Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Bergssträckning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
BER
BER
BERGSSTRÄCKNING, f. 2. Sc föreg.
Brukas helst om mindre betydande berg. — Syn. Se
Bergskedja.
BERGSSYSTEM, bä’rrjssystä’m, n. 3. o. 8.
(geogr.) En hel bergskedja med alla dess
ulgre-ningar, betraktad som ett sammanhängande helt,
med afseende å vattendrag, klimatförhållanden o. d.
BERGSTING, n. 5. Session af en
bergstingsrätt.
BERGSTINGSRÄTT, m. 3. Underdomstol,
hvilken, bestående af en bergmästare som ordförande
och bergsnämdemän som bisitlare, äger att afdöma
mål, hvilka röra bergverks- och bruksrörelsen.
BERGSTIONDE, m. 4. Tionde af grufvor,
•hyttor och bruk.
BERGSTOPP, m. 2. öfversta delen af ett
berg, då den är kullrig och intager blott helt
liten vidd. — Syn. Bergspets.
BERGSTRAKT, m. 3. Trakt, uppfylld af
berg, eller belägen på bergssträckningar. Säges
både om bebyggda och obebyggda orter. — Syn.
Se Bergsbygd.
BERGSTRÖM, m. 2. pl. — strömmar. Ström,
som flyter genom en bergstrakt eller har sin
upprinnelse från ett större berg eller en bergssträcka.
BERGSUDDE, m. 2. pl. — uddar. Af berg
bestående eller bergig udde.
BERGSVADEN, ba rrjsvåden, m. sing.
(mineral.) Ett slags flygtig arsenik.
BERGSVAFVEL, n. B. sing. Svafvel, sådant
det förekommer Tärdigbildadt i naturen.
BERGSVETENSKAP, f. 3. Kunskapen om
allt, hvad till bergväsendet hörcr. — Syn.
Bergs-kunskap.
BERGSVIGT, c. 3. Den vigt, hvarmed allt
jern väges, så väl vid bruken, som i bergslagerna,
och hvaraf 1 skeppund svarar emot 47 lispund
12 ’/2 marker viktualievigt.
BERGSVIND, m. 2. Vind, som blåser ifrån
berg.
BERGSVÄG, m. 2. Väg, som går fram mellan
eller öfver berg.
BERGSVÄRDI, bä‘rrjsvärdf, m. 3. o. n. 4.
1) (maskulin) Värderingsman i fråga om till
bergväsendet hörande ämnen. — 2) (neutrum) Af
honom åsatt värde på en sak.
BERGSYRA, f. 4. 1) Vatten, som utsipprar
ur bergsskrefvor och samlar sig vid bergets nedra
delar. — 2) (bot.) Örten Rumex acetosclla. Kallas
äfv. Kråksyra.
BERGSÄNGARE, m. B. Person ifrån en
bergs-ort, som utöfvar sångkonsten, utan att särskilt
hafva studerat densamma.
BERGSÄGARE, m. B. Ägare af en eller flera
grufvor eller hyttverk.
BERGSÄNG, f. 2. Äng, belägen emellan berg
eller i en bergstrakt.
BERGSÖTA, f. 4. Se Slensöta.
BERGTAGA, v. a. 3. (böjes som Taga)
Fånga, intaga och qvarhålla i berg. Säges, enligt
folktron, om bergtroll, som berättas stundom gripa
menniskor och innesluta dem hos sig i berget.
BERGTAGNING, L 2. Bortröfvande och
inneslutande i berg. Jfr. Berglaga.
BERGTALG, m. 2. (geol.) Ett sällan
förekommande fossil af organiskt ursprung, som
mycket liknar talg, och hvaraf finnas flera arter.
Jfr. Berg fett.
BERGTALL, f. 2. Ett slags tall, som växer i
Europas södra bergstrakter och är mycket krokig.
BERGTJÄRA, f. 4. Mineral, till utseende
liknande slenkolstjära, och som, blandadt med
mycket sand, begagnas till gatuläggning för
trottoarer, under namn af Asfalt.
BERGTORF, m. 2. sing. En bcckakllg, svart
jordart. Kallas äfv. Ampelit.
BERGTRAST, m. 2. Se Ringtrast.
BERGTROLL, n. B. Väsende af underbar
natur, som, enligt folktron, förmenas bo i berg.
Jfr. Ber gr e se.
BERGUDD, m. 2. Mindre bergsudde.
BERGUF, m. 2. pl. — ufvar. Fågel af
uggle-slägtet, 26 till 28 tum lång, ofvanpå svart och
brunspräcklig, under rostgul med svarta
långstreck och tvärvågor, en hvit fläck öfver bröstet,
och på hufvudet tvenne tofsar; lätet uhuu! Strix
Bubo.
BERGULL, f. 2. sing. (mineral.) Berglin med
korta och flockvis liggande trådar.
BERGVAX, n. B. Ett slags mineral, mjukt
och segt som vax, gult, dragande i grönt,
flott-glänsande, lättsmält och lätt antändligt. Fås i
Moldau, och användes till ljus, kiltning, o. s. v.
BERGVERK, n. S. 4) Inrättning för
tillgodogörande af mineralrikets alster i stort. Sveriges
förnämsta b. utgöras af jern-, koppar- och
silfververk. — 2) Ställe, der sådan inrättning
finnes. I Dalarna ligga många b.
BERGVERKSDR1FT, c. 3. sing. Se Bergsbruk.
BERGVERKSHANDTERING, f. 2. Se
Bcrgs-handtering.
BERGVERKSIDKARE, m. B. Se Bergsidkare.
BERGVERKSLEXIKON, - - lä cksikånn, n.
pl. — lexika. Ordbok Öfver benämningar, termer
och uttryck, som förekomma i bergväsendet.
BERGVERKSTERM, - - tä’rrm, m. 3. Birskilt
term, som förekommer i bergsvetenskapen eller
bcrgshandteringen.
BERGVÄGG, f. 2. Tvärbrant jemn sida af
ett berg, liknande en vägg.
BERGVÄPLING, m. 2. Se Berqklöfver.
BERGVÄSEN, n. B. o. BERGVÄSENDE, n. 4.
sing. Hvad till bergshandteringen och
bergsvetenskapen hörcr. Förekommer mest i embclsslil.
BERGVÄXT, f. 3. Växt, som trifves endast i
bergstrakter. — Syn. Alpväxt, Fjällväxt, Bergört.
BERGZEBRA, bä’rrjsébra, f. 4. (nat. hist.) En
art zebra, oregelbundet randad med gult och hvilt,
i södra Afrikas bergstrakter.
BERGÅS, m. 2. Öfverst platt, bred, nästan
jemn bergsrygg.
BERGÄGG, n. B. (mineral.) Benämning på ell
slags runda eller äggformiga bollar af svafvelkis.
BERGÖRT, f. 3. ört, som växer endast i
bergstrakter.
BERIDA, v. a. 3. (böjes som Rida) Inöfva
en häst för ridning. Brukas mindre än Inrida.
BERIDARBANA, f. i. Bana för häslars
in-ridning.
BERIDARE, m. B. 1) En, som inöfvar hästar
för ridning. — 2) Person vid stallstatcn, som har
denna befattning.
BERIDEN, a. 2. neulr. — et. 1) Kunnig i
ridkonsten. — 2) (i mililärspråket) Utrustad med
häst, sadel och öfrigt ridtyg. Brukas i förening
med adverberna väl, illa. Ett väl, illa b-et
kavalleri.
BERIKTIGA, v. a. 4. (nytt ord, lånadt ifrån
tyskan) Rätta. Brukas helst om uppgifter i tryck.
BERIKTIGANDE, n. 4. (nytt ord) 4)
Handlingen, då man berikligar. — 2) Rättelse (helst af
en uppgift i tryck). Posttidningens b-n.
. BERKAN, bärrkån, m. 3. En sort grof kamlotl.
BERLINARE, m. B. Se Berlinervagn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
