Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Arfsrättegång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
ARF
ARI
embete, rättighet, o. s. v. A. till tronen. — 3)
Den del af rättsvetenskapen, som afhandlar
rättsgrunderna for arf och dertill hörande ämnen.
ARFSRÄTTEGÅNG, m. 2. Se Arfslvist.
ARFSRÄTTIGHET, f. 3. Se Arfsr ätt.
ARFSYND, f. 3. (teol.) Menniskans medfödda
benägenhet till det onda och oförmögenhet all af
sig sjelf, utan Guds nåd, göra det goda.
ARFTAGARE, m. 5. —ARINNA, f. 1.
Person, som fått emoltaga ett arf eller har ett arf
att förvänta. Äfv. Arfvinge.
ARFTAGERSKA, f. i. i) (i allm.) Qvinna.
som fått emoltaga eller har att förvänta etl arf.
— 2) (i inskränkt mening) Ogift fruntimmer, som
har elt större arf att förvänta. Unga a-or äro
ofta ell mål för penningespekulationer.
ARFTVIST, f. 3. Rättegång om arf.
ARFTÄGT, f. 3. Emoltagande, tillträdande
af arf.
ARFVEDEL, m. 2. Se Arfsloll.
ARFVEGODS, n. 3. Se Arfgods.
ARFVEJORD. f. 2. Se Arfjord.
ARFVINGE, m. o. f. 2. pl. — ingar. i) En,
som ärfver eller äger rätt att ärfva. Han är
grefvens enda a.. enda a-n efter grefven. A.
till en slor förmögenhet. Äfv. Arflagare. — 2)
(fig.) Barn. Hans hustru har gifvit honom
fyra a-gar, en son och tre döttrar.
ARFVODE, se Arvode.
ARFÖL, n. 3. Se Graföl.
ARG, a. 2. 1) Böjd alt göra ondt. En a.
fiende, skälm. Den a-c fienden, d. v. s.
djefvu-lcn. En a. lunga, som förtalar andra. A-a list
(äldre ordform), bedrägeri. — 2) Vred, uppbragt,
förlörnad. Victor blef a. på mig för ell lappri,
men vi äro nu goda vänner igen. — 3) Snar
till vrede, argsint, ilsken. Han är myckel a. af
sig. Hon har elt a-gl sinne. En a. hund,
tjur. — 4) (fam.) Ganska stor, elak, svår, häftig.
En a. skälm. Ell a-gl skälmstycke, bedrägeri.
f a-aste vintern. Del onda har nu blifvit
ännu a-are. Slå cfler ens argesta (äldre ordform),
söka skada någon.
ARGALI, årr–, m. 3. Ett fårslägtc i
Hög-asien.
ARGANDSK, arrgånngdsk, a. 2. A-a lampor,
elt slags allmänt brukliga lampor, så kallade cfler
uppfinnaren Argand.
ARGBIGGA, f. 4. (skämtv.) Liten argsint Hicka.
ARGENTAN, arrjcntån. m. 3. Sc Nysilfver.
ARGHET, f. 3. 1) Elakhet, ondska. — 2)
Vrede, ilska. Ulösa sin a. på någon.
ARGLIST, f. 3. List, som går ut på att skada.
— Syn. Sc List.
ÄRGLISTIG, a. 2. 4)* Listig, med vilja att
göra andra skada; på cn gång listig och
ondskefull. En a. menniska, person. En a. handling.
Ett a-l streck. — 2) (skämtv.) Illparig.
ARGLISTIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
arglistig.
ARGLISTIGT, adv. Pa arglistigt sätt.
ARGSINNTG, ARGSINNAD, a. 2. ARGSINT,
a. 4. Snar till vrede. — Syn. Se Ondsinl.
ARGSINTHET, f. 3. Egenskapen att vara
argsint. — Syn. Sc Ondsinlhet.
ARGT, adv. 1) Ondt, illa. Tänka a. om
någon. — 2) Med vrede, med arg ton, uppsyn.
TiÜlala någon a. Blänga a. på någon. — 3)
(fam.) Ganska häftigt, svårt. Del blåser a. Hålla
a. uti, envisas med något.
ARGUMENT, arrgumä’nnt, n. 3. o. 3.
Förnuftsskäl. förnuftsgrund, bevisningsgrund, skäl, grund.
ARGUMENTATION, arrgumänntattschön, f. 3.
Utveckling af bevisen för en sats, ett påslående,
ett inkast. Bevisledning.
ARGUMENTERA, v. a. 1. Göra slutsatser,
slutledningar, slutleda. — Argumenterande, n. 4.
ARGUMENTERING, f. 2. 4) Handlingen, då
man argumenterar. — 2) Se Argumentation.
ARGUMENTUM AD HOMINEM. (latin,
Bevis, som slöder sig på cn viss persons cnskilta
förhållanden och ej på allmänt giltiga grunder.
ARGUS, m. 2. nom. appell. 4) (rom. myt.)
los hundraögdc väktare. — 2) (fig.) Vaksam väktare.
Hafva argusögon säges om den, som antingen
är ovanligt skarpsynt och ger noga akt på allt,
eller som har många spioner, hvilka underrätta
honom om allt hvad som passerar. — 3) (nat. hist.)
Slägte af bönsfåglarna, med stjert, som kan
uppslås, är 3 till 4 fot lång och prydd med ögonlika
fläckar.
ARIA, aria, f. 4. 1) (i poesi) Kort lyriskt,
för enstämmig sång bestämdt skaldestycke, hvilket
uttrycker cn persons innersta känslor, i något visst
läge. — 2) (i musik) Melodien till ett sådant
skaldestycke, eller äfven båda förenade till etl helt.
/ operor är a-n motsatsen Ull Recilalivel och
flerslämmiga sångstycken.
ARIETT, –ä’lt, f. 3. (i poesi och musik)
Kort aria, hvari en mindre djup känsla uttrycker
sig. Jfr. Aria.
ARIOSO, — — 6—, n. 4. (i musik) Sats af
långsam rörelse, med så sångbar och uttrycksfull
melodi, alt den icke behöfver någon vidare prydnad,
och uttryckande en mildare känsla, än arian.
Lyriska ställen i ell recilaliv behandlas ofta med
fördel som A.
ARISTOKRAT,––––––kråt, m. 3.
(ursprungligen) En af de yppersta och förnämsta i ett
samhälle. — 4) Medlem af den mäktigaste folkklassen
i en stat, vare sig den utgörcs af adel eller icke.
I en siat, der adel icke fins, äro de
ansedda-sle och rikaste, jemle de högre embelsmänncn,
a-er. — 2) Medlem af den högre och rikare adeln
i elt land. Förekommer ofta i svenska historien
under namn af: Herre, Herreman. Deraf
Herre-möte. — 3) (fig.) Vän och anhängare af
aristokratiska grundsatser, åsigter och vanor; anhängare
af det aristokratiska partiet i en stat. Herrevän,
Adelsvän. — 4) (fig.) Person, som med förkärlek
och stolthet betraktar sitt stånd eller yrke, anser
sig lika god med hvem som helst, och bättre än
de flesta. Mäster Smith var en a.
––crat.)
ARISTOKRATI,––––––-ll, f. 3. (ursprungligen)
De bästes och förnämstes välde. — 4) (fordom)
Regeringssätt, enligt hvilket rättigheten till statens
styrelse endast tillkom de genom snille, börd, [-förmögenhet eller talanger utmärkta mcdborgarne. —
2) (nu) Regeringssätt, enligt hvilket antingen adeln,
eller de mäktigaste af adelsslägtcrna, eller de
rikaste och mäktigaste leda statens ärender.
Herr-välde. Adelsvälde. Motsats: Demokrati, Folk välde.
— 3) a) Adeln i allmänhet, men isynnerhet den
högsta, rikaste och mäktigaste. — b) De
ansedda-ste, rikaste och mäktigaste i ett samhälle, utan
afseende på, om de tillhöra adeln eller icke.
Norges a. ulgöres af embelsmänncn och de
rika. — 4) (fig.) Öfverlägscnhet, företräde.
Bördens, rikedomens, talangernas, skönhetens a.
[––––––––––––cratie.]
ARISTOKRATISK, a. 2. Som tillhör, har
afseende på, eller är vän och anhängare af
aristokratien, dess makt, grundsatser, tänkesätt och
sträfvanden. A-a vanor. Torde kunna återgifvas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
