Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - Dykand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
DYK
DYN
o. Döko. Konj. impf. sing. Dykte o. Dökc.
Im-per. sing. Dyk; pl. Dyken. Sup. Dykil o. (mera
sällan) Dukil. Part. akl. Dykande. Nedsänka
sig med hela kroppen under vattenytan. Brukas
om alla lefvande djur. I samma mening säges äfv.
D. néd. D. under vattnet (en pleonasm, som
allmänt brukas, men rätteligen icke kan
godkännas). D. Ull bottnen, ned Ull bottnen.
Simfåglar d. ofta ganska länge. D. efter något,
dyka, för att ifrån sjöbottnen upphämta något.
D. upp, se Uppdyka. D. upp något,
sägesak-tivt och betyder: genom dykning upphämta något.
— 2) (fig.) D. ned i, helt och hållet egna tid och
tankar åt något, t. ex.: D. ned i vetenskapens
djup. Brukas i denna bem. mindre ofta och är
då mer att betrakta sorn en anglicism. — Syn.
Se Öfverlemna sig åt. — Syn. Doppa (v. n.),
Doppa sig. — 3) (pop. o. fam.) Springa, Bänna.
— 4) (sjöt.) Sjunka ell. sänkas under vattenytan.
DYKAND, f. 3. pl. — änder. Fågel af
And-släglet, med näbben af hufvudels längd, långt
bakåt sittande ben, framtårna långa och förenade
med hela, mycket breda simhinnor; simmar och
dyker mycket väl, flyger snabbt, men går illa.
Anas Fuligula.
DYKANDE, n. 4. Se Dykning.
DYKARE, m. S. 4) a) Person, som kan dyka.
— b) (särskilt) En, som öfvat sig i
dykningskon-8len, för att upphämta hvarjchanda saker ifrån
sjöbottnen, fiska perlor, o. s. v. — 2) Dykfågel.
— 3) Vatteninsekt af Skalbaggarncs ordning.
Dy-tlscus. — 4) Ett slags fyrverkeripjes.
DYKAR KLOCKA, f. 4. Stort med bly
öfver-draget redskap af trä, i form af en klocka, hvars
kant rundt omkring är försedd med tyngder, och
som invändigt har ett på kedjor hängande säte,
hvilket den person inlager, som ämnar nedsänka
sig till sjöbottnen. Nedsläppes på ett tåg vertikalt
i vattnet, så att kanten rundt omkring nedtränger
på samma gång deruti, hvarigenom den instängda
luften hindrar klockan att fyllas helt och hållet
med vatten, äfven på det största djup, så att
dykaren alllid kan äga tillräckligt andrum, då han
uppsträcker sig öfver det inträngda vattnet.
[Dykare —, Dykcri —.]
DYKARKONST, f. 3. sing. Färdigheten att
nedsänka sig till djupet af ett valten och der
någon tid uppehålla sig. Härvid brukas vanligtvis
Dykarklockan, men äfv. finnas vissa dertill
inöf-vade Dykare, som utan delta hjelpmedel nedstiga
till hafsbotten, t. ex. vid perlfiske. [Dykarekonst,
Dykningskonst.]
DYKARLÖN, f. 3. Se Bergarlön.
DYKDALB, dyckdållb, m. 3. En i en hamn
eller på en redd neddrifven förbindning af
pålar, hvilka begagnas vid förtöjning och varpning.
[Diktal.]
Anm. Ordet kommer af det franska Duc dAlbe,
som uppgifves hafva fält sill namn efter
hertigen af Alba, hvilken skall hafva uppfunnit eller
införl bruket af dem.
DYKERI, n. 3. 4) Benämning på de
anstalter, hvarigenom förolyckade fartyg och deras gods
räddas ur sjönöd eller upptagas ifrån sjöbottnen.
— Syn. Dykcriinrättning. — 2) Särskilt yrke, som
har till föremål att borga fartyg och gods.
Bäl-ligheten all idka d. var i äldre tider etl
enskilt privilegium. — 3) Förening af flera
personer, som äga privilegium på alt med vissa
mekaniska apparater uppfiska varor och rädda
förolyckade fartyg. — Syn. Dykcribolag, Dykcrikompani.
— Ss. D-bolag, -förordning,
.-inrätt
ning, -kompani, -lagstiftning,
-privilegium.
DYKERIAFGIFT, f. 3. Afgift till ett dykeri
för uppfiskning af gods o. s. v.
DYKERIKLOCKA, se Dykarklocka.
DYKFÅGEL, m. 2. pl. — fåglar, (nat. hist.)
Fågel, som kan dyka.
DYKNING, f. 2. Handlingen, då menniska
eller djur dyker (se Dyka, 4).
DYLAKE, m. 2. pl. — lakar. Ett slags fisk,
en fot lång, svart, med 5 gula och bruna ränder.
Lefver i dyn af sjöar och åar; finnes i norra
Tyskland. Cobitis Fossilis.
DYLIK, a. 2. Lika, så beskaffad. D-a
personer bör man akta sig för. I d. händelse.
Något d-t. Tala om vackert väder och annat
d-l. — Syn. Se Sådan.
Anm. Heter i gamla språket Thyliker, Tholiker,
sammansatt af thui lik, d. v. s. den ell. del lik.
DYMEDELST, adv. Se Derigenom.
DYMLING, m. 2. (tekn.) 4) Arm i en
hjulstock, hvarigenom stampen i ett bokverk upplyftes.
— 2) Pinne, 4 H % tum tjock, som efter
borrning inslås i timret vid träbyggningar 5 till 6 tum
djupt, för att fästa timret tillsammans.
DYMMELONSDAG, m. 2. Onsdagen i
dym-melveckan.
DYMMELVECKA, f. 4. Sista veckan före påsk.
Kallades äfv. Straffvecka, Arbetsvecka och
Aflös-ningsvccka.
Anm. Hette ursprungligen Dymbelvecka, af Dumb,
tyst, emedan kyrkklockorna då icke ringdes.
DYMOSSA, f. 4. Ett slags mossa i djupa kärr.
Cinclidium stygium.
DYMYLLA, f. 4. Se Dyjord.
DYrNA, f. 4. (af Dun) 4) Ett slags fyrkantig,
mer eller mindre stor säck eller påse, hopsydd l
alla fyra hörnen och fylld med tagel, fjäder, dun.
nöthår o. s. v., för att stödja sig emot (t. ex.
rygg-ell. sidodyna på en soffa), att sitta på (sittdyna),
hålla föttcrna på (fotdyna), stöda armbågarna på
i clt fönster (fönslerdyna), o. s. v. Bildar
nyss-nämda sammansättningar, jemto några flera. —
2) Se Dynstock.
DYNAMIK, —i’k, f. 3. sing. Läran om
krop-parnes rörelselagar och krafternas verkningar.
DYFNAMISK, a. 2. (velensk.) 4)
Sjelfverkan-de, verkande genom en inre lefvande kraft. —
Motsats: Mekanisk. — 2) Som har afseende på
krafter eller förmögeiihelcr. — 3) Som röjer
öf-verdrifven verksamhet.
DYNAMIST, –mfsst, m. 3. (vetensk.) En,
som bekänner sig till den åsigten, att materien
består af två hvarandra motsatta krafter, en
attraherande och en tillbakastötande. — Motsats:
Atomist.
DYNAMOMETER. –måmélr, m. 2. pl. —
metrar. 4) Instrument, hvarmedelst betydande
krafter (menniskors eller hästars) pröfvas och
bestämmas, bestående i en stålfjäder, den man
genom härdning gifvit den grad af fjäderkraft, att
han vid den spännande vigtens borttagande
återtager sin ursprungliga form. Kraftmätarc. Kallas
äfv. Fjädervåg. — 2) Optisk d.. instrument,
hvarigenom noga kan bestämmas den förstoring, som
ett synglas verkar.
DYNAST, -åsst, m. 3. (från gr.) 4) (ursprungl.)
Maktinnehafvare. — 2) (hos de Gamle) Despot. —
3) (nu) Furste, regcnL — 4) (under medeltiden, i
Tyskland) Adelig herre, som hade säte och
stämma på landldagen och med full landshöghct
innehade sitt gebit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
