Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K / 10 (1850-1853) Author: Anders Fredrik Dalin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord - Första tidehvarfvet. Från äldsta tider till omkring år 1100 e. Chr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uteslutande egendom. Ordet runa, eller egentligen rún, betydde ursprungligen hvarje
högre eller hemligare kunskap; runorna voro inbegreppet af den tidens andliga bildning.
Så t. ex. utmärkte Målrunor dels historisk kunskap och dels lagfarenhet, Örtrunor
läkekonsten, Hugrunor vitterhet i allmänhet, Kraft- eller s. k. Meiginrunor en
öfvernaturlig förmåga eller trolldomskonsten.

Runstenarne, som i Sverige bevara enda återstående språklemningen ifrån denna
tid, tillhöra nästan uteslutande den skandinaviska norden, isynnerhet Sverige, och
företrädesvis de så kallade folkländerna i Upland. Af de 1649 runstenar, Liljegren i sin
Runlära anför, komma icke mindre än 1452 på Sverige, deraf Upland ensamt äger
740, Södermanland 200, Östergötland 100, Småland 80, Westmanland 40, Skåne 30, o.
s. v. I Norge, likasom i Danmark, anträffas deremot högst få. De flesta voro
griftvårdar, resta till minne af någon afliden; somliga hade äfven till ändamål att tjena till
åminnelse af något prisvärdt företag, såsom anläggandet af broar, vägar, gästgifverier
eller s. k. själahus, o. s. v. Inskrifterna äro någon gång affattade i det gamla
skaldspråket med bokstafsrim.

Runskriftens ursprungliga ljudtecken voro följande 16, svarande mot äldsta
götiskans bokstafsljud:

ᚠ benämdes	Freyr (guden Frey) ell. Fé (egendom) — uttalades som	F.
ᚢ	Ur (uroxe)	U eller V.
ᚦ	Þurs (troll) ell. Thorn (törne)	Th.
ᚯ ᚮ ᚫ	Os (mynning)	AA. Á. O.
ᚱ	Rêd (åkdon, sadel)	R.
ᚴ	Kön (böld) ell. Kæn (furubloss, fackla)	K. G.
ᚼ	Hagl (hagel)	H.
ᚾ	Nöd (nöd)	N.
ᛁ	Iss (is)	I.
ᛅ	Ár (årsväxt)	A.
ᛋ	Sol (sol), Knésol	S.
ᛏ	Tyr (guden Tyr)	T. D.
ᛒ	Bjarkan (björk)	B. P.
ᛚ	Lagr (lag, vätska)	L.
ᛉ ᛘ	Madr (man)	M.
ᛦ	Yr (båge) ell. Ör (pil)	R finale, Ö.

Sedan det på skriftecken rikare latinska alfabetet blifvit kändt, sökte sednare
runristare äfven i runskriften införa dettas noggrannhet i ljudbeteckningen, till hvilken
ända de stungna eller punkterade runorna uppfunnos, så att runalfabetets tecken
motsvarade de latinska bokstäfverna, med undantag af Q och Z. Dessa stungna runor
voro: ᚡ V, ᚤ Y, ᚧ Dh, ᚵ G, ᛂ E, ᛑ D, ᛔ P. Först i sednare tider tillkommo de
så kallade Oäkta Runorna, hvilka voro: ᛎ C, ᛰ X, ᛅ Æ, ᚯ Ö. Helsingrunor
skilde sig deruti från de rätta, att stafven eller horisontalstrecket var borta och endast
bistrecken qvar. Stafkarlsrunorna utmärkte sig genom en mycket lång staf, hvarpå
uppifrån nedåt flera runor med sina tillhöriga bistreck tecknades. I äldsta
runskriften fördubblades aldrig någon bokstaf; vanligtvis åtskildes orden med en, stundom två
punkter; runorna voro merendels ristade i en konstigt flätad ormslinga, på hvilken
ristningen börjades vid ormens hufvud; någon gång äro runorna ställda i ordentliga
rader; sällan saknas korstecknet, dock finnas äfven några stenar med Thors
hammarmärke. I afseende på uttalet bör äfven anmärkas, att runan ᚦ hade ett läspande ljud,
nästan likt det engelska th, hvaraf ännu intill sednaste tider spår bibehållit sig i
språket, t. ex. i pronomina the, then, ther, thessa, m. fl., som ännu qvarstå i den bibliska
och lagstilen. Likaledes hade runan Hagl ᚼ ett nu förloradt ljud, närmande sig till
gh, samt hördes också framför konsonanterna j, l, n, r, v.

Man har mycket tvistat om runornas ålder. På den grund, att inga äldre
runstenar än ifrån 10:de seklet finnas, har mången velat påstå, att de vid kristendomens
införande blifvit tillskapade efter latinska eller grekiska alfabetet. Orimligheten af
detta antagande bevisas dock, först och främst af deras ursprungliga fåtalighet; ty,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>