Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Bovist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOV
BRA
259
BOVIST, se Bofist.
BOXARE, m. 3. 1) En, som gör yrke af sin
färdighet att boxas. — 2) En, som är öfvad i
denna konst.
BOXAS, v. d. i. Slåss med knytnäfvarna.
BOXERA, BOXERING, se Bogsera,
Bogse-ring.
BOXNING, f. 2. Kamp med knytnäfvarna
mellan två personer. — Sr. B-skonsl.
BOYORT, m. 3. Benämning på ell slags
fordom brukliga fartyg.
BOÖRT, f. 3. örtslägte af fam. Composilæ.
Scnecio. Allmän B., ört af detta slägte, med
gula blommor. S. vulgaris.
BRA, adj. 4. (af fr. Brave) 4) Hederlig,
rättskaffens, god. En b. karl, menniska, kamrat.
En b. flicka. — 2) Duglig, rask. En b.
arbetare. — 3) Frisk och sund. Blifva b. igen efter
en sjukdom. — 4) Tjenlig, nyttig. Delta medel
är b. mot feber. — S) Mycken, stor, cj liten. En
b. bil. ell b. stycke, en b. slund. — Adv. 1)
Väl, godt, förträffligt. Slå sig b. Må b. Det
smakar b. Del var b. gjordl. Del var b., all
du kom. — 2) Raskt, dugligt. Gå på b.
Arbeta b. — 3) Mycket, ganska. Han är b. sjuk,
b. god, elak. Del är b. vackert väder i dag. —
4) Se b. ut, hafva ett fördelaktigt utseende.
Anm. Ordets gamla skrifsäll ar Braf, som dock
nu kommit nästan alldeles ur bruk.
BRÅCK, m. 2. (af fr. Braque) Ett slags
jagthund. Ordet brukas föga.
BRACKA, f. 1. 4) (gam.) Kortbyx, knäbyx.
Brukas i denna bem. helst i plur.: Brackor. —
2.i Skällsord, som stundom begagnas om borgare.
Jfr. Skinnbracka.
BRÅF, adj. o. adv. Se Bra.
BRAGD, rn. 3. (i fornspråket: List, konst)
4) Krigisk bedrift. Carl XH:s b-er. Bildar äfv.
sammansättningarna Hjeltebragd och Illbragd. —
Syn. Se Bedrift, 4. — 2) (iron.) Dålig, nedrig
handling. Han stal en ost: det var hans
förslå b. — Syn. Sc Bedrift, 2. — 3) Se
Fiskebragd.
BR ÅGE, nom. propr. m. (nord, myt.)
Skaldekonstens och vältalighetens gud.
BRAGEBÄGAREN. m. 5. def. I äldsta lider,
då cn konung tillträdde regeringen och firade sin
företrädares graföl, tömde han till dess minne en
bägare och afgaf dervid offentligen ett löfte om
de bragder, han under sin regering ville utföra,
hvarföre denna handling kallades alt tömma
Bra-gebägaren.
BRAHMA, bråma, nom. propr. m. Enligt
indiska mytologien, det första af de tre förstfödda
gudomliga väsenden, skaparkraftens och vishetens
gud. [Brama.]
BRAHMAISM. bramaissm, m. 3. sing. dcf.
Indiens äldsta religion, som antog Brama för den
högste guden. [Bram -
BRAHMAN, bramån, eller BRÅHMIN,
bra-mfn, m. 3. Brahinas prest. [Braman, Bramin.]
BRAK, n. 5. 4) (egcntl.) Starkt buller, som
uppkommer, då större föremål brytas af, krossas,
ramla omkull eller falla sönder. B-et af ell träd,
som fdlles af stormen. B-cl af ell instörtande
hus. — 2) (i allmänhet) Starkt buller, dån.
Askans b. B-el af skjutgevär. Bildar
sammansättningen Vapenbrak. — Syn. Se Buller.
BRÅKA, v. n. o. inipers. 1. Gifva slarkt
buller, dån. Jfr. Brak. Hör. hur de
kullfallande träden b. omkring oss, hur åskan b-r!
Del b-r i stolen, i isen. — B. M, med brak
brista sönder i två delar. — B. lo s, sönder,
med brak lossna, gå sönder. — B. néd, falla ned
med brak. — B. li’ll, plötsligen gifva ett
brakande ljud. — Syn. Se Bullra.
BRÅKA, f. 4. Spricka i jern.
BRÅKANDE, n. 4. Ljudet, som uppkommer,
då något brakar. — Syn. Brak.
BRAK FÅGEL, m. 2. pl. — fåglar. Se Spof.
BRAKTEAT, brackleål, n. 3. I äldre lider
brukligt, tunt bleckmynt, slämpladt blott på ena
sidan.
BRÅKVATTEN, n. 5. Vatten, som af
naturen har cn sallaklig. vämjelig smak.
BRAKVED, n». 3. sing. Buskväxt af slägtet
Toste; växer i skogar; bark och bär användas till
färgning; barken är äfven ett förträffligt
laxerme-del. Kallas äfv. Sprakved, Toste, Brågon.
Rha-mnus frangula.
BRAM. Uttryck, i sjöväsendet, som
förekommer i en mängd sammansättningar och utmärker
eller har afseende på mastens förlängning näst
under dc delar af masterna och tacklingen, som
få namn af Boven: — B ram bardune r, m. 3.
pl. Tåg, som på ömse sidor stötta bramstången.
— Bramdrejrep, n. 3. Tåg, som är (ästadt
vid midten af bramrån och på akterkant vid Öfra
blocket af bramfallet. — Bramf all, n. 5.
Talja, sorn i förening med drpjrepet tjenar alt hissa
och fira bramrån. — Bramgöling, m. 2.
Block, sorn tjenar till hissning och strykning af
bramrån och bramstången. — Bramrack. m. 2.
Tåg, som fasthåller bramrån vid bramstången. —
B ramrå, f. 3. pl. — rår. Rån på
bramstången. — B ram se g cl, n. 3. Seglet på bramrån.
Bramsegelskullje, rn. 3. Lagom vind för
ett fartyg att föra bramseglen. — Bramslag,
n. 5. Tåg, som tjenar att förifrån stötta
bramstången och går emellan brarnslångens topp och
anlingen förstångens fot (Slorbramslag) eller
klyf-varbommens nock (FÖrbramslag). —
Bramslag segel, n. 3. Stagscgel emellan loppen af
slorbramstången och toppen af förstången. —
B rams t ån g, f. 3. pl. — stänger. Stång, näst
Öfver fasta stången, satt genom dennas cselhufvud
och h vilande mot dess långsalningar. — B
ramtopp lä nia. f. 4. Topplänta, som går ifrån
ändan af bramrån. — Bramvant, n. 5.
Benämning på hvarje af tre eller fyra låg, som tjena
dels att stötta slangen med, dels för folket atl
äntra upp uti, farande på ömse sidor af
bram-slångens topp genom stångtvärsalningarna.
BRAMÅRBÅS, bramårrbass. i) Benämningen
på en feg storskrylare, i ell af Holbergs lustspel.
— 2) (fig.) En, som skry ter af sin tapperhet, ulan
att äga verkligt mod. — Syn. Menschenschreck.
BR AM AR BASER A, v. n. 1. Säges om en i
grunden feg menniska, som skryter Öfver sin
lap-perhet och dc storverk, han föregifver sig hafva
utfört eller säger sig ämna utföra.
BRAND, m. 3. pl. bränder. 4) (utan plur.)
Naturverkningen, då något brinner. Brukas i
denna bem, helst om större föremål. B-en af de
fällda träden upplyste hela trakten. B-en af
ett hus, en siad, cll träd, en skog, ell fartyg.
Skeppets b. gaf en rysligt skön anblick. Sticka,
sälta i b. Råka i b. Hela staden stod i b.
— Syn. Brinnande. — 2) (ulan plur.) Tillfället
med alla dess omständigheter, då en antingen af
våda uppkommen eller anlagd eld förstör hus,
skog, fartyg. Hamburgs, Tröjas,
Riddarholms-törnels b. Jag var närvarande vid b-en. Jag
glömmer aldrig denna förfärliga b., som för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
