Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hudlös ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
712
HÜD
HÜF
HUDLÖS. a.2. Säges om något ställe på
kroppen, som på ett eller annat sätt mistat sin
hudbeläckning. Ett h-t ställe. — Hudlöshel 9
f. 3.
HUDPOLYP, hüdpolyp,. m. 3. (nat. hist.)
Korallpolyp, som bor tillsammans med många
andra i cn gemensam, hudlik, köttig eller gelatinös
massa.
HUDSTRYKA, v. a.^ 3. (böjes som Stryka)
Till straff slå någon på blotta rygghuden med
spön. — Syn. Hudflänga, Gifva spö. Spöa. —
Hudslrykande, n.4. o. Hudstrykning, f. 2.
HUDSYSTEM, hüdsystä’m, n. 3. Samteliga
delar, som tillhöra huden på menniska eller djur.
HUDÖMSNING, f. 2. Dct slags förändring,
som föregår hos cn lcfvande djurkropp, då huden
småningom faller bort och ny hud kommer i
stället.
HUF, huv, m. 2. pl. hufvar. 4) Hvad som
till skydd betäcker dct öfvcrsta af en sak. H. på
elt tak, bräderna, som på ömse sidor bctäcka
Öf-versta kanten på ett tak. H. på en skorsten,
betäckning deröfvcr, på det ej vinden må hindra
rökens fria utgång. H. på en sockertopp,
öfver-sta betäckningen på densamma. — 2) (byggn. k.)
Det runda på ett hvalf.
HUFVA, f. 4. 4) Ett slags betäckning för
hufvudet, som fruntimmer nyttja till skydd emot
köld, regn, snö och blåst. En stoppad h. af
siden. — 2) Betäckning för hufvudet på en falk.
— Ss. Hufband.
HUFVUD, n. 4. pl. — en. 4) Den kroppsdel,
som är säte för hjernan och de förnämsta
sinncs-organerna, hos menniskan och de flesta djur
genom halsen förenad med den öfriga kroppen.
Stort, litet h. Framdelen, bakdelen af h-et.
H-el på en menniska, ett lejon, en häst, en
fågel, fisk, insekt, mask. Hafva ondt i h-et,
hafva hufvudvärk. Han är elt h. längre än jag.
Betäcka, blotta h-el. Vinet slår i h-el. rusar.
Från h. lill fot, ända uppifrån och ned, hel och
hållen, t. ex.: mönstra någon från h. lill fot.
(Talesätt) Hafva litet i h-et, vara litet rusig.
Hals öfver h., se Hufvudslupa. Öfver h.
(skrif-ves äfv., dock mindre riktigt, öfverhufvud), i
allmänhet, på dct hela taget. (Fig. fam.) Stöta,
köra, ränna h-el i väggen, visa halsstarrighct,
envist Öfverdåd. Kort om h-et, hastig till sinnes,
som lätt blir ond. Taga någon för h-el, gripa;
äfv. ställa till rätta, fordra reda, räkenskap,
skadestånd af, anklaga, beskylla någon. Stöta för
h-el, såra, förolämpa, göra missnöjd, harmsen,
förtretad. Det stötte, slog mig för h-el, atl....
det förundrade mig, väckte min misstanke,
förekom mig besynnerligt. Växa någon öfver h-el,
blifva någon för mäktig; ej mer frukta någon.
Hafva gör omål upp öfver h-et, vara öfverhopad
af görornål. Tvedräglen reste sill
fruktansvärda h., tvedrägl uppstod. Hafva h-et på rätta
ändan, hafva godt hufvud, förstånd. Tappa h-el,
förlora fattningen. Slå sina kloka h-en tillhopa,
samråda, hjclpas åt atl utfundera, tillställa något.
(Ordspr.) Stort h. och litet vett, inom ett stort
hufvud rymmes ofta ett klent förstånd. — Syn.
Skalle. — 2) (fig.) a) Menniska. Elt krönt h.,
en rcgcnt. Eli envist, kinkigt, konstigt, slugt,
oroligt h., cn envis &c. menniska. Godt, dåligt,
klent, tomt, svagt h., person med godt, klent
förstånd (sc äfv. c). — b) Lif. Sätta sill h. i
vad. Jag vågar milt h. på, all . . . . Det
gäller h-el. Sätta pris på ens h., ulfästa
belöning åt dcn, som fasltager eller dödar någon. —
c) Förstånd. Hafva godt, dåligt, klent h. Godt
h. betyder äfv., i vidsträcktare mening, en lycklig
förening af skarpsinnighet, djupsinnighet, starkt
minne och liflig inbillningskraft. Ell tomt, svagt h.
(Se äfv. a.) Bråka sill h. med något, anstränga
sitt förstånd med att utfundera, utlänka, lära &c.;
äfv. grubbla på något. Icke riklig i h-et, icke
vid sina sinnen, vurmig. Han har intet h.,
klent förstånd. Få i h-el. lära; äfv. falla,
begripa; äfv. tro, t. ex.: Han får aldrig sin kalekes
i h-el; dct kan jag ej få i mitt h., ej begripa;
äfv. ej tro. Man kan icke få del i h-el på
honom, kan cj få honom att begripa del. Hafva
något i h-et, veta; äfv. länka på, hafva
bekymmer, t. ex.: Den mannen har myckel i sill
h-vet mycket; har många planer, tänker, forskar
myckel; jag har så myckel i h-el, all jag är
alldeles förbryllad, har så mycket alt tänka på.
att d) (absolut) Godt förstånd, snille.
Han har h. Se, del är h., del! Ell sådant h.
finner man sällan. — e) Böjelse, anlag,
fallenhet. Hafva h. för någol. Han har h. [Ör
matematik. — f) Själ, sinne, vilja. Taga någol ur
h-el på någon, få honom alt öfvergifva en tanke,
tro, föreställning, inbillning, ett beslut, en
föresats. Del kan ingen laga den Iron, den
inbillningen ur hans h. Del lar ingen, får ingen
ur milt h., all han är en spion. Del kan jag
ej få ur mitt h., jag är fast öfvertygad derom.
Han har fåll i h-el, all.......inbillat sig, äfv.
föresatt sig att ... . Få en inbillning i h-et.
Hvem har sall honom den inbillningen i h-el?
Han har ell egel h., ell egensinnigt h„ han är
egen, egensinnig. Han vill, all alll skall gå
cfler hans h., efter hans vilja. Han har sitt h.
för sig, följer sitt egel h., är egensinnig. Hafva
någol i h-el, i tankarna, i sinnet; tänka, grubbla
på något. — g) Hufvudman, styresman. H-el för
en sammansvärjning, en sekl, Alla dessa riken
voro den liden under ell h. — 3) Säges om
vissa saker, som lill form eller läge hafva likhet
med ett hufvud, t. ex.: H-el på en spik. (Fig.)
Slå spiken på h-el, träffa alldeles rätt i tal,
gissning, o. s. v. H-el på en violin, öfversla
delen deraf, der skrufvarnc sitta. H. pä en
blomma (t. ex. en vallmo), på kål. H-et på en
låskolf, ändan deraf, som egentligen slänger, när
den framskjutas. H-el på manslemmen, öfra
ändan deraf, under förhuden. — Bildar flera
sammansättningar, såsom Spik-, Rlom-, K ål hufvud,
m. 11. — 4) Då Hufvud, med adjektiv betydelse,
ingår i sammansättningar, bilägger det ofla
betydelsen af förnämst, vigtigasl, t. cx.:
Hufvud-af delning, -afsigt, -altare. -anförare,
-arbete, -arfvinge, -armé, -artikel,
-batteri, -bestyr, -beståndsdel, -bevis,
•byggnad, -byggning, -böjelse,
-dokument, -drag,-dygd, -dörr, -egenskap,
-essens, -fana, -fel, -fiende, -fråga,
-färg, -förändring, -gata, -grund,
-händelse, - här, - in gång. -innehåll,
-linie, -läger, -län, -lära, -medel,
-omständighet, -ord, -orsak, -ort,
-parti, -passion, -port, -regel, -rolC,
-sals, -sida, -skrift, -skäl, -slam,
-styrka, -stämma, -slöd, -vetenskap,
-våning, -yrke, -åder, -ämne, -ända,
-ändamål, m. fl.
HUFVUDBAD. n. K. Hufvudets badning i
vallen.
HUFVUDBATALJ, hövuddbalållj, m. 3. Stor,
afgörandc bnialj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
