Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Fåkunnig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄK FÅN 31S
FÅKUNNIG, a. 2. Som föga vet och förslår.
— Syn. Okunnig, Enfaldig.
FÅKUNNIGHET, f. 5. Egenskapen alt vara
fåkunnig. — Syn. Okunnighet, Enfaldighet.
FÅLA, v. n. 1. (om ston) Föda. I vissa
landsorter säges Föla. [Fola.]
FÅLE, m. 2. pl. — tar. üng häst. (Fole.)
FÅLL, m. 2. Kant på tyg, som blifvit inviken
och tillsydd, för alt hindra rispning.
FÅLLA, v. a. 4. L (af Fåll) Invika och tillsy
kanter på tyg.
FÅLLA, f. 1. 1) Plats på en åker, för
tillfället kringslängd med sprötflätning, galler- eller
flätverk, och hvarinom man låter får vara någon liten
tid, t. ex. ett par dygn, för alt med minsta
kostnad och besvär göda jorden. Man säger äfv.
Fårfålla. — 2) (gam. krigsk.) Se Barfrid.
FÅLLA, v. a. 1. II. (af Fålla, f.) Instänga och
låta vara natten öfver i falla. F. fåren.
FÅLLANDE, n. 4. I. Handlingen, då man
fållar tyg.
FÅLLANDE, n. 4. IL Handlingen, då man
fållar får.
FÅLLBÄNK, m. 2. Sängställc, så gjordt, att
det efter begagnandet för natten kan hopskjutas
och får utseende af en fruntimmersbyrå.
FÄLLNING, f. 2. Se Fållande, L
FÅLUNGE, m. 2. pl. — ungar. Liten, ej
fullväxt fåle. Skrefs fordom Fölunge.
FÅN, n. B. (fam.) 1) Fånig menniska. — 2)
Dum, enfaldig person.
FÅNE, m. 2. pl. fånar. 4) Fånig menniska.
Se Fån. — 2) (fam.) Dum, enfaldig menniska.
Anm. Förmodas ursprungligen hafva härledl sig
ifrån folkbenämningen Vaner, emedan
Asar-ne, hvilkas religion slod i skarp molsals till
Vanernes, ansågo dessa, till följe af vaniska
kultens i deras lyoke orimliga läror, för
dåraktiga, oförnuftiga mcnniskor. En Vancr kom
således all betyda delsamma som Dåre (jfr.
d. o.). Samma ursprung förmodas äfv. hos
alla ord, i hvilka sammansällningspartikeln Van
ingår, såsom Vanvett, Vansinne, Vanart, m. 11.,
äfvenså hos orden Fånga, Fånge, m. 11.
FÅNG, n. 5. 4) Hvad som fångas, förvärfvas,
fas. Ell godt f. Göra ell godt f., förvärfva,
vinna någonting fördelaktigt. (Föråldr.) Till f-s, alt
få, t. ex.: Der är intet Ull f.; del slår ej mer
Ull f. — Ingår i sammansättningarna Skogs-,
Ved-, Gärdselfång. — Syn. Kap, Vinst, Fångst.
— 2) (lagt.) Förvärfningssätt. Laga f., på lagligt
sätt förvärfvad egendom. — 3) Så mycket som
kan tagas om med armarna. Eli f. hö. — 4)
Sjukdom hos hästar eller mulåsnor, bestående
der-uli, att de helt hastigt förlora all styrka i sina
ben, antingen till följo af öfverdrifvet arbete,
eller derförc att de druckit för hastigt, när de varit
varma.
FÅNGA, v. a. 4. (Har i part. pass. äfv.
Fången, för bem. 2.) 4) Genom jagt, fiske eller på
annat sätt fasttaga lefvande djur, för ett eller
annat ändamål, vanligtvis för all begagna dem till
föda. F. björnar, rar gar genom skallgång.
F. en clg, en hjorl, en ekorre, en råtta. F. fisk
på nät, genom mete. F. kräftor. F. krams fågel.
— F. upp, se Uppfånga. — 2) (med person till
objekt) Fasttaga, gripa. F- en fiende, en tjuf,
en rymmare. (Fig.) F. någon med dess egna
ord, narra någon alt yttra ord, hvarigenom han
fäller, öfverbevisar, vederlägger sig sjelf. Låta f.
sig, låta narra, snärja sig; låta sig förledas. —
Syn. (om fiender) Taga till fånga, Tillfångataga;
(om rymmare, o. s. v.) Gripa, Fa sitaga. — 3)
(sjöt.) F. vinden med seglen, ställa dem så, alt
de fyllas af vinden. F. krabbor, under rodd
slinta med åran och falla baklänges i farkosten. F.
uggla, se Uggla.
FÅNGA. Gammal höjd kasus af Fågge.
Förekommer ännu i uttrycket Taga till f, (äfv.
Tillfångataga), fasttaga och göra till fånge. (Fig.J
Taga sill förnuft Ull f., (i biblisk mening)
underkasta sitt förnuft trons lydnad; (i dagligt tal)
låta leda sig af förnuftet, vara förnuftig.
FÅNGANDE, n. 4. Handlingen, då man fån*
gar- ,
FÅNGARE, m. 5. (mindre brukl.) En, som
fångar.
FÅNGBRÖD, n. 6. 4) Bröd, som bestås fångar
(bem. 3). — 2) Se Fångkost.
FÅNGDIKÉ, n. 4. (landibr.) Dike, som göres,
för att uppfånga och allcda underjordiskt vatten.
FÅNGE, m. 2. pl. fångar. 4) En, som
blifvit tillfångatagen i krig och är beröfvad friheten.
Utlösa en f. Ulvexla f-gar. Gifva sig till f.,
se Gifva sig fången (under följ. ord). — Syn.
Krigsfånge. — 2) Förbrytare, rymmare, som
blifvit gripen, fasttagen. En poliskonstapel kom
med en f., som nyss hade blifvit gripen. —
3) En, som sitter i fängelse. Har
sammansättningarna: Bekännelse-, Straff-, Lifslids-,
Fästningsfånge. — Syn. Arrestant.
FÅNGEN, I. Part. pass, af Fånga. Brukas
adjektivt i följande uttryck: Gifva sig f., låta sig
tillfångatagas, gripas. Hålla f, silla ell. vara
f., i fängelse.
FÅNGEN, II. Part. pass, af Få. Som fåtts,
bekommits. Brukas adjektivt under den gamla
bem. af Förvärfvad, i följande talesätt: Orätt
f-et gods, med orätt, på olagligt sätt förvärfvadt.
(Ordspr.) Illa f-et är snart förgånget, det, som
med orält fås, förloras snart ater.
FÅNGENSKAP, f. 3. Tillstånd, då man är
fånge. Råka, vara i f. Babyloniska f-cn, den
tid af Judafolkets historia, då det hade blifvit
borlfördt till Babylon och der nödgades
uppehålla sig.
FÅNGESMAN, m. B. pl. — män. (lagt.) Den,
af hvilken man genom köp, gåfva o. s. v.
bekommit en sak, hvaraf man är eller påslår sig vara
ägare. Uppvisa sin f., uppgifva dennes namn.
FÅNGFÖRPLÄGNING, f. 2. Den kost, som af
allmänna medel bestås fångar.
FÅNGGÅRD, m. 2. 4) Gård vid ett fängelse,
der fångarne få hämta frisk luft. — 2) Fängelse
(bem. 2).
FÅNGHUS, n. 8. Se Fängelse (bem. 2).
FÄNGJERN, n. B. (jäg.) Redskap af jern tilF
vilda djurs fångande.
FÅNGKLAMP, m. 2. (skepp.) Benämning på
små vertikala k lampar, som äro fästado på flera
ställen i ett fartyg, alt hänga något på.
FÅNGKNEKT, m. 2. Tjenare, som i ett
fängelse bevakar fångarna, bär mat till dem, o. s. v.
FÅNGLINA, f. 4. (skepp.) Ett tåg, fäsladt
vid försläfven af en båt, och som begagnas att
dermed fästa eller fasthålla den.
FÅNGLISTA, f. 4. Lista pä fångarna i ett
fängelse.
FÅNGST, f. 3. 4) Fångande (djurs genom jagt
eller fiske). F. med ref eller krok. Bildar flera
sammansättningar, såsom: Djur-, Fisk-, Kräflfångst,
m. m. — 2) Mängd af djur, fisk, som fångas eller
blifvit fångade. Huru stor f. af fisk har man
gjort? Göra en god f., äfv. (tig.) göra en stor
vinst, vinna ou slor fördel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
