Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Falkonet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
FAL
FAL
FALKONET, fallkonätt, m. 3. 4) Fordom
bruklig kanon. Dubbel f. sköt kulor om 2 /2
mark; enkel f. kulor om 4*/4 mark. Skrifves äfv.
Falkonelt. — 2) (nu) En liten kanon, fästad i en
jerngaffel, hvars tapp sättes i ett bål på relingen
så, att den kan vändas åt alla sidor. — Ss.
F-kula, -skott. [Falconct.]
FALKUGGLA, f. 4. Sc Hökuggla.
FALKVAKTARE, m. 5. Person, som
vaktade, vårdade och uppfödde jagtfalkar.
FALKÖGA, f. 4. pl. — ögon. 4) öga på cn
falk. — 2) (fig.) Skarpsynt öga, skarp syn.
FALL, n. 5. 4) Se Fallande, 4. Elt [. ifrån
hästen. Emollaga någon i f-el. Han stötte
sig i f-el. Göra elt f., ett svårt f. En
byggnads f. Luta lill sill f., till sin undergång
(säges både i egentlig och figurlig mening). (Fam.)
Dö knall och f., helt plötsligt. Bildar
sammansättningarna Regnfall, Snöfall, Stjernfall. — 2)
Vattenfall. Göta Elf gör vid Trollhättan ell
ganska namnkunnigt f. F-cl vid Trollhättan,
vid Niagara. Brukas oftare än Vattenfall. —
5) Flytande utför en sluttning, nedåt cn yta.
Säges isynnerhet om vattendrag. Floden har sill
f. ål denna sida. Denna ström har ell starkt f.
(Fig. fam. skämtv.) Han har ell godt f., dricker
bra. — 4) (fig.) a) Undergång. Eli rikes f. En
gunstlings f., dess iråkade onåd med åtföljande
straff, afsättning, förvisning, o. s. v. Komma på
f., blifva störtad, ruinerad. Bringa på f., störta,
bringa i olycka (båda dessa uttryck brukas äfv.
i följ. bem.). Han har gjort ell storl f., störtat
djupt i olycka, elände, onåd. (Ordspr.) Högmod
går för f., förderf och undergång vänta slutligen
den högmodige. — Syn. Se Undergång. — b) (1
moralisk mening) a) Afvikelsc från det goda, från
dygdens och sedlighetens väg. Säges isynnerhet
om unga flickor, som låtit förföra sig. Akta dig,
min lilla rosenkindade tärna, all komma på f.
Hon har råkal, kommit, råkat komma på f.
Bringa en flicka på f. Det är ej svårt all
förulspå hennes f., ty hon är så fåfäng,
behag-sjuk och lättsinnig. — fl) (teol.) Adams f. eller
F-et, se Syndafallet. — r) Minskning i värde,
fallande i pris. Kursens f. Della hastiga f. i
priserna blef mångens ruin. — Oftare säges
Fallande. — 3) Händelse. Etl oförväntadl,
oför-sedl f. Ofta inträffa f., då all menniskan* klokhet
hjelper till intet. I detta svåra f. röjde han
ell mod, som ingen hade väntat. Om del f.
skulle inträffa, all ... . Delta är just f-el
här vid lag. Jag befinner mig i samma f.
som du. I sådant f., i så f., om detta sker ell.
om så Ar, förhåller sig. I annat f., annars,
eljest. I motsatt f., i vidrigt f., om motsatsen
äger rum, inträffar; annars, eljest. I alla f., i
aiil f*, i alla f. och händelser, i hvilket f. som
helsi, fcnru helst det än rqå förhålla sig. I f. all,
i händelse att, om. I f. icke, om icke. — Bildar
flera sammansättningar, såsom: Ofall, Olycksfall,
Sjukdomsfall, o. s. v. — Syn. Händelse, Casus,
Afseende. — 6) (skepp.) a) Akterstäfvens på ett
fartyg nedgående mot kölen.’— b) Det tåg,
hvarmed en rå, ett segel eller en flagga hissas och
firas. — 7) (i lås) Särskilt koll, som tillhåller
dörren, då den icke är läst, t. ex. på kammarlås.
— 8) Se Svedjefall. — 9) (i musik och retorik)
Se Slutfall. — 40) (jäg.) F. säges tn bösspipa
äga, då dess nedre del är vidare än dm öfre
invändigt.
FALLA, v. n. 3. Ind. pres. sing. Faller; pl.
Falla. Impf. sing. Föll; pl. Föllo. Konj. impf.
Fölle. Sup. Fallit. Part. pres. Fallande; part,
pret. Fallen. 4) I brist af underlag, fritt och
obehindradt röra sig i riktning nedåt, d. v. s. åt
jordens medelpunkt. Om man släpper något ur
handen, så f-llcr det. Kasta en sten, som f-ller
i vattnet. De blefvo utkastade genom fönstret,
men föllo lyckligtvis på en gödselhög. Regnet
f-ller ifrån, ur molnen. Regnet föll i stora
droppar. (Talesätt) Hon slod som f-llen ur
skyn, helt Öfvcrraskad, bestört. — F. Tn, i fallet
inkomma, infara, t. ex.: Taket är så bristfälligt,
atl regnet f-ller in på många ställen. (Fig.)
Solen f-ller in genom fönslrei, lyser in
derigenom. Skuggan af den förbiilande svarta skyn
föll in i kyrkan. — F. néd, se Nedfalla, 4. —
F. tillbaka, åter falla ned (om något, som förut
blifvit uppkasladt eller uppdrifvits). En i luften
uppkastad sten f-ller tillbaka igen. — F. upp,
öppna sig i fallet, t. ex.: Skrinet föll upp, när
hon släppte del. F. upp kan på samma sätt
äfv. Jillhöra bem. 2, 3 o. 4. — F. åler, ö’fver,
sc Återfalla, Öfverfalla. — 2) Till följe af
allmänna tyngden (gravitationen) röra sig nedåt ylan
af ett lutande plan, cn sluttning. En kula, som
lägges på ett lutande plan, f-ller utför, nedåt
detsamma. En stor lår föll utför hennes kind.
Alla både större och mindre strömdrag f. lill
följe af markens sluttning. Norrström f-ller
ifrån Mälaren ut i Östersjön. — F. fram,
komma, fara fram ur, ifrån något och nedfalla
utför en sluttning. — F. néd, se Nedfalla. —
F. tillbaka, åler nedfalla (om något, som blifvit
upprulladt, uppskjutet, uppdrifvet uppför en
lutande plan, cn sluttning). — F. ut, se Utfalla. —
Syn. Nedrulla, Nedtillra, Nedflyta, Nedrinna,
Rinna, Nedfara, Nedstörta. — 3) Förlora slöd, fäste,
fotfäste och till följe deraf, genom allmänna
tyngdens kraft, hastigare eller långsammare förflyttas
nedåt, tills åter tillräckligt stöd, underlag för
hvi-la erhållits. För denna bem. säges oftast F. néd.
Han råkade atl trampa på en fallucka, som
öppnade sig, så all han föll. Isen brast
under hans fotter och han föll. Underlaget var
för svagt; del brast sönder, och allt hrad
derpå befanns föll i marken, i golfvcl, i sjön. —
F. af, se Affalla, 4. —’ F. börl, sc Bortfalla.
— F. ifran, lossna och falla bort. — F. igén,
l. ex. Gropen har f-llil igen, kanterna omkring
den hafva rasat och fyllt den. Dörren har f-llit
igen, har genom sin egen eller någon vidfastad
tyngd af sig sjelf tillslutits, sedan den blifvit
Öppnad. — F. ihop, se Hopfalla. — F. Tn, genom
underlagets, grundvalens svaghet eller förstöring
störta tillsammans, ramla. Säges om byggnader
eller byggnadsdelar, men brukas mindre ofla. —
F. néd, sö nder, se Nedfalla, Sönderfalla. —
F. undan, genom tryckning förlora fäste, ej
hafva tillräckligt underlag, och till följe deraf falla,
t. ex.: Falluckan föll undan, när han klcf på
henne. Stegen föll undan för tyngden af de
uppstigande. — F. ur, ut, se Ur falla. Utfalla.
— F. ö’fver, i fallet störta ned öfver, t. ex.: En
lavin, ell bergras föll öfver dem och begrof
dem alla. — Syn. Nedfalla, Störta ned. Tumla
ned, Rasa, Ramla. — 4) Förlora jemnvigten och
till följe deraf, antingen helt och hållet eller till
någon del, genom allmänna tyngdens kraft
förflyttas nedåt, tills jemnvigten återvinnes, d. v. s.
tyngdpunkten åter flyttas inom den sålunda
fallande kroppen. För denna bem. brukas äfv. ofla
F. omkull. Han raglade, förlorade jemnvigten
och föll. Han fick en stöt, så att han föll i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
