Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - Gårdfarihandel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652 GÅR
som ifrån nockcn af en gaffel på ömse sidor
nedgå till relingen.
GÅRDFARIHANDEL, gårdfårihannd’1, m. sing.
Det slags handel, då man far omkring med
salu-varor från gård till gård på landet.
GÅRDFARIHANDLANDE,
gårdfårihånndlann-de, m. B. En, som idkar gårdfarihandel.
GÅRDING, m. 2. (skepp.) Se Bukgårding
och Nockgårding.
GÅRDLÖK, m. 2. En art af örlsläglet
Vär-lök, med gula blommor. Ornithogalum luleum.
GÅRDSBLOMSTER, n. B. Se Kamillblomma.
GÅRDSBO, m. 3. En, som bebor samma gård
som en annan.
GÅRDSBRUK, n. sing. Se Hemmansbruk.
GÅRDSDRÄNG, m. 2. 4) Dräng på cn
landt-cgendom. — 2) Dräng, som förrättar de gröfre
förekommande sysslorna vid en stadsegendom.
GÅRDSFOGDE, m. 2. pl. — fogdar. Fogde,
som har tillsyn öfver arbetarne vid en
landlegen-dom. n
GÅRDSFOLK, n. sing. 4) Samteliga
personer, som bebo samma gård på landet eller i
staden. — 2) Tjenstefolket på en landtegendom eller
i en stadsgård.
GÅRDSFÄNIKA, f. 4. Så kallades fordom
konungens garde till fot.
GÅRDSHUND, m. 2. Hund, som särskilt
un-dcrhålles, för att vakta en gård för tjufvar.
GÅRDSRUM, n. B. Det rum, somj gården till
en stadsegendom inlager.
GÅRDSRÄTT, m. sing. Så kallades fordom
den ordning eller lag, hvilken gällde för en
ko-nungsn eller mäktig herres hof, i och för tjcnsten.
GÅRDSTJUF, m. 2. pl. — tjufvar. Se
Hus-ljuf.
GÅRDSTJUFNAD, m. 3. Se Husljufnad.
GÅRDSTOMT, m. 3. Tomt i stad, köping
eller by, hvarpå en gård är byggd, eller som
är ämnad alt bebyggas och utgöra en särskilt
gård.
GARDVARD, gå*rdvård (uttalas i allmänhet
som gå’lvål), m. 2. (af Gård och Vard, vaktare)
4) Äldre benämning pä hvarje karl, som tillhörde
en stadsvaktcorps. Ordet G-ar förvrängdes under
tidens lopp till det bekanta Korfvar. — 2) (mest
skämtvis) Person, som troget bevakar gård eller
hus emot tjufvar. Han är en god g. (Ordspr.)
God granne är bästa g., den, som har en god
granne, har cn god bcvakare mot tjufvar. — 3)
Se Gårdshund.
GÅRGRAN, f. 2. En art af Granträdet, med
tjocka, krokiga grenar och skroflig bark.
GÅRGÅNG, m. 2. Ställe, der hvarjehanda
slags ätliga inelfvor af slagtade kreatur hållas
till salu.
GÅR HÄRD, m. 2. Se Garhärd.
GÅRIG. a. 2. Sc Varig.
GÅRKOCK, m. 2. En, som håller lill salu
kokad och slekt köttmat. Ordet, hämtadt af det
tyska Garkoch (af gar, beredd, färdig), brukas
sällan.
GÅRKOPPAR, se Garkoppar.
GÅRKÖK, n. B. Ställe, der cn gårkock håller
till salu kokt och stekt köttmat, för dc lägre
klasserna. Ordet, hämtadt af det tyska Garküche,
brukas sällan.
GÅRM, GÅRMA, se Gorm, Gorma.
GÅRMAKERI, n. 3. 4) Det första arbetet,
hvarigenom råkopparn blir omsmält och
raffinerad. Kallas äfv. Gärning. — 2) Inrättning, ställe,
der sådant sker.
GÅS
GÅRR, se Går, n.
GÅRSPRÄNGA, v. a. 2. G. en häst, se
Spränga.
GÅRTALL, f. 2. Ett slags tall med tjocka
grenar och skroflig bark.
GÅRTJUF, m. 2. pl. — tjufvar. En, som
stjäl boskapskrcatur.
GÅRTJUFNAD, m. 3. Stöld af boskapskrealur.
GÅR UGN, m. 2. Se Garugn.
GÅS, f. S. pl. gäss. 4) Slägle af simfåglarna,
med lång hals, undersätsig kropp och kort stjert.
Arter deraf äro Grågås, Sädgås, Fjällgås och
Prut-gås, hvilka ses på sina ställen. Vild) tamd g.
(Talesätt) Dum som en g., mycket dum. Del är
som att slå vallen på g-en, ijenar till intet, är
spilld möda. —* 2) (fig. fam.) Dum qvinna. Hon
är en g. — Ss. G-dun, -fett, -fjäder,
-fot, -hane, -isler, -kött, -lefver, -lår,
-slek, -träck, -ägg.
GÅSBRÖST, n. B. 4) Bröstet på en gås. —
2) Bröstet af cn rökt gås. G. hållas särskilt
till salu.
GÅSGRÄS, n. B. Se Mannagräs.
GÅSHAFRE, m. sing. Se Bågsvingel.
GÅSHALFVA, f. 4. Halfva af cn rökt gås.
GÅSHUS, n. B. Särskilt hus, der gäss
upp-födas.n
ö GÅSKARL, m. 2. Hane af gåsslägtcL — Syn.
Gåshane.
GÅSKRÅS, n. B. Halsen, vingarna jemte alla
de inelfvor af cn gås, som begagnas till mat.
GÅSLEFVERPASTEJ, m. 3. Pastej, tillagad
af gåslcfvcr.
GÅSMARSCH, m. 3. Ett slags gammal lek,
som begagnats i vissa landsorter, beslående deri,
att elt antal personer gå i rad, en och en efter
hvarandra, och att hvarje rörelse af den främsta
personen eftergöres af de efterföljande.
GÅSNÄBBSBORR, m. 2. Borr, hvars blad
äger skapnadcn af en gåsnäbb.
GÅSPENNA, f. 4. 4) Pennfjäder på en gås.
— 2) Sådan fjäder, utryckt och beredd att
användas lill skrifning.
GÅSPOJKE, m. 2. pl. — pojkar. Pojke, som
vaktar gäss.
GÅSPRICKIG, a. 2. Prickig som skinnet på
en gås.
GÅSSKINN, n. B. 4) Skinnet på en gås. —
2) Huden på en menniska, då den till följe af
hastigt påkommen kyla blifvit knottrig, liksom
skinnet på en gås.
GÅSSKRI, n. 4. Det gälla läte, gässen hafva.
GÅSSMÖR, n. sing. Gåsfett, kokadt och med
hvarjehanda kryddor tillagadt, för att sålunda
begagnas som smör.
GÅSSPEL, n. B. Ett slags tärningspel,
hvar-till hörer en tafla med 63 numrerade och med
bilder af gäss och andra föremål betecknade
rutor, och hvarvid vinst eller förlust beror af
kasten. som de spelande få.
p GÅSUNGE, m. 2. pl. — ungar. Unge af
gås-slägtet. (Talesätt) Gå för sig sjel^ som de stora
g-garna, gå ensam och afsides ifran andra.
GÅSVAKTARE, m. B. En, hvars befattning
är att vakla gäss.
GÅSVIN, n. B. Säges skämtvis i st. f. vatten.
GÅSÖGON, n. B. pl. eller
GÅSÖGONSMÖNSTER, n. B. Ett slags
duk-tygsmönsler.
GÅSÖRT. f. 3. En art af örlsläglet Potentilla,
med hvitludna. glänsande blad och gula blommor.
Polenlilla anscrina. Kallas äfv. SilfverörL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
