svampar fått
namnet rörsoppar. Bland dessa finnas
åtskilliga förträffliga matsvampar, men
äfven några mycket giftiga, hvilka
senare dock lätt igenkännas därpå att
rörens mynningar äro röda eller rödbruna
samt att köttet, då svampen tummas
eller brytes, genast blånar starkt.
Stensoppen eller Karl Johans-svampen
är en af de läckraste matsvampar som
finnas och på grund af sin storlek och
sitt fasta kött mycket gifvande. Hatten
är brun, stundom ljusare, stundom
mörkare, foten äggrund eller klubblik, tjock,
blek, vanligen något brunaktig och har
närmast under hatten ett karaktäristiskt
rutnät. Rören äro hvita eller h vitgrå,
köttet hvitt med en dragning i rödt
eller brunt närmast ytan. Förekommer
allmänt, mest i löf- och blandskog.
Smörsoppen igenkännes därpå att
foten är försedd med ring. Hatten är hos
yngre exemplar beklädd med mörkt
slem och brun till färgen, blekare och
mörkstreckad hos äldre exemplar.
Rören i början ljusgula, längre fram
smutsgula. Förekommer ymnigt å vägkanter
och gräsbevuxna ställen i barrskog och
är en god matsvamp.
Lärksoppen liknar mycket föregående,
men hattens färg är ljusare, nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
