Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Haltande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAL
HAM
669
kroppen åt ena sidan. H. på ena foten. H. på
venslra sidan. H. på begge sidor, vid gåendet
falla ner med kroppen på begge sidor mer, än
som är fallet vid naturlig gång; äfv. (fig. fam.)
hålla med begge partierna. (Fig.) Det är alltid
något, som h-r, något, som felar. En vers, som
h-r, i hvilken någon siafvelse fattas.
HALTANDE, n. 4. Det slags naturfel, då
någon haltar. — Part. pres. Som haltar.
Brukas stundom nästan adjektivt. Ell h. bud. En
h. häst. (Fig.) B. vers, som har en stafvelse för
litet. B. fras, mening, period, som har någon
af sina delar allt för kort.
HALTLÖS. a. 2. Utan halt, utan inre värde.
B-l prat. H-a verser.
HALTLÖSHET, f. 3. Egenskapen att vara
halt lös. H-en af en lära.
HALVÄG, m. 2. Väg utåt kanalbank eller
flodbädd, för fartygs halande.
HAM. m. 2. Gammalt ord. som betydde:
Knäveck. Bibehåller sig ännu i uttrycket: B.
och häl, tätt efter, t. ex.: Följa, förfölja någon
i h. och häl. Ba någon i h. och häl efter sig.
HAMADRYAD,–––––åd, f. 3. (grek, myt.)
Träd- eller skogsnymf.
HAMMARBAN. m. 2. Den undre jemna ytan
på en hammare, hvarmed den träffar ett föremål,
när man hamrar.
HAMMARBAND, n. 5. (byggn. k.) De öfversta
förbindande bjelkarnc af ett rustverk.
HAMMARBLECK, n. 5. Beslag på skaftet af
en stångjernsbammare, hvaremot lyflarmarne verka.
HAMMARE, m. 2. o. 3. pl. hamrar och
hammare. 1) Verktyg att slå eller smida med, af
olika form och storlek, bestående hufvudsakligen
af ett aflångt jernstycke, i ena ändan tjockt, med
en jemn och afrundad ändyla (Ban), i den andra
deremot smalt eller med tvenne utstående spetsar,
och i midten försedt med ett hål eller öga, hvari
skaftet är fästadt. Bulla, slå med h. Slå in
en spik med h. — 2) Se Slångjernshammare.
— 5) (i dagligt tal) Stångjernssmedja. — 4) (anat.)
Ett af de små benen i trumhålan uti örat, så
kalladt för sin likhet i form med en hammare.
HAMMARHAJ, m. 2. En art af Hajslägtet,
hvars platta hufvud vidgar sig i form af en
hammare. Squalus Zygena.
HAMMARHJUL, n. 5. Hjul, som drifver ett
hammarverk, t. ex. en slångjernshammare.
HAMMARHJULSTOCK, m. 2. Hjulstock, som
sätter en stångjernsbammare i rörelse, medelst
lyftarmarna.
HAMMARHÄRD, m. 2. Härd i en
hammarsmedja. ।
HAMMARPEN, m. 2. Se Pen.
HAMMARSKAFT, n. Ä. Skaftet på en
hammare, antingen för hand eller i hammarverk.
HAMMARSKATT, m. 3. Den afgift af en
procent utaf årliga tillverkningen vid
slångjerns-hainrar. som erlägges till kronan.
HAMMARSLAG, n. 5. Slag med eller af en
hammare.
HAMMARSLAGG, m. sing. 4) Den
oxidhinna, som bildas på ytan af jern eller koppar, då
de glödgas, och hvilken vid ulsmidningen affaller
i form af fjäll. — 2) Den smälta, glasartade
massa, som bildas vid tackjerncts bearbetning i
härd, för alt förvandlas till smidigt jern. Är
af tre slag: Råslagg, Färskslagg och Stockslagg.
Se d. o.
HAMMARSMED, m. 3. Smed, som arbetar
i en hammarsmedja.
HAMMARSMEDJA, f. 4. Se Hammarverk.
HAMMARSTÄLLNING, f. 2. Den af trä eller
tackjern gjorda stomme, som uppbär skaftet på
en slångjernshammare.
HAMMARVERK, n. 6. Inrättning eller hus,
der jern. koppar, stål eller messing med tillbjelp
af eld och hammare förarbetas till hvarjehanda
föremål, eller der tackjern förvandlas till
stång-jern.
HAMMEL, m. 2. pl. hamlar. Gälld gumse.
HAMN, m. 2. I. (i fornspråket Hamur) 4)
(ursprungligen) Skapnad, gestalt, skepnad. Medan
han var i vargs h. — 2) Se Vålnad. — 3) Se
Ham.
HAMN, m. 2. II. (i fornspråket Hafn) 4)
Plats vid en hafskusl. der fartyg kunna ligga i
skydd för vind och våg. Ligga, komma, inlöpa
i, ulgå, utlöpa ur h. Uppnå h-en. Söka h.
Taga h., inlöpa i hamn. — 2) Se Hamnstad. —
3) (fig.) Säker tillflykt. Han har dragil sig ur
verlden och hvilar nu i h-en ef ler stormarna.
Han har fåll sig ell godt pastoral och är nu
i h.
HAMNA, v. n. 4. 4) Inlöpa i hamn. — 2)
(fig.) a) Ankomma till ett ställe. — b) Komma i
lugn och säkerhet efter ett bullersamt och
oroligt lif.
HAMNANKARE, n. 4. Stort, vid en strand
fästadt ankare, hvarvid fartyg kunna förtöjas.
HAMNBRO, f. 2. o. HAMNBRYGGA, f. 4.
Se Skeppsbro.
HAMNBUSE, m. 2. pl. — busar. Fattig
gosse, som på torg och i hamnar erbjuder sin
tjenst åt allmänheten att hembära uppköpta saker.
HAMNFOGDE, m. 2. pl. — fogdar. Person,
som har uppsigt uli inre hamnar och kanaler,
stundom under en hamnkapitens lydnad.
HAMNKAPITEN. håmmnkapilén, m. 3.
Person, som har närmaste befälet öfver
bamninrättnin-gen i stapelstad eller större sjöstad, och hvilken det
åligger att tillse, det hamnen är försedd med
bollverk, bryggor, kajer, duc d’Alber och andra
för-töjningsanstaller i brukbart skick, samt att vaka
öfver hamnordningens efterlefnad.
HAMNKARTA, f. 4. Hydrografisk karta
öfver en hamn
HAMNKEDJA, f. 4. Grof kedja, hvarmed en
hamn slänges.
HAMNMÄSTARE, m. 5. Se Hamnkapiten.
HAMNORDNING, f. 2. Ordningsstadga för
dem. som begagna en hamn.
HAMNPENNINGAJL m. 2. pl. Afgift, som i
hamn liggande fartyg måste erlägga för
begagnandet af ffjrtöjningsanslalterna.
HAMNPRIS. n. 3. Gångbart, gällande pris ä
varor, som i hamn försäljas.
HAMNREGLEMENTE, n. 4. Se
Hamnordning.
HAMNRÄTT, m. 3. Egen domstol i smärre
mål, angående fiskerierna. och bestående af
hamnfogden såsom ordförande och tre fiskare såsom
bisitlare.
HAMNSTYRELSE, f. 3. Benämning på den
myndighet, som har högsta inseendet öfver en hamn.
HAMNTID. m. 3. Den lid. då högt vatten
eller flod inträffar i någon viss hamn, vid ny och
fullmåne.
HAMNUPPSYNINGSMAN, m. 5. pl. — män.
Underordnad tjensteman, som vakar öfver
ordningen i en hamn.
HAMPA, f. sing. 4) Ärlig växt, som har
han-och honblommor på särskilta stånd, allmänt odlad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
