Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1811
Universitet— Uppfostran.
1812
nistisk och en
matematisk-naturveten-skaplig sektion.
Högsta inseendet öfver universiteten
(tillika öfver karolinska institutet samt
högskolorna i Stockholm och Göteborg)
utöfvas af en kansler, som utnämnes af
k. m:t efter föregånget val af ett
valkollegium sammansatt af representanter
för universiteten och karolinska
institutet. Kanslerns ställföreträdare och i vissa
fall en mellanhand mellan honom och
de lokala akademiska myndigheterna är
prokanslern (för Uppsala universitet
ärkebiskopen och för Lunds biskopen i Lunds
stift). Närmaste tillsynen öfver resp.
universitet utöfvas af en rektor och
dennes ställföreträdare, prorektor, valda af
det större akademiska konsistoriet bland
universitetets professorer.
Det större akademiska konsistoriet
utgöres af samtliga professorer samt
dessutom för vissa ärenden räntmästaren och
öfverbibliotekarien och har till uppgift
att hafva inseende och vård om
universitetets vetenskapliga och ekonomiska
angelägenheter, att handhafva den
disciplinära myndigheten öfver lärare och
tjänstemän, att förvalta och utdela
stipendier samt att uppgöra förslag till
tjänsters återbesättande m. m.
Det mindre konsistoriet, som har till
uppgift bl. a. att vaka öfver
föreskrifterna angående föreläsningar och examina
samt handhafva den disciplinära
myndigheten öfver de studerande, utgöres af
rektor, prorektor och fem andra
ledamöter, valda bland professorerna, en från
hvardera af de teologiska, juridiska och
medicinska fakulteterna samt en från
hvarje af filosofiska fakultetens två
sektioner.
Uppfostran har till uppgift att
utbilda människans fysiska, intellektuella
och moraliska krafter och anlag på
sådant sätt, att individens bästa därigenom
befrämjas på samma gång som han göres
till en nyttig samhällsmedlem. Strängt
taget kan hela tillvaron sägas vara en
uppfostran, i det hvarje människa ständigt
är underkastad utveckling genom
för-värfvande af nya erfarenheter; men i
egentlig mening förstår man med
uppfostran barnens och det uppväxande
släktets utbildning under den vuxna
generationens medverkan och ledning. Liksom
det mänskliga fostret i moderlifvet
genomlöper en biologisk utvecklingsprocess,
hvilken naturen behöft årtusenden och
åter årtusenden för att frambringa, så
genomlefver barnet under
uppfostrings-perioden i förkortad form
människosläktets utvecklingsarbete. Ali uppfostran
måste nämligen bygga på hvad gångna
släkten samlat af erfarenhet på olika
områden i fråga om såväl kunskaper och
färdigheter som lifsuppfattning.
Att uppfostra barn är både
ansvarsfullt och svårt. Det gäller att veta ej
blott målet utan äfven de rätta medlen
och att kunna lämpa de senare efter
olika individer. Några absolut
allmängiltiga regler för en detaljerad
barnauppfostran låta sig icke uppställas redan
af den anledningen, att det bland barnen
lika litet som bland de vuxna
näppeligen finnas två individer, som äro
fullkomligt lika. Man kan uppställa vissa
hufvudprinciper, från hvilka
uppfostrar-verksamheten bör utgå, men att vilja
föreskrifva något fullständigt schema,
som skall lämpa sig för alla barn, är
lika förmätet som resultatlöst.
Åsikterna om grundprinciperna ha
växlat med tiderna. Förr i världen, ja, ännu
för icke så många årtionden sedan,
ansågs ali uppfostran böra grundas på tvång
och fruktan, om den skulle leda till
åsyf-tadt resultat. Såväl i hemmen som
skolorna anlitades kroppslig tuktan såsom
det förnämsta medlet att ej blott inpränta
lydnad utan äfven att egga de ungas
flit. Detta system var utan tvifvel för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
