Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord - Tredje tidehvarfvet. Från 1523 till närvarande tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tysk vetenskap och konst gåfvo första väckelsen åt svensk snilleodling; tyska
seder, bruk och inrättningar blefvo till stor del i Sverige inhemska. Städerna hvimlade
af tyska handlande och handtverkare; fältlägren, under de beständiga krigen, af tyska
legoknektar. Slutligen kom dertill det långvariga tyska trettioåra kriget, hvarunder
svenska krigarne till stor del glömde bort sitt eget modersmål, och vid återkomsten
till hemmet voro i språk och seder mera Tyskar än Svenskar. Med allt detta för
ögonen, hvem kan då undra på, att Svenska språket blef öfversvämmadt med tyska
ord, afledningsändelser och talesätt, som så införlifvade sig dermed, att man numera
icke ens anar deras utländska härkomst. Sålunda riktades visserligen ordförrådet, men
till obotlig skada för språkets renhet. Deremot vräktes många inhemska ord, som
voro vida mer uttrycksfulla än de främmande. Man ratade sitt eget, för att löpa
efter utländsk flärd. Emot slutet af perioden, isynnerhet under tyska trettioåra
kriget, började äfven franskan utöfva en inflytelse, som den allt sedan bibehållit. Också
förete den tidens handlingar, bref och skrifter en så brokig språkblandning, att man
dervid ovilkorligen påminnes om arlekinströjan.
I allmänhet hägnades likväl språket af de styrande med ömmaste omvårdnad.
Gustaf I, som sjelf skref ganska mycket och var en af sin tids förste vältalare,
nitälskade högeligen för modersmålets renhet. Hans son Erik hade en både lärd och
vitter bildning; han utmärkte sig isynnerhet som andlig och lyrisk diktare. Johan III,
en af landets lärdaste och mest konstälskande regenter, vårdade sig med mycken ifver
om språket, förordnade, att inga främmande ord fingo deruti inblandas vid
embetsverken, och tillhöll alla skollärare att noga vaka öfver dess oförfalskade skick. Också
vann det under hans tid en stadga, som det under de föregående regeringarna icke ägt.
Carl IX hade, liksom fadern, en medfödd vältalighet, hvarigenom han vid riksdagarna
ledde ständerna efter sina afsigter; hans stil var äkta svensk, manlig och uttrycksfull.
Alla öfverträffades dock af Gustaf Adolf, som både i tal och skrift behandlade språket
med verkligt mästerskap. Kristina deremot var som drottning ett underverk af
lärdom, men föga gjordes under hennes regering till modersmålets uppodlande.
Andra Perioden, fr. 1650 till 1733, utmärker sig genom det nu nyväckta sinnet
för svensk vitterlek och det rastlösa sträfvandet på fornforskningens område. Med
Stjernhjelm, lika stor som lärd, skald och vetenskapsman, föddes svenska
skaldekonsten till lif. Han, jemte Verelius och den snillrike Rudbeck, forskade med
outtröttlig ifver uti fäderneslandets fornspråk, och frammanade åter dess fornminnen ur
glömskans mörker. Språket bearbetades grammatikaliskt först af Bureus, och emot slutet
af 17:de seklet skref Tjällman den första egentliga svenska språklära, som i många
fall stadgade ännu gällande grunder för rättskrifningen.
Äfven under denna tid fortfor vacklandet i ordböjningen och stafningssättet. De
gamla längre böjningsformerna brukades ömsom med de nya kortare. Ännu i Gustaf
Adolfs bibel qvarstå de förra; till och med i den bibelöfversättning, som Carl XI lät
föranstalta, men som först trycktes under Carl XII, äro många af de gamla
böjningsändelserna bibehållna, liksom äfven det gamla stafningssättet, ehuru vid denna tid de
nya språkreglorna i allmänhet voro rådande. I början af perioden och sedan allt
framgent var villervallan stor i fråga om rättskrifningen; enligt gamla bruket
fördubblades ännu onödigtvis vokalerna, äfvenså konsonanter utan all åtskilnad, vare sig med
enkelt eller dubbelt ljud, och det öfverflödiga h tillades i ganska många ord. En
säker grund i rättskrifningsläran vanns först genom de undersökningar rörande
modersmålet, som den af Carl XI beslutade nya bibelöfversättningen föranledde. I
allmänhet kan man säga, att svenskan vid slutet af denna period i det hufvudsakligaste
antagit sitt nuvarande utseende.
Ännu var stilen lika brokig. De fleste skriftställare lånade utan all urskilning
främmande ord, isynnerhet från tyskan och franskan, liksom äfven tyska
ordvändningar voro mycket vanliga. Deremot ifrade andra för språkets renhet, deribland
Stjernhjelm, Lindsköld m. fl., och gåfvo sjelfve mönster af en obemängd svensk prosa.
Tredje Perioden, från 1733 till närvarande tid, är språkets mognadsålder.
Stjernhjelm hade anslagit de första tonerna på svenska lyran, och funnit flera värdiga
efterföljare. Ännu var dock språket tungt och stelt; det led af en viss råhet och
klumpighet. Dalin uppträdde och hyfsade det; en ledig och lätt stil, smak, behag och
renhet utmärkte i allmänhet de skrifter, både i bunden och obunden stil, som flöto ur
hans penna. Men det var först Gustaf III:s tid förbehållet att i Kellgrens, Leopolds,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
