Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Ankararm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A NK
l
Stöd, styrka, räddning. Tron är en kristens
bästa a. i lifvets stormar. — 4) (fys.) Aflångt,
på midten med en hake försedt jcrnstycke, som
hänges vid någondera polen af en armerad magnet,
för att dervid kunna hänga något.
ANKA RARM, m. 2. (sjöt.) Benämning på de
två stora från läggen utgående jern, som mot
densamma formera en vinkel af 60 °.
ANKARBOJ, m. 2. (sjöt.) Vanligtvis
kägel-formigt trästycke, som, vid ankring, med bojrepet
fästes vid ankaret, för att utvisa stället, der detta
ligger.
ANKARBOTTEN, m. 2. pl. — bottnar. Se
Ankar g rund.
ANKARBRUK, n. 3. Jembruk, der ankaren
tillverkas.
ANKARE, m. 6. 1) Mått för våla varor,
innehållande <5 kannor. — 2) Våtvarukärl,
innehållande detta mått.
ANKARE, n. 4. Se Ankar.
ANKARFAST, a. 4. A.» grund, botten, der
ankaret ligger stadigt.
ANKARFLY, n. 4. (sjöt.) Yttre hälften af
ankararmen.
ANKARFODRING, f. 2. (sjöt.) Beklädning af
plankor, som vid ankarets kipning hindrar flyet
ifrån att skada bordläggningen.
ANKARGRUND, n. 5. Ställe, der djupet och
bottnens beskaffenhet medgifva ankring.
ANKARKETTING, m. 2. Jernkedja, som ofta
begagnas i stället för ankartåg, men äfven ofta
såsom förelöpare, fästad vid ett sådant.
ANKARKLÄDN1NG, f. 2. Se Ankarfodring.
ANKARKORS, n. 5. (herald.) Kors, i form
af ett ankare.
ANKARKRONA, f. 4., ANKARKRYSS, n. 3.
(sjöt.; Tjockaste delen af ankaret, eller den punkt,
hvarifrån armarne utgå.
ANKARLINA, f. 4. (sjöt.) Se Ankartåg.
AN KARLÄGG, m. 2. (sjöt.) Den grofva
jern-stång, som utgör hufvuddelen af ankaret, och ifrån
hvars ncdra ända armarne utgå.
ANKARNÖT, f. 3. (sjöt.) Den afsats på
an-karläggen, hvaremot träankarstocken hvilar.
ANKARPENNINGAR, m. 2. pl. Afgift för
ett fartygs ankarplats i en hamn.
ANKARPLATS, m. 3. Ställe i en hamn, der
man ankrar.
ANKARRING, m. 2. (sjöt.) Ring, hvari ett
ankartåg fastgöres.
ANKARRÖRING, m. 2. (sjöt.) Bcklädningen
med tågvirke kring ankarringen.
ANKARSKO. m. 3. pl. — skor, (sjöt.)
Urhål-kadl trästycke, som hänges utombords, då ankaret
kipas, för alt ej skamfila bogen.
ANKARSMED,m. 3. Smed, som smider ankaren.
ANKARSMEDJA, f. 4. 4) Smedja, der
ankaren smidas. — 2) Se Ankarbruk.
ANKARSPEL, n. 3. (sjöt.) Vindspel,
hvarme-delst ankaret lyftes eller fälles.
ANKARSTEK, n. 6. (sjöt.) Knut, som fäster
ankartåget i ankarringen.
ANKARSTOCK, m. 2. 4) (sjöt.) Stycke af
trä eller jern, som är fästadt vinkelrätt emot Öfre
ändan af läggen. — 2) Ett slags sy rligt, långt och
smalt, men tjockt bröd, som brukas för
garnisoner och besättningar.
ANKARSTOPPARE, m. 3. (sjöt.) Stoppare
(se d. o.), hvarmpdelst ankartåget stoppas.
ANKAR SÄTTNING, f. 2. Se Ankargrund.
ANKARTALJA. f. 4. (sjöt.) Tåg med hake,
som fattar i ankarringen.
ANK 7<
ANKARTAPP, m. 2. (sjöt.) Ankarläggens Öfra,
fyrkantiga ända.
ANKARTROSS, m. 2. eller
ANKARTÅG, n. S. (sjöt.) Tåget, som
fast-håller fartyget vid ankaret.
ANKARTÅGSSPLITS, m. 2. (sjöt.) Splils,
som göres, för att förena två kabeltåg.
ANKBONDE, m. 3. pl. — bönder. Hanne af
ankslägtet.
ANKEL, m. 2. pl. anklar. Se Fotknöl.
ANKGÅRD, m. 2. Särskilt ställe, der ankor
uppfödas i större mängd.
ANKLAGA, v. a. 4. 4) Inför domstol angifva
och beskylla för öfverträdelse af lag. Han blef
vid häradsrätten a-d för stöld. — Syn.
Angifva, Tilltala, Lagföra, Aktionera, Stämma,
Instämma. — 2) Beskylla, förebrå. A. någon för
vårdslöshet. Hans samvete a-r honom.
ANKLAGAN, f. sing. indef. Se Anklagelse.
ANKLAGANDE, n. 4. Handlingen, då någon
anklagas.
ANKLAGARE, m. 6. ANKLAGARINNA, f. 4.
och ANKLAGERSKA, f. 4. En, som anklagar.
— Syn. Aklor, Åklagare, Åtalare, Beifrare.
ANKLAGELSE, f. 3. 4) Handlingen, då man
anklagar. — Syn. Angifning, Angifvelse,
Lagfö-ring, Ätal, Ätalan, Åklagan, Tilltal, Stämning,
Aktion. — 2) Innehållet af hvad man anfört i
och för någons anklagande. En svår a. Denna
a. går på heder och ära. — 3) Tal eller skrift,
hvarigenom någon anklagas. Sedan han slutat
sin a. och ej hade mer all säga, fick han
af-träda. Inlemna en a. till rätten. — 4)
Beskyllning. — Ss. A-tal. A-skrift, m. fl.
ANKLAGELSEPUNKT, m. 3. Särskilt punkt
eller omständighet i en anklagelseskrift.
ANKLAGLIG, a. 2. (mindre brukl.) Emot
hvilken så många omständigheter till misslanka för
lagöfvcrlrädelse förekomma, att han lagligen kan
anklagas.
ANKLAGNING, f. 2. (föga brukl.) Se
Anklagelse, 4.
ANKLANG, m. 2. sing. (nytt ord; upptaget ifrån
tyskan) 4) Det klingande ljudet ifrån en kropp,
då en annan slöter deremot. — 2) (fig.) Bifall.
Förslaget fann ingen a.
ANKNYTA, v. a. 3. (böjes som Knyta)
Vidbinda, tillfoga, vidfoga. Vid sin utveckling af
ämnet fann han tillfälle all a. en qanska
vacker liknelse. — Ordet, hämtadt ifrån det tyska
Anknüpfen, är nyligen infördt i språket och
brukas i litterär stil.
ANKOMMA, v. n. 3. (böjes som Komma)
Komma fram till ort och ställe, dit man ämnat
sig. Till Paris har ifrån Rom a-mmil en
kurir, som medfört depescher af högsta vigt. —
Brukas äfven i samma mening om fartyg, vagnar
eller saker, som afsändas till en ort, t. ex.: Har
ångbåten, diligensen a-mmil ännu? I går
ankom ifrån Norrland en fora lin. — Endast i
uttrycket Kom an (d. v. s. kom fram, kom hit),
skiljes i denna bem. partikeln ifrån verbet, l. ex.:
Du hotar med din käpp; men kom an! jag
skall snart tukta dig. — Syn. Anlända,
Framkomma. — V. n. o. impers. A. på: a) Bero af.
Del a-mmer blott på er. Så mycket på mig
a-mmcr. Han gjorde allt, hvad på honom
ankom, för all . . . — b) Vara fråga om, gälla.
Det a-mmer här icke på några slyfver, utan
på flera hundra riksdaler. — Ofta brukas äfv.
Komma an på, t. ex. det kommer helt och
hållet an på er. — V. a. impers. Härvid
förekom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
