Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Förökande ... - G - G ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 FÖR
GAF
förökens och tillväxer på jorden. — Syn. Se
Oka sig.
FÖRÖKANDE, n. 4. Handlingen, hvarigenom
något förökas.
FÖRÖKARE, m. S. En, som förökar något.
FÖRÖKELSE, f. 3. Händelsen,
omständigheten, att något förökas. Menniskosläglels f. —
Syn Förmering, Tillväxt, Tilltagande.
FÖRÖKNING, f. 2. Se Förökande och
För-ökelse.
FÖSA, fö*sa, v, a. 2. Drifva framför sig.
Brukas mest I fråga om djur. F. boskap. F
oxar till vattning. I utsträckt mening säge»
äfv.: F. fienden ur landet, o. s. v. F. af, bort,
ihop, in, undan, ut, se Affösa, Bort fösa, m. fl.
F. fram, tillbaka, drifva f., t. F. pa, häftigt
pådrifva. — Ordet förekommer mest i folk- och
hvardagsspråket. — Syn. Drifva, Jaga. —
Fösande, n. 4. o. Fösning, f. 2.
FÖSARE, m. 3. En, som föser.
Förekommer sällan utom i sammansättningen Oifösarc.
G.
G, je, n. 4. 4) Sjunde bokslafven i alfabetet.
— G har ett eget hårdare ljud: a) Framför en
annan konsonant i samma slafvelse, t. ex.: Glas,
grepe, dygd, trögt, gråtögd (-öggd). — b)
Framför vokalerna a, o, u, å, t. ex.: Gata, gom, guld,
gåta, fråga. — c) Äfven framför e och i, när
dessa vokaler höra till en kort; slutstafvelse,
såsom: Mage, egen, spegel, hunger, tagit, degig.
Undantag: Vissa orters namn pa ge, der g ljuder
sorn j, t. ex.: Norge, Telge, samt ordet Fägcn
(fäjänn). — d) I slutet af ord och stafvelser, t. ex.:
Dag, lag, steg, log, hög, lagrar, seghet.
Undantag: I dagligt tal uttalas säg som säj, mig
som mäj, m. fl. — G har etl lenare ljud af j:
a) Framför y, ä, ö, såsom: Gyllra, gälla, göra,
göl. — Anm. I hvardagslal får g merendels sitt
lenare ljud i ordet Säga med dess härledningar
Afsägelse, frisägelse, outsäglig m. fl. (säja,
af-säjällse, &c.), men behåller dcremot i det
högtidligare uttalet, samt i poesi, när rimmet så
fordrar, sitt hårda ljud. — b) Framför e, i, när de
ej höra till korta slutstafvelser, t. ex.: Genom,
gerna, gevär, dägelig, gifva, gissa, legender.
Undantag: Vissa främmande ord, såsom: Legion,
region. — c) Efter t och r i slutet af cn
grund-stafvelse, såsom: Talg, färg, berg, helg, talga,
färga, berga, orgor, orgelverk, ulmergla.
Undantag: Helga, helgelse, helgon, helgedom, gurgla,
morgon, exerg. — G far, näst efter en kort
vokal. framför s och t i samma grundslafvelse, ett
dubbelt ljud, t. ex.: krigsväsende, sagt, lagt,
pligl. duglig (kriggs—, saggl, o. s. v.). Högt
ultalas både med långt och kort ö, och med
enkelt eller dubbelt ^-Ijud (högt och höggt). — G
uttalas framför e och i som sj eller lent sch i
vissa från andra språk (isynnerhet fransyskan och
italienskan) införda ord, l. ex.: Gelé, geni,
volli-gera, logera, tragedi, agio, adagio, page (pasch),
loge (låsch), med flera, hvilka i ordboken äro
särskilt angifna, hvart och ett på sitt ställe. — G är
stumt framför j, när de begge höra lill samma
slafvelse, såsom: Gjort, gjorde, gjuta. — 2) (i
musik) a) Femte noten i c-skalan. — b) Namnet
på den sträng eller tangent, som anger tonen g.
— 3) Ljudet, som uppkommer, då bokstafven g
ultalas eller noten g i sång eller musik
återgif-vcs. — Man säger äfv. g-ljud, g-lon, g-slräng,
o. s. v. — 4) Förkortningar: g. = genom.
GABBRO, gabbro, m. sing. (mineral.) Ett
slags bergart, utgörande cn kornig. ofta ganska
grof blandning af Labrador och af Bronzit, orent
grön, grå eller tombackbrun, med nästan metallisk
perlemorglans.
GADD, m. 2. Borrlik, spetsig kroppsdel l
ändan af buken på vissa insekter, tillhörande
Stcklarnes ordning, såsom getingar och bin,
försedd mcd hullingar, som förorsaka en brännande
smärta, då insekten sticker med denna del. G-en
fastnar ofta gvar i såret. (Fig.) Förtalets g.,
sårande förtal.
GADDA SIG TILLSAMMAN, se
Sammangadda sig.
GADÖL1N1T,–––––-i’t, m. 3. (minerat.) En
stcnart, som först kallades Ylterit, men sedan
blifvit bcnämd efter svenska kemisten Gadolin,
som deri 4794 upptäckte Ytlerjorden.
GAFFEL, gåiTI, m. 2. pl. gafflar (gåfllarr).
I allmänhet: Redskap, beslående af tvenne eller
trennc uddar (klor), upptill försedda med ell långt
skaft: a) Sådant redskap, af silfver eller jern, med
två, tre eller fyra klor, bcgagnadl vid spisning
eller vid tillagning af mal. Bruka knif och g.
Taga något på g-n. Äta något med g. (utan
knif). — Har sammansättningarna Silfver-, Költ-,
Förläggargaffel m. fl. — b) Så beskaffad stake af
trä att dermed stödja under träd eller annat. —
c) Så beskaffadl stöd för tunga gevär, då man
skjuter. — d) Så beskaffad ställning, alt dcremot
stödja gevär vid cn högvakt. — e) Stort redskap
med två eller tre uddar och långt skaft, som
brukas vid åkerbruk, jagl och fiske. Kallas då
äfven ofta Tjuga. Ilar sammansättningarna
Högaffel, Dynggaffel (vanligare Dynggrep), Trägaffel.
— f) Benämning på åtskilliga verktyg, mer eller
mindre liknande en gaffel och begagnade af
handt-verkarc, eller på gaffelformiga delar af vissa
maskiner. — g) (skepp.) Stång, som med sin
tjockare, gaffelformiga ända griper om öfra delen af en
mast och tjenar till all utsträcka öfra liket af ett
gaffelsegel och det undra af ett gaffelloppscgel. —
h) Se Ga/fellistcl. — i) Se Stämgaffel. — k)
Neptuni g., se Treudd. — Ss. G-formig,
-lik, -skaft.
GAFFEL APA, gåfTbåpa, f. 4. (skepp.)
Gaffelseglet på stormasten.
GAFFELFALL, n. 3. (skepp) Benämning på
tåg, mcd hvilka cn gaffel (bcm. g) hissas och
firas.
GAFFELFIL, m. 2. (tekn.) Spetsflat fil, med
smala, afrundade sidor, som begagnas, för alt
skära upp öppningarna mellan klorna på gafflar
(bcm. a).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
