Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord - Första tidehvarfvet. Från äldsta tider till omkring år 1100 e. Chr. - Andra tidehvarfvet. Från år 1100—1523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om de omedelbart blifvit hämtade från ettdera af dessa alfabet, finnes intet rimligt
skäl, hvarföre då icke alla skriftecknen i detta alfabet blifvit begagnade; vidare af
runalfabelets högst egna ordning och bokstäfvernas namn, hvaribland Frey och Tyr
påminna om fredens och krigets gud enligt Asaläran; slutligen af runornas stora
enkelhet, hvilken snarare talar för en ganska hög ålder. Härtill kommer, att de vid kristna
lärans första predikande i norden redan voro allmänt spridda öfver alla dess länder;
samt att de i äldsta sagorna på flera ställen omtalas såsom i hedniska tiden ofta
brukade, ja till och med i sånger, som uppenbarligen äro hedniska, t. ex. Havamal m. fl.
Det är således mer än sannolikt, att de antingen med Asarna eller Göterna kommit
till norden, helst när man besinnar, att invandringen anses hafva skett ifrån norra kusten
af Svarta Hafvet, som redan i äldsta tider stod i nära förbindelse med Grekland och
Medelhafsländerna; ty likheten emellan det ursprungliga runalfabetet och det äldsta
grekiska, d. v. s. det phœniciska, hvilket Cadmus ornkr. 1500 f. Chr. förde öfver till
Grekland, är högst påfallande. Af de äldsta grekiska skriftecknen, hvilka liksom
runorna voro 16, återfinnas alla, utom E och Y, uti runalfabetet, hvilket likväl till följe
deraf, att flera runor på en gång motsvara två språkljud, har fem ljudtecken mer än
det äldsta grekiska, nämligen ᚠ ᚢ ᚦ ᚼ ᛦ. Slägtskapen emellan begge alfabeten är
obestridlig. Men hvilketdera är det äldsta? Rudbeck påstod af flera skäl, isynnerhet
på grund af runornas enklare form, att dessa varit förebilden till det phœniciska,
således äfven till det grekiska alfabetet. Dock torde man komma sanningen närmast,
om man antager, att ifrån Grekernes kolonier vid Svarta Hafvet bruket af de
grekiska skriftecknen spridt sig till kringboende folkslag, således äfven till Asarnes
förfäder, hvilka sedan bibehållit dem med någon förenkling i formen och de tillägg eller
förändringar, olikheten i begge språkens ljudsystem gjort nödiga.
Från Runstensåldern äro i Sverige inskrifterna på runstenarna de enda
återstående språklemningar. De äro således för bedömandet af språkets dåvarande tillstånd
af högsta vigt, helst deras stora antal gör, att de snart sagdt bilda en eget slags
litteratur. Vid jemförelse mellan runstensinskrifter i nordens tre hufvudländer finner man,
att det förut efter all anledning likartade språket nu företer någon olikhet; så t. ex.
skiljer sig fornsvenskan ifrån fornnorskan derigenom, att de breda, diftongiska ljud,
som tillhöra den sednare och ännu under äldsta Runstensåldern qvarstå i den förra,
småningom i denna öfvergå till egna långa vokaler, hvaremot fornsvenskans
konsonantsystem bibehåller sig närmare intill stamspråket. Dessutom förekomma i
fornsvenskan ej så ofta de i fornnorskan allmänna ljudskiftena. I Danmark, synnerligast på
Jutland, äro redan de skarpare formerna mer afnötta, och början gjord till den vekare
danskan. Urspråket sönderfaller således småningom i tre hufvudmunarter, hvilka
under tidens lopp utbilda sig till nordens nuvarande språk. Dessa tre munarter äro:
Svenskan (Götiskan), Norrönan eller Norskan, och Danskan. Svenskan talades af
Svear och Göter; Norrönan, äfven Isländska kallad, af Norges inbyggare samt i de länder,
som af Norrmännen koloniserades, d. v. s. Island, Grönland, Orkenöarna och
Färöarna; Danskan af Daner och Jutar. Emedan Danmark vid innevarande tidpunkt var det
mäktigaste af nordens tre riken och för öfrigt genom sitt närmare läge mest kändt
för det öfriga Europa, nyttjades äfven i medeltiden, förnämligast af utländningar,
uttrycket dansk tunga såsom gemensam benämning för alla nordiska munarterna. Detta
synes äfven stundom hafva varit fallet med ordet norröna, ehuru det i allmänhet
betecknade endast norskan, liksom äfven den s. k. isländska eller norröna-litteraturen
obestridligen tillhör endast norska språket, måhända dock med undantag af de äldsta
mytiska qvädena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
