Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Förord
- Tredje tidehvarfvet. Från 1523 till närvarande tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bellmans och Lidpers mästerstycken skåda svenska vitterhetens triumf. Den höjd,
svenska skaldespråket i vår tid uppnått genom de mäktiga snillen, hvilkas bortgång
så nyligen bredt ett sorgflor öfver svenska vitterheten, är alla bekant.
Sedan Tjällman lagt första stadiga grunden till en svensk språklära, finner man
icke mera samma regellöshet i skrifsättet, som under de föregående perioderna. Dock
bibehöllos ännu i biblisk stil och i lagstil åtskilliga af det äldre språkets egenheter i
rältskrifningen. För att afhjelpa dessa brister, utgaf Svenska Akademien i början af
detta århundrade ett arbete, hvarigenom rättstafningen omsider fick en fast grundval.
Härigenom har ock vunnits den fördel, att olikheten i stafningssättet på sednare
tiden allt mer och mer aftagit, och att man i denna del af språket slutligen torde
kunna hoppas en önskvärd enhet. Ty som en fördel måste det alltid anses, att
sjelfva språket, detta den menskliga bildningens så vigtiga hjelpmedel, kommer (till
den stadga, allmängiltighet och sjelföfverensstämmelse, att man ej längre behöver
strida om det oväsendtliga, om ord, utan kan gå öfver — from sounds to things.
Äfven ordförrådet har på sednare tiden blifvit betydligen riktadt, dels af språkets
egna tillgångar, dels genom lån och efterbildningar, förnämligast ifrån fransyskan, men
äfven till någon del ifrån tyskan och danskan. Många af våra yppersta författare
hafva dock genom sina skrifter visat obehöfligheten af de flesta sådana lån och
ådagalagt, att svenska språket äger inom sig flera tillgångar, än man anat. Äfven måste
erkännas, att den andliga, likasom embetsmanna- och rättegångsstilen bibehållit en
efterföljansvärd renhet. Men på det hela taget är skrifsättet ännu behäftadt med
nästan samma brokighet, som hittills stämplat nysvenskan. Detta gäller allra mest om
den vetenskapliga, konstnärliga samt tidnings-stilen, ehuru äfven häruti röjt sig en viss
fosterländsk sträfvan.
*
Efter förestående flyktiga öfversigt af svenska språkets genomgångna skiften,
skall planen till närvarande arbete nu i korthet framläggas.
Att efter bästa förmåga fylla de kännbaraste bristerna af en svensk ordbok har,
såsom förut nämdt är, varit Författarens afsigt. Man vänte således icke att här
finna den allt genomgående fullständighet, som vår tid fordrar, men hvarpå man ännu
har så få exempel, till och med för de mest uppodlade bland Europas språk.
Deremot skall det blifva Förf:s ifrigaste bemödande att lemna allt det hufvudsakliga och
väsendtliga i så fullständigt skick, som skäligtvis kan begäras.
Följande bestämmelser skola närmare angifva de gränser, inom hvilka Förf.
ansett nödigt att inskränka sig.
1) Hvad ordförrådet beträffar, upptagas:
a) Alla sådana ord, som tillhöra det allmänna tal- och skriftspråket, hvart och ett
på sitt ställe i den alfabetiska ordningsföljden. Härvid anmärkes blott, att af
sammansatta ord endast de upptagas, som hafva någon särskilt, egen bemärkelse, hvilken
icke nödvändigt följer af betydelsen hos de enkla ord, som bilda sammansättningen.
Till ledning för rättskrifningen finnas likväl sådana sammansatta ord till större delen
anförda under hufvudordet, men utan vidfogad förklaring, och betecknade med
förkortningstecknet Ss. Beträffande verbalier på ande och ing, se längre ned.
b) Allmännare konst-, vetenskaps- och handtverksord. Att upptaga alla sådana är
för närvarande, då man ännu äger så få special-ordböcker, nästan omöjligt och torde
endast genom en förening af krafter vara verkställbart. Det rättaste torde vara att,
sedan den egentliga ordboken blifvit fullbordad, sammanfatta alla dylika ord, som
uteslutande tillhöra något visst yrke, någon viss kunskapsart, således alla dem, som icke kunna
föras till det allmänna språket, i ett särskilt supplement, utarbetadt i
öfverensstämmelse med hufvudverket. Allmänheten ägde då fördelen att efter behof kunna
förskaffa sig det ena eller det andra, utan den för mången alltför kännbara kostnad,
som icke kunde undvikas, om allt sammanfördes i ett enda verk.
c) Utländska ord, som blifvit eller äro på väg att blifva med språket införlifvade.
Mången torde tycka, att dessa, såsom uppspirade på främmande grund, borde helt och
hållet uteslutas. Detta kan synas hafva något skäl för sig. Men, ville en
ordboksskrifvare följa denna grundsats, skulle han ej sällan nödgas afstympa en god del af
ordförrådet. Detta gäller om svenska språket ej mindre än om de flesta nyare, t. ex.
det fransyska, engelska, tyska, m. fl. En högst betydlig del af de ord, som numera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0025.html
