Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Afarbeta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 AFA AFB
grus, penningar, mull. En kedja af berg. —
*) Verktyg. Blifva Iråffad af en pil. Få ett
hugg af en sabel. — 5) Medel. Nära sig af
åkerbruk. Blifva drucken af vin. — 6)
Egenskap hos person eller ting. En man af heder,
af snille. En vara af god beskaffenhet. — 7)
Innehåll (mått, mål, vigt, pris, tid). En butelj,
full af vin. Eli verk af tio delar. Taga in
en last af spannmål. Ell band af två alnars
längd. En last af 200 tunnor. Ell paket af
20 lods vigt. Del säljes till etl pris af 12 sk.
skålpundet. En person af trettio års ålder.
— 8) Del af ett helt. Hälften af äplel. En bit
af tårtan. Vid foten af berget. Två personer
af sällskapet. En af mina vänner. — 9)
Af-lägsnande, borttagande, befriande. Torka dammet
af bordet. Taga af sig hallen. Taga af en
fangc hans bojor. — 40) Ägande, tillhörighet.
Ägare af en landlegendom. Konung a/ Sverige.
Riddare af Svärdsorden. Vissa Äldre adliga
ätter, som skrifva sig till något familjgods, nyttja i
sina namn af framför namnet på det gods, som
utgör ättens hufvudsäte, t. ex. Horn af Åminne,
Lind af Hageby, m. fl. För att utmärka sitt
adelskap, hafva på grund häraf, i sednare tider,
personer, som blifvit adlade, antagit af framför
sitt ursprungliga namn, utan att det utmärker
ägandet af något sådant familjgods, t. ex. af IV
ann-qvisl, af Sillan, m. fl. — 11) Af uttrycker äfven
ofta begreppet af ablativen i latinet och brukas
sålunda allmänt i passiva satser. Vara omtyckt
af alla. Förföljas af fienden. Plågas af
sjukdom. Blifva anfallen af feber. — 42) Elliptiskt
nyttjas Af i liera talesätt, t. ex.: Armen, käppen
är af, d. v. s. afbrulen. Slå med hatten af, d.
v. s. afljftad. — 13) Följande talesätt böra äfven
anmärkas: Vara, blifva af med någon, vara ell.
blifva befriad ifrån, t. ex.: nu är jag af med
honom, hon har nu blifvit af med henne.
Vara, blifva af med något, hafva förlorat eller
förlora något, t. ex.: jag är af, har blifvit af
med min paraply. Blifva af, ske, äfv. taga
vägen, t. ex.: del blir ingenting af med den
saken; hvar blef han af? Komma af sig,’
råka i förfall, komma på obestånd; äfv. plötsligt
stanna af i ett tal, utan att kunna fortsätta,
antingen till följe af glömska eller för det man
tappat koncepterna. Af sig sjelf, af egen ingifvelse,
frivilligt, utan andras tillgörande, t. ex.: vela af
sig sjelf; han kom af sig sjelf. Uttrycket af
sig antyder stundom lynne, natur, t. ex.: vara
rädd, onds in t af sig. — Jfr Utaf.
AFARBETA, v. a. 1. Genom arbete
småningom betala. A. en skuld. Äfven Arbeta å/.
— Af arbetande, n. 4. o. Af arbetning,
f. 2.
AFART, m. 5. (nat. hist.) Afdelning af en art,
som i oväscndtliga delar afviker derifrån. Äfven:
Artförändring, Varietet.
AFBALKA, v. a. 1. 1) Genom timmer-,
plank-eller brädvägg afstänga ett mindre rum inuti ett
större. A. en fårkctle i ett fähus. — 2) Genom
dylik vägg.. afdela ett rum. A. ett rum i flera
smärre. Äfv. Balka åf.— Afbalkande, n. 4.
AFBALKNTNG, f. 2. 1) Handlingen, då man
afbalkar. — 2) Sjelfva skiljeväggen emellan
afbal-kade rum. — 3) Rum, som blifvit afbalkadt ifrån
ett annat.
AFBAND4, v. a. 1. Taga banden af
(lagg-kärl). Äfv. Banda åf. — Afbandande, n. 4.
o. Afbandning, f. 2.
AFB4RKÅ, v. a. 1. Taga barken af (ett träd.
en stock, o. & v.). Afv. Barka åf. — Af
barkande, n. 4. o. Afbarkniny, f. 2.
AFBASTA, v. a. 1. 1) Taga basten af (träd,
o. s. v.). — 2) (färgk.) Afbinda. — Af
bastande, n. 4. o. Afbaslning, f. 2.
AFBEDJA, v. a. 2. (böjes som Bedja}. 4) (i
religiös stil) Bedja om tillgift för. A. ett fel, en
synd. — 2) Genom bön afvända. A. sitt straff.
— Afbedjande, n. 4.
AFBEDJANDE, a. p. 4. Som uttrycker
önskan att afbedja något. Slå i a. ställning.
AFBERGA, v. a. 1. Inskörda all grödaq af
(åker eller äng). A. ell åkergärde, en äng. Äfv.
Berga åf. — Afbergande, n. 4. o.
Afberg-ning, f. 2.
AFBETA, v. a. i. (om djur) Förtära allt
växande gräs eller grödan på (ängs-, betes- eller
åkermark). A. en äng, en hage, ell gärde.
Stundom sättes äfven gräset etc. som objekt, t. ex.:
Korna hafva a—t allt gräset i hagen. — Äfv.
Belaåf.— Af betande, n. 4. o. Afbelning,Lt.
AFBETALA, v. a. 4. i) Betala en del af en
skuld. A. sin skuld till hälften. A. 50 R:dr
på sin skuld. — 2) Småningom betala. A. hela
sin skuld genom arbete. — Äfv. Betala åf. —
Af betalande, n. 4.
AFBETALNING, f. 2. 1) Handlingen, då man
afbetalar. — 2) Den afbetalade summan. — Ss.
A-ssu m m a.
AFBETSLA, v. a. 4. Taga betslct af. A. en
häst, en åsna. — Äfv. Betsla af. — Af
betslande, n. 4. o. Afbetsling, f. 2.
AFBIDA, v. a. 4. Vänta till inträffandet af
något. A. någons ankomst. A. tjenligt
tillfälle. A. liden, afvakta de händelser, som tiden
kan medföra. — Syn. Se Vänta. — Af
bidande, n. 4.
AFB I DAN, f. sing. indef. Inväntande af något,
som skall inträffa. Brukas blott med föregående
preposition. Under a. all. l a. af hans
ankomst.
AFBILA, v. a. 4. Hugga sidorna jemna på
(bjelke eller stock). — Afbilande, n. 4.
AFBILD, m. 3. 4) Konstgjord, liknande bild
af något ledande (porträtt, bildstod, o. s. v.). —
2) (fig.) Säges om person eller sak, som
framställer likhet med någon annan. Han är sin fars a.
Liljan är en a. af oskulden. — Syn.
Afleck-ning, Afmålning, Aftryck.
AFBILDA, v. a. 4. 4) Göra en bild, som
liknar något föremål. A. en menniska, en häst,
en blomma, ett hus. — 2) (fig.) Återspegla. Sjöns
blanka yta a-a de slottets höga torn. — 3) (fig.)
Med träffande drag skildra, beskrifva. A. en
persons karakter. — Syn. Afmåla, Afrila, Skildra,
Afskildrø, Forma, Aflaga, Afieckna, Framställa,
Föreställa, Representera. — Afbildande. n. 4.
AFBILDNING, f. 2. 4) Handlingen, då man
afbildar. — 2) Afbild. — Syn. Se Bild.
AFB1NDA, v. a. 3. (böjes som Binda)
Ombinda, tillbinda något, så att det går af, bort.
A. en vårta. — Af bindande, n. 4. o.
Af-bindning, f. 2.
AFBITÅ, v. a. 3. (böjes som Bita) 4) Genom
bitande afskilja. A. en tråd, en stjelk. — 2)
Genom bitande afskilja en del ifrån det hela. A.
kanten af etl brödstycke. — Äfv. Bita af. —
Afbilande, n. 4. o. Afbitning, f. 2.
AFBITARE, m. S. (tekn.) En sorts kniptång.
AFB1TEN, a. p. 2. ncutr. — et. (bot.) Säges
om blad, som ända sig trubbigt med flera ojemua
inskärningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
