- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
668

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Halsböld ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

668

HAL

HAL

HALSBÖLD, m. 3. Böld, som har sitt läge
i halsen.

HALSDUK, m. 2. 4) Fålladt tygstycke, som
hoplagdt brukas af manspersoner att knyta om
halsen. Har flera sammansättningar, såsom: Lång-,
Spänn-, Silkeshalsduk, o. s. v. — Syn.
Manshals-duk. — 2) Fålladt tygstycke, som, vikel i
triangelform, bäres af fruntimmer på det sätt, att
ryggen deraf till en del betäckes och att de två
sidosnibharne hopfästas framtill öfver bröstet.
Bildar åtskilliga sammansättningar, såsom:
Florshals-duk, m. H. — Syn Qvinnfolkshalsduk,
Frunlim-mershalsduk. Halskläde.

* HALSFISTEL, m. 2. pl. — fistlar. Fistel,
som har sitt läge i halsen.

HALSFLUSS, m. 3. Halssjukdom med
inflammation i svalget.

HALSGROP, f. 2. Fördjupning på främre
delen af halsen tält ofvanom öfre delen af
bröstbenet.

HALSGRÄS, n. 5. örten Gentiana campestris.

HALSHUGGA, v. a. 3. (böjes som Hugga)
Aflifva någon på det sätt, alt hans hufvud skiljes
ifrån kroppen med en bila. — Halshuggande,
n. 4. o. Halshuggning, f. 2.

HALSJERN, n. 3. Jernring, fästad vid
skampålen, och som fastläses om halsen på förbrytare,
hvilka skola schavoltera. Slå i h.

HALSKED, f." 3. eller HALSKEDJA, f. 4.
Kedja af metall, vanligen guld, som till prydnad
bäres om halsen; äfv. kedja af något slags
metall, hvarvid något föremål, t. ex. lorgnett,
medaljong, ur o. s. v., är fåstadt, och som man bär
om halsen.

HALSKLAMP, m. 2. (skepp.) En på utsidan
af brädgången fastspikad träklamp, med en skifva
eller ett hål. hvarigenom storehals halas.

HALSKLÄDE, n. 4. Se Halsduk.

HALSKNOP, m. 3. (sjöt.) Sc Fallrepsknop.
HALSKNOTA, f. 4. Se Halskota.

HALSKNÖL, m. 2. Se Slrupknöl.

HALSKORS, n. 3. Kors, som man bär
frampå halsen.

HALSKRAGE, m. 2. pl. — kragar.
Klädespersedel af tunt, hvilt tyg, som fruntimmer bära
om halsen och öfver bröstet; äfv. smal, rund
krage, som till prydnad bäres endast om halsen.
Veckad, krusad h.

HALSKRÅS, n. 3. Se Fräs.

HALSLINNING, m. 2. Linning vid halsen på
elt plagg, t. ex. en skjorta.

HALSREM, f. 2. pl. — remmar. Rem på
ett betsellyg, hvilken går under halsen på hästen.

HALSREMSA, f. 4. Remsa af fint, uvitl tyg,
som fruntimmer till prydnad bära om halsen.

HALSRING. m, 2. 4) Ring af metall, t. ex.
vriden bronstråd, som fordom hos Germanerna
bars till prydnad om halsen. — 2) Jernring, som
fastsmides om halsen på en fånge, och
hvarme-delst han genom en derifrån gående kedja är
fastgjord vid vägg eller golf.

HALSRÄTT, m. sing. Betydde, i äldre
språket, rättighet att döma i lifssaker.

HALSRÖST, f. 3. Se Falsett, 4.

HALSSAK. f. 3. (fam.) Se Lifssak.

HALSSMYCKE, n. 4. Smycke, som man bär
omkring eller på halsen.

HALSSNODD, f. 3. Snodd, som bäres
omkring halsen.

HALSSPANT, n. 3. (skepp.) Det spant akter
eller för, hvarvid fartygets rundning vidtager.

HALSSTARRIG, a. 2. (Egentl.: Styf i halsen)

4) Som gör envist motstånd emot andras vilja,
ehuru den är laglig och befogad. En h.
menniska. — Syn. Se Envis. — 2) (om sak) Som
röjer, utvisar, tillkännagifver balsstarrighet. EU h-l
motstånd.

Anm. Den Ralsslarrige kallas Hårdnackad, om
han oakiadt alla förnufisgrunder fortsätter sitt
motstånd.

HAJ.SSTARRIGHET, f. 3. Egenskapen att
vara halsstnrrig.

HALSSTARRIGT, adv. På elt balsstarrigt
sätt, med halsslarrighet.

HALSSTOPPARE, m. 5. (skepp.) Kort tåg
med en knop i hvardera ändan, hvilket tjenar alt
fasihålla seglet, om halsen skulle springa eller
blifva afskjuten.

HALSSTYCKE, n. 4. 4) Stycke vid halsen på
ett klädesplagg eller en rustning. — 2) Stycke
kött, frånhugget halsen på elt slagiadt kreatur.

HALSSTYF. a. 2. (mindre brukl.) 4) Stel i
halsen. — 2) Se Halsstarrig.

HALSSTYFHET, f. 3. Egenskapen, all vara
halsstyf.

HALSTALJA, f. 4. (skepp.) Se St jer llalja.

HALSTER, n. 5. 4) Köksredskap, beslående
af flera nästan parallell löpande fina jernslänger,
på något afstånd fastade vid hvarandra, med
bandtag och små fölter af jern under, begagnadt att
derpå lindrigt steka (halstra) kött, fisk, m. m.
Sleka på h. — 2) Fordom brukligt pinoredskap,
hvarpå förbrytare stektes lefvande.

IIALSTER, f. 2. pl. halstrar. Se Jolster.

HALSTERSTEK, f. 2. Kött, stekt på halster.

HALSTRA, v. a. 4. Steka på halster. —
Halslrande, n. 4. o. Halslring, f. 2.

HALSTÄPPA, f. 4. (föga bruki.) Svårighet
att svälja.

HALSVRED, n. 3. Ett slags ganska svår
åkomma, bestående deruli, att den sjuke endast
med största svårighet kan vrida halsen, och
vanligtvis förorsakad af fluss.

HALT, halli, m. sing. I. 4) Hvad ett ämne
innehåller af andra ämnen, som hafva högre
värde. Säges isynnerhet om metaller. H-cn af
kopparmalm, jernmalm, o. s. v. Bildar cn mängd
sammansättningar, såsom: Guld-, Sllfver-,
Koppar-, Jern-, Salpeierhalt, m. m. — 2) Ett mynts
metallvärde. H-en i ell guld- eller silfvermynt.
Mynt af god ell. full h., som har sill fulla
metallvärde. Mynt af sämre h., se Ringhallig. —
3) Det innehåll af mineral, som finnes hos ett
mineralvatten. Mest i sammansättningar, t. ex.:
Jernhalten, svafvelhalten af ett hclsovatlen. —
4) (fig.) Inre värde, beskaffenhet. Den mannens
sanna h. är ganska svår alt bedöma. Delta
röjer tillräckligt h-en af hans läror.

HALT, hålll. m. 3. II. 4) Uppehåll, som
krigsfolk gör i sin marsch. Göra h. En lång h.
Under h en. Säges i utsträckt bem. äfven om
det uppehåll, man gör i en vandring, på resor,
o. s. v. — 2) Ställe, der krigsfolk gör uppehåll
på marsch. — 3) (jäg.) Benämning på vissa
ställen vid cn skallplals. — Inl. 4) Kommandoord,
hvarigenom man befaller en trupp att stanna.
Hall! — 2) Tillrop, hvarigenom tillkännagifves,
att man bör hålla upp, stanna med något. —
Syn. Håll! Håll upp! Slopp!

HALT, hällt, a. 4. 111. Som haltar. Han
är h. — Brukas äfv. substantivt. En h.t elt
par h-a.

HALTA, v. n. 4. Säges om den, som, v!d
gåendet, för hvartannai steg faller ned med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0678.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free