Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - Gälla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654 GÄL
framgång; laga, att något godkännes, antages, får
tillfälle att yttra, visa sig, t. ex.: Göra sina
kunskaper g. — Brukas stundom nästan adjektivt,
t. ex.: G. utsago, bevis.
GÄLLA, v. a. 2. Se Snöpa. — Gällande,
n. 4. o. Gällning, f. 2.
GÄLLBOSKAP, m. sing. Gällda boskapsdjur.
GÄLLGJUTARE, se Gelbgjulare.
GÄLLGUMSE, m. 2. pl. — gumsar. Gälld
gumse.
GÄLLING, m. 2. (föga brukl.) Gäldt djur.
GÄLLJUDD, a. 2. Som har gällt ljud, gäll
röst, stämma.
GÄLLOCK, n. S. Lock af ett stadigare ämne,
som täcker gälarna på de flesta fiskar.
GÄLLT, adv. Med gällt ljud, med gäll röst.
Skrika g.
GÄLLÖS, a. 2. (nat. hist.) Som icke har
några gälar. Säges om en del Ringmaskar, hvilka
bilda 3:dje ordningen, som derföre substantivt
kallas de Gällösa.
GÄLMASK, m. 2. (nat. hist.) Mask med
gälar.
GÄLÖPPNING, f. 2. Den öppning emellan
gälfransarna, hvarigenom fiskar utdrifva det genom
munnen insugda vattnet.
GÄNGA, f. 4. Se Skrufgänga,
GÄNGA, v. a. 1. Göra gängor på något, t.
ex. på en skruf. — Gängande, n.4. o.
Gäng-ning, f. 2.
GÄNGBORR, m. 2. Särskilt slags borr,
hvar-nicd muttrar gängas.
GÄNGLIG, a. 2. 1) Lång, smal och slankig.
En g. karl. EU g-t fruntimmer. G. växt. —
2) G. gång, sådan gång, som gängliga personer
hafva, d. v. s. vacklande och ojemn. — 3) Säges
äfv. om saker, som ej äro väl och fast hopsatta i
fogarna.
GÄNGLIGHET, f. 3. Egenskapen alt vara
gänglig.
GÄNGLIGT, adv. På ett gängligt sätt. Gå g.
Växa g.
GÄNGSE, a. oböjl. Allmänt rådande, utspridd,
gällande, antagen. En g. sjukdom, föreställning,
tro, vidskepelse. Ell g. bruk. — Syn.
Gångbar; se äfv. Bruklig.
GÄRD. m. 3. (kameral.) Extraordinarie
pålaga. som utgjordes in natura, vid hvarjehanda
tillfällen och bebof.
GÄRDA, v. a. i. Kringstänga med
gärdes-eller risgård, stenmur, o. s. v. G. af, Tn, öm,
se Afgärda, &c. — Gärdande, n. 4. o.
Gärd-ning, f. 2.
GÄRDE, jä’rde (uttalas vanligen jä’le), n. 4.
(af Gärda) Inhägnadt sädesfält. Del ena g-t är
i säde, del andra i Iräde. (Fig.) G-l är
upp-gifvel, säges om något, som är lcmnadt till prjs
at hvem som helst. — Bildar
sammansättningarna: Råggärde, Trädesgärde, m. fl.
GÄRDESGÅRD, jä rdessgå rd (uttalas i
allmänhet: jä’rrsgard eller jä’rrsgå’1), m. 2. Stängsel
kring åker, äng o. s. v., bestående af stänger,
snedt nedlagda mellan störar, som parvis på korta
afstånd äro nedslagna i marken och fästade med
hank tillhopa vid hvarandra, hvar på sin sida
om stängerna. Slänga med g. Täppa g., göra
sådant slags stängsel. Lefvande g. kallas
oegentligt en lefvande häck. G. af ris, af sten, liksom
Risgärdesgård, Slengärdesgård brukas oriktigt
i st. f. Risgård, Stengård ell. Stenmur. (Ordspr.)
Alla klifva öfver, der g-en är lägst, alla söka
sig bästa och beqvämasle tillfälle.
GÄS
Anm. Man skrifver nu allmänt Gärdesgård, i
förmodan, all ordet kommer af Gärde ocb
Gärd; men rältare torde mellerlid vara 8lt
skrifva Gärdselgdrd ell. (sammandraget)
Gärds-gärd, emedan del sannolikare bör härledas af
Gärdsel, såsom äfv. Ihre antager.
GÄRDESGÄRDSSTÅNG (uttalas i allm. ja
rrs-gårrsslå’nng ell. ja rrssgålsslå’nng), f. 3. pl. —
slänger. Stång af klufven ung gran, begagnad till
täppande af gärdesgård. — Se Anm. under
Gär-desgård.
GÄRDESGÄRDSSTÖR (uttalas i allm.
jä‘rrs-gårrsstö’r ell. jä’rrsgålsstö’r), m. 2. Stör, som
nedsältes i marken, till stöd för en gärdesgård.
— Se Anm. under Gärdesgård.
GÄRDSEL, jä’rrds’l, m. sing. ell. GÄRDSLE,
jä‘rrdsle, n. sing. Stänger af klufna unga
granträd, ämnade att användas till gärdesgård. G.
och slör.
GÄRDSELFÅNG, n. sing. 1) Tillgång på ung
furuskog, hvaraf man kan hugga gärdsel. På
hemmanet är godt g. — T) Rättighet alt hugga
gärdsel å en skog. Äga g. på allmänningen.
GÄRDSELSTÄNG, GÄRDSELSTÖR. se
Gär-desgårdsstång, G är desgårds slör.
GÄRDSMYG, m. 2. Se Tummelilen.
GÄRNA, GÄRNING, se Gerna, Gerning.
GÄSA, se Jäsa.
GÄSPA, v. n. 4. Till följe af en ovilkorlig
kroppens drift, då man är sömnig eller trött,
ofrivilligt göra en långsam och ganska djup
inandning. under det man öppnar käftarna, så
mycket de kunna åtskiljas. G. munnen ur led. G.
fram, gäspande framsäga. — Gäspande, n. 4.
o. Gäspning, f. 2.
GÄSPARE, m. 5. 4) En, som gäspar. — 2)
En. som tidt och ofta gäspar.
GÄSPSJUKA, f. 4. Ett slags sjuklig
företeelse, bestående deruti, att man ständigt vill gäspa.
GÄSSLING, m. 2. Gåsunge.
GÄST. m. sing. Se Jäsl.
GÄST, m. 3. 4) Person, som mot betalning
herbergeras eller bekommer förtäring på ett
offentligt ställe. G-erna på ell hotell, ell
värdshus, en källare, o. s. v. — 2) Person, som man
af vänskap herbergerar eller bespisar i sitt hus.
Bjuda någon till g. Objuden g. Värden och
hans g-er. — Bildar sammansättningen Bordsgäst.
GÄSTA, v. n. o. a. 4. G. hos någon, äfv. g.
någon, bo, hafva sitt qvarter, sitt hcrberge
hos-någon; äfv. som gäst besöka eller till följe af
bjudning spisa som gäst hos någon. G. någon
betyder äfv.: herbergera eller bespisa någon som
gäst, antingen emot betalning, eller till följe af
vänskap, bekantskap, eller efter föregående
bjudning. I denna sednare bem. brukas ordet dock
mindre ofta.
GÄSTABUD, n. 3. Större måltid, hvartill flera
personer äro bjudne som gäster. Slorl g. Göra
g. för någon, till ärebevisning eller
akiningsbely-gelse för någon. — Numera brukas vanligen ordet
Kalas, äfvensom allt efter omständigheterna
Middagsmåltid, Middag, Diné, Supé.
GÄSTBUDEN, a. 2. neutr. — el. (egentl.
pari. pass, af obrukliga verbet Gäslbjuda) Bjuden
till gäst.
GÄSTFRI, a. 2. neutr. — fritt. 4) Som
gerna herbergerar och bespisar andra utan betalning.
Araber ne äro mycket g-a. I utsträckt mening
säges äfv.: Etl g-ll folk, land: en g. jord, o.
s. v. — 2) Som frikostigt undfägnar och artigt
bemöter påhelsande vänner och bekanta, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
