Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Fårperlor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅR
FÄG
517
FÅRPERLOR, f. 1. pl. (fam. skSmtv.) Tr&ck
af far.
FÅRPUNGAR, m. 2. pl. eller
FÅR PUPPOR, f. 1. pl. (bot.) ört med
brun-aktiga blommor, på sidländla ängar. Kallas äfv.
Fårkummer.
FÅRSAX, f. 2. Ett slags grof sax, som
begagnas till rårklippning.
FÅRSJUKA, f. 4. Allmänt gängse,
långvarigare sjukdom bland får, af svårare beskaffenhet.
FÅRSJUKDOM, m. 2. Sjukdom, som
angriper får.
FÅRSKABB, m. sing. Se Fårkoppor.
FÅRSKALLE, m. 2. pl. — skallar, (pop. o.
fam.) So Får hufvud (begge bem.).
FÅRSKINN, n. 5. Det afdragna skinnet af
ett får med vidsittandc ull.
FÅRSKINNSPELS, m. 2. Pels med foder af
fårskinn. [— päls.]
FÅRSKORF, m. sing. Se Fårkoppor.
FÅRSKÖTSEL, m. sing. Se Fårafvel.
FÅRSMÖR, n. 5. Smör, tjärnadt af fårmjölk.
FÅRSTYNG, n. 5. Tvåvingad insekt, gul, med
bruna fläckar; lägger sina ägg i fårens näsborrar,
hvareftcr larven uppkryper i deras pannhålor, ofta
till den mängd, alt fårcu blifva deraf liksom galna.
Ocstnis ovis.
FÅRSVINGEL, m. sing. Foderväxt af
Svin-gclslägtet, med smala, sträfva, tagellika strån; är
cn god föda för får. Kallas äfv. Fårgräs.
Festu-ca ovina.
FÅRTARMAR, m. 2. pl. (bot.) Sc Åkerbinda.
FÅRÖGA, n. 4. pl. — ögon, öga på ett far.
(Fig. fam.) Bliga, se på någon med f-gon, med
stora, dumma, själlösa ögon.
FÅTALIG, a. 2. Som innehåller blott ett
ringa antal. — Brukas af några orätt i samma bem.
som Fåordig.
FÅTALIGHET, f. 3. Ringa antal.
FÅVITSK, fa*viltsk eller få’vissk, a. 2. Som
har föga vett, förstånd. De Ho f-a jungfrur. —
Syn. Se Dåraktig.
Anm. Helle i fornspråkcl Farvetskr^ af Fa, få,
och Vit, vett, förstånd, hvarförc del rätteligen
Btafvas Fdvitsk och ej Fävisk, ehuru del i
allmänhet så uttalas. — Vill man skrifva ulan t,
så bör del hela Fävis (uttalas: få’vi s), det
fordon Favis (af Fa och Vu), föga vis; således af
samma bemärkelse.
FÅVITSKA, få’viltska ell. få’visska, f. 1.
Ringa vett, litet förstånd. — Syn. Se Dåraktighct.
Anm. Är sammansatt af de gamla orden Fa och
Vitska, visdom. Jfr. Anm. under Fdvitsk.
FÅVÄLDE, n. 4. Se Oligarki.
FÄ, n. 4. 1) Boskapsdjur. Förekommer mest
i sammansatta ord, såsom Fähus, Fäbodar, m. fl.
(Talesätt) Dum som ett (., ytterst dum. — 2)
(fig. fam.) Dum, okunnig, rå, obildad, oborstad,
oskicklig, oduglig, tölpig menniska. Tian år ett
f., ell äkla f. — Syn. Se Dumhufvud. — 3) (i
fornspråkel) Egendom. (Gam. lagt.) Gängande
och liggande f., lös och fast egendom. Se äfv.
Inlagsfä.
FÄAKTIG, a. 2. Dum, rå. oborstad som ett
fä; oskicklig och tölpig i sitt beteende. En f.
menniska. — Syn. Se Dum, Rå, Oskicklig.
FÄAKTIGHET, f. 5. Egenskapen att vara
fäaktig.
FÄAKTIGT, adv. På ett fäaktigt sätt. Båra
sig f. åt.
FÄBODAR, f. 2. pl. Benämning på aflägsna
uppröjda ställen i norrländska skogarna, med
nöd
torftiga byggnader för folk och fä, dit
norrländska bönderna sommartiden begifva sig med familj,
för att der inberga höet, låta boskapen beta,
tjärna smör och göra ost. — Kallas äfv. Säter,
Osl-sätcr.
FÄBOSKAP, sc Nötboskap.
FÄBROMS, m. 2. Se Fäfluga.
FÄDER, pl. Se Fader.
FÄDERNE, fä’därrne. Ursprungi. genll. 1 best,
form af plur. Fäder. Brukas nästan adjektivt i
åtskilliga sammanställningar, t. ex. F. arf, F.jord, m. fl.,
hvilka dock numera vanligen sammanskrifvas (sc
här nedan). — S. n. sing. 1) Fädcrncarf. Han
har förslösl sitt f. — 2) Fädernesida. Vara
slägl med någon på f-l. Härstamma från
någon både på f. och möderne. — 3) Slägt på
faders sida. Brås på f-t.
FÄDERNEARF, fädärmeårrv, n. S. Hvad
någon ärfver efter fader. Förkortas ofta lill blott
Fäderne.
FÄDERNEFRÄNDE, m. 3. Slägting på faders
sida.
FÄDERNEHUS, n. 5. Sc Föräldrahus.
FÄDERNEJORD, f. 2. Den jord, på hvilken
ens förfäder bott. — Syn. Sc Fädernesland.
FÄDERNESLAND, n. 5. Det land, der man
är född och der vanligtvis ens förfäder boll. —
Syn. Fädernejord, Fosterland, Fosterjord.
FÄDERNESPRÅK, n. 5. Sc Modersmål.
FÄDRIFT, sc Boskapsdrifl.
FÄDUM, a. 2. (pop. o. fam.) Dum som cll
fä, som ell nöt.
FÄDYNGA, f. 4. sing. Dynga efter nötkreatur.
FÄFLUGA, f. 4. Tumslång, tvåvingad insekt,
brun, med gula gördlar och trekantiga fläckar;
gör nötkreatur på varma sommardagar mycken
plåga. Kallas äfv. Fäbroms, Oxbroms. Tabanus
bovinus.
FÄFOT. Förekommer endast i uttrycket:
Ligga för f., (egentl.) tjena till bete; (fam.) säges
om det, som ingen tager vara på, ulan som är
öfvergifvet och lemnadt till spillo på öppna fältet.
FÄGEN, fäjänn, a. m. o. f. sing. Glad.
Brukas numera mest i folkspråket Helte fordom
Fegin. — Syn. Se Glad.
FÄGNA, fä’ggna, v. a. 4. 4) Göra fägen, glad.
F. någon med en nyhet. Denna anblick f-r
ögonen. Denna nyhet måste myckel f. er. —
Brukas ofta impersonelt, t. ex.: Del f-r mig
myckel all se dig vid hclsa. — Syn. Se Glädja. —
2) Se Undfägna. — 3) Betyga någon sin glädje.
Hunden f-de mig. — F. sig, v. r. eller
Fägnas, v. d. Glädja sig. F. sig öfvernågot. F.
sig åt något, glädja sig vid tanken på något godt.
lyckligt, som man väntar.
FÄGNAD, m. sing. (i fornspråket Fagnadur)
4) Glädjande tillfredsställelse. Brukas både i tal
och skrift. Del är mig en f. all höra del. Göra
sig en f. af all tjena någon. — Syn. Sc
Glädje. — 2) Sc Undfägnad.
FÄGNADSBETYGELSE, f. 5. Sc
Glädjebe-lygclsc.
FÄGNANDE, n. 4. Handlingen,
omständigheten, att man fägnar (i alla bem.). — Adj. 4.
(egentl. part. akt. af Fägna) Som betygar sin
fägnad, smekande. Hunden är f., när hans
herre kommer hem.
FÄGNESAM. a. 2. i) Som gifvcr fägnad.
En f. nyhet. Det är f-l all höra. — 2) Sc
Fägnande, adj.
FÄGRING, f. 2. sing. Fagert utseende.
Brukas numera föga i talspråket, dercmot mer i skrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
