Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Addition ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
ADD
ADM
ADDITION, addittschön, f. 3. (räknek.) i)
Handlingen, då man sammanlägger aritmetiska
storheter till en summa. Hopläggning. — 2) Det
räknesätt, som dervid begagnas. Hopläggsräkning.
ADDITIONEL, addittschonä’11, a. 2. (dipl.)
Som utgör ett tillägg. A. artikel.
ADDITIONSTABELL, m. 3. (räknek.) Tabell,
som upptager summorna af enkla tal.
ADDITIONSTAL, n. 5. (räknek.) Räknetal,
som innehåller aritmetiska storheter, hvilka skola
adderas eller blifvit adderade. Hopläggningstal.
ADDITIONSTECKEN, n. 5. (räknek.)
Tecken (+), som antyder, att de tal, emellan hvilka
det står, böra adderas, t. ex. 24-8.
Hopläggnings-tecken.
ADEL, m. 2. sing. 4) Hög, förnäm börd.
Född af a. — 2) Stånd i samhället, som på grund
af börd (Bördsadel) eller förtjenst (Förtjenstadel)
åtnjuter vissa politiska företrädesrättigheter.
Konungen hade slött sig med a-n, och sökte nu
åter försona sig med den. — Motsats: Ofrälse.
— 3) (fig.) Ädelhet. Hjertats, själens a. — Ss.
Adels f olk, — sherrskap, — shögfärd,
— smatrikel, — snamn, — suniform,
— svälde, — svärdighet.
ADELHUS, ADELSLÖTT, n. 3. (gam. krigsk.)
Kastell uti eller bredvid befåstade städer.
ADELHÄREN, m. 2. sing. def. (gam.) Den
del af krigsmakten, som bestod af frälset, och
tjente till häst i full rustning. Kallades ock
Hof-män eller Män af vapen.
ADELIG, se Adlig.
ADELMUR, m. 2. (gam. krigsk.) Hufvudmuren
af en fästning, en borg, o. s. v.
ADELPORT, m. 2. (gam. krigsk.)
Hufvudpor-ten till en befästad stad, en borg, en fästning.
ADELSBREF, n. 5. Af en regent utfärdadt
dokument, hvarigenom någon förklaras upphöjd i
adligt stånd.
ADELSDAM, f. 3. Fruntimmer af adlig börd
eller gift med en adelsman.
ADELSDIPLOM,––––––å’m, n. 3. o. 5. Se
Adelsbref.
ADELSFANAN, f. 4. def. (hist.) 1) Den del
af krigshären, hvilken bestod af adel, som
utgjorde personlig rusttjenst. — 2) (i sednare tider)
Benämning på en af adeln ensam underhållen
ka-vallcrikorps, som bestod af 395 man. Kallades
äfven: Adelsfaneregementet.
ADELSHUS, n. 5. Adlig familj.
ADELSJUNKER, m. 2. pl. — junkrar.
Fattig, mindre ansedd person af adeln. Brukas
nästan i föraktlig mening, liksom Knape.
ADELSKAP, n. 3. o. 5. 1) Adlig värdighet.
Belönas med a. — 2) (mindre brukl.) Adelsstånd,
adel.
ADELSMAN, m. 5. pl. — män. 1)
Mansperson af adligt stånd. Vara född a. Blifva
utnämd Ull a — 2) (uti inskränktare mening)
Mansperson af adelns lägsta eller tredje klass
(enligt svenska adelns klassordning). Han är icke
grefve, ulan blott simpel a.
ADELSMANNA, a. 1. (egentl. en gammal
genit. pl. af Adelsman) Som tillhör eller har
afseende på adel. A tro, ära, paroll.
ADELSPRIVILEGIER,––––––lé–, n. pl. 3.
1) Företrädesrättigheter, tilldelade adeln som stånd.
— 2) Sjelfva urkunden, hvari dc äro uppfattade.
ADELSSTÅND, n. 5. Se Adel, 2.
ADELSVALP, m. 2. Öknamn på gossar och
ynglingar af adeln.
ADELSVAPEN, n. 5. Adligt sköldemärke.
ADEPT, adä ppt, m. 3. i) (ford.) a) Person,
invigd i alkemiens eller guldmakarkonstens
innersta hemligheter. — b) Guldmakare. — 3) (nu)
Person, invigd i en ordens hemligheter eller i
någon för mängden obegriplig kunskap.
ADEQVAT, –åt, a. i. Fullkomligt
motsva-rig, till alla delar inpassande.
ADERTON, grundtal. Åtta och tio
tillsammans. Tecknas med siffror <8. En af de a,
ledamot i Svenska Akademien.
ADERTONDE, ordningstal. Den, som i
ordningen följer näst efter den sjuttonde.
ADERTONHUNDRA, grundtal. Aderton
gånger hundra. Benämnes egentligare Ettusen
åttahundra.
ADERTONTUSEN, grundtal. Aderton gånger
tusen.
ADERTONÅRIG, a. 2. Som är aderton år
gammal eller har fortvarat i 48 år.
ADHESION, - - schön, f. 3. (fys.) Olikartade
kroppars egenskap att, då dc komma i beröring
med hvarandra, fästa sig vid och förena sig, den
ena med den andra. Vidhäftning.
ADJEKTIV, addjäcktiv, n. 3. (gram.) Ord, som
tillägges substantiver, för att utmärka någon deras
egenskap. Tilläggsord, Egenskapsord. [Adjcktif,
Adjectiv, Adjectivum.]
ADJEKTIV, a. 2. (gram.) Som har afseende
på eller utmärker ett adjektiv. A. ändelse. A-t
begrepp. [Adjektif, Adjcclif.]
ADJEKTIVT. adv. (gram.) Såsom adjektiv.
[Adjcktift, Adjcctift.]
ADJUNGERA, v. a. 4. (i embetsstil) Förordna
eller förena med sig till biträde. —
Adjungerande, n. 4.
ADJUNKT, addjünnkt, m. 3. Person, anställd
som biträde i en tjenst. A. vid ett universitet,
tillförordnadt biträde åt en professor
(Akademie-adjunkt). A. vid ett gymnasium, som biträder
med undervisning i vissa ämnen eller vid
inträffande förfall för någon af lektorerna
(G)innasie-adjunkt). I allmänhet menas med A en person,
som biträder i någon presterlig befattning, t. ex.
Pastors-adjunkt, Komministers-adjunkt. — Ss.
A-syssla, — slön. [Adjunct.]
ADJUNKTION, addjunnktschön, f. 3. (i
embetsstil) Förordnande till biträde. [Adjunction.]
ADJUNKTUR, addjunktür, f. 3. Adjunkts
tjenst. Se Adjunkt.
ADJUTANT, addjulånnt, m. 3. 1) Officer,
som biträder en bcfälhafvarc. — 2) (skämtvis)
Biträde i allmänhet. — Sä. A-korps, —
sbeställning, — stjenst.
ADJUTANTSFAGEL, m. 2. pl. — fåglar.
(nat. hist.) Köttätande fågel af Storkslägtet, äfven
kallad: Adjutanten. Ciconia argala.
ADJÖ! int. Farväl! — S. n. 4. Afsked. Taga a.
ADLA, v. a. 4. 4) Upphöja i adligt stånd. —
2) (fig.) Förädla. — Adlande, n. 4.
ADLIG, a. 2. Som tillhör, utmärker eller har
afseende på adel. A. person, värdighet. A-t
namn, stånd.
ADMINISTRATION, addminisstrattscbön, f. 3.
Förvaltning. — A-ssyslem, — såtgärd.
ADMINISTRATIV, –-iv, a. 2. Förvaltande,
hörande till förvaltningen. [Administralif.]
ADMINISTRATÖR, m. 3. Förvaltare af
allmänna angelägenheter.
ADMINISTRERA, v. a. 4. Förvalta.
ADMIRATION, admirattscbön, f. 3. (i skämtsam
stil) Beundran; äfven förundran. I tokrolig stil
säges till oe h med Ad mir a Hons-för undran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
