Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord - Andra tidehvarfvet. Från år 1100—1523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något ljudtecken, motsvarande runan ᚦ, bibehölls denna i början, hvarjemte äfven ifrån
anglosachsiskan ð lånades, för att uttrycka ljudet dh. Mot slutet af perioden begynte
man dock utbyta dessa två skriftecken emot th och dh. Ännu saknades
bokstäfverna å, ä, ö; å betecknades med a eller o, ä med æ, och ö med ø. Stafningssättet, ehuru
likstämmigare än på runstenarna, är ännu ganska omvexlande. De särskilta
landskapsmålen synas dervid hafva gjort sig gällande; ett allmänt och för hela riket
gemensamt skrifsätt har ännu icke hunnit utbilda sig.
Språket var kraftfullt, rent och regelbundet i vida högre grad, än i närvarande
tid, då det likväl anses vara uppodladt till en viss fullkomlighet. Ordförrådet är
visserligen i flera afseenden mer inskränkt, än i en sednare tid; detta är språkens
allmänna lag; en högre, mer omfattande bildning måste ovilkorligen betinga ett rikare
språk. Deremot visar isländska litteraturen, att det äldre nordiska tungomålet ägde
en ganska stor mängd ord, hvilka sedermera under tidernas lopp bortfallit, och hvilka
uttryckte begreppsskiftningar, som i vår tid sakna motsvariga uttryck. Isynnerhet var
skaldespråket utomordentligt rikt. Äfven egenskapsorden förete i fornnordiskan en
mångfald, sinnrikhet och menniskokännedom, som visa, att den rent menskliga bildningen
hos våra förfäder måste hafva stått på vida högre ståndpunkt, än man i allmänhet
föreställer sig.
Genom kristna lärans förkunnare infördes en mängd nya ord, som hörde till
gudstjensten och religionsförfattningen. Sådana bildades dels genom sammansättningar
af rent svenska ord, t. ex.: aflat, radband, skärseld, vigvatten, dels genom lån ifrån
latinet, såsom: altare, fest, funt (af fons), kloster (af claustrum), kors (af crux),
mantel, pell (af pallium), tempel, testamente, predika, signa, skrifva, eller ifrån grekiskan,
såsom: bibel, biskop, engel, kyrka, prest, o. s. v. Äfven torde förtjena nämnas, att
genom Nordmännens tåg inkommo åtskilliga fransyska ord, t. ex.: kurteis, kurteysi
(courtois, courtoisie), burgeijs (bourgeois), likasom Väringarnes resor till
Constantinopel icke voro utan all inverkan på språket.
Andra Perioden, fr. 1250 till 1400, omfattar tiden för den Äldre Svenskan.
Dit höra de yngre Landskapslagarne, boken om Konunga- och Höfdingastyrelse, första
delen af stora Rimkrönikan, jemte åtskilliga andra skrifter.
Språkets böjningssystem bibehåller sig nästan fullständigt. Vigtigaste
förändringen är bortkastandet af r i maskulina substantivers plurala nominativ, t. ex. konunga
i st. f. konungar, äfvensom r bortlägges i adjektivers plural, såsom alle för allir,
samt i några genitiver. I stället för de fordna dativerna mer, ter, ser, skrifves mik,
thik, sik. Den obestämda artikeln börjar utveckla sig ur räkneordet een, eet. Det
Svenskarna egna bruket af dubbel bestämd artikel, framför och i slutet af
substantiverna, är numera allmänt, sedan det uppkommit på det sätt, att det gamla pronomen
hin, hin, hit (den, den, det) blifvit, med utelemnande af bokstafven h, tillagdt
ändelserna och antagit regelbunden böjning i öfverensstämmelse med dessa, t. ex.: sun-in,
suns-ins, sun-inom; vika-n, viku-nar, viku-ni; skip-it, skip-ins, skipinu, o. s. v.
Det hårdare konsonantsystemet bibehålles. Tyska språkets nu öfvervägande inflytelse
visar sig framför allt i rättskrifningen, genom vokalers och konsonanters onödiga
Fördubblande, t. ex.: reen, breeff. Man börjar bruka fv mellan två vokaler, i stället för
det förut brukliga enkla v, och stundom förekommer w i st. f. vu, t. ex. hafwm
f. hafvum. Tyska prefixet be träffas någon gång i sammansättningar, men ännu icke
de öfriga tyska prefixerna an, bi, er, ge, hvaremot partikeln for, firi (för) efter
urgammalt bruk nyttjas såsom prefix, t. ex. forfal (förfall), firibjuda (förbjuda).
Ordförrådet fortfor att riktas, förnämligast genom de andlige, som under denna
period för det mesta hade regeringsmakten i sina händer och ifrån latinet införde en
mängd ord, hvilka derpå hade afseende, t. ex.: artikel, bulla, datum, placat. Vid
slutet af perioden inkommo, genom de studerandes resor till Paris, äfven åtskilliga
fransyska uttryck, isynnerhet sådana, som angå litteraturen, t. ex.: universitet, penal
(penault), æventyr (aventure), sveit (suite), m. fl.
Tredje Perioden, fr. 1400—1525, eller Gamla Svenskans ålder, bildar
öfvergången till Nysvenskan. Härunder råder i språket en allmän förbistring. Nytt och
gammalt, svenska, danska och tyska språkelementer blandas om hvarandra, och ur detta
kaos utgår småningom det nyare språket. Under föregående period hade tyskan
vunnit ett öfvervägande insteg, men under loppet af Unionstiden inträngde äfven danskan,
och båda hjelptes åt att förbistra landets inhemska mål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
