Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hufvudstycke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7U HUF
HUFVUDSTYCKE, n. 4. 1) Förnämsta stycke,
del, punkt. — 2) Hufvudafdelning. De femh-na
i katekesen.
HUFVUDSTÄLLNING, f. 2. (milit.) Ställning,
der förnämsta styrkan af en armé befinner sig;
äfv. den starkaste ställning, som de särskilla
trupper, hvilka tillhöra cn armé, innehafva.
HUFVUDSUMMA, f. 4. Summa, som
uppkommit af flera sammanlagda.
HUFVUDSVAG, a. 2. (fig.) Sorn har svagt
förstånd.
HUFVUDSVAGHET, f. 3. (fig.) Svagt förstånd.
HUFVUDSVÅL, m. 2. Svålen eller huden på
ett hufvud. Säges isynnerhet om mcnniskor.
HUFVUDSÄTE, n. 4. 4) Se Residens. — 2)
Ort, som i något afseende utmärker sig framför
de öfriga i ett land. Göteborg dr ett h. för
Sveriges handel, Upsala for dess akademiska
bildning.
HUFVUDTIONDE, m. sing. Ett slags tionde,
som påbjöds i Sverige under medeltiden, och
stundom vid dödsfall utgjordes af boets hela
förmögenhet.
HUFVUDTON, m. 3. Se Grundton.
HUFVUDVATTENSOT, m. sing. (med.)
Vatten i hufvudet.
HUFVUDVERK, n. 5. 4) Hufvudsakligen
vig-tigt verk, arbete. Berzelii Kemi är ell h. i
denna vetenskap. — 2) (forlif.) Vid fästning, stad
eller förskansadt läger varande befästningsverk, sorn
Ar det förnämsta eller ibland de förnämsta.
HUFVUDVÄG, m. 2. Väg, som är en af de
största och farbaraste i ett land eller landskap.
Landsväg är h.
HUFVUDVÄRK, m. sing. Smärta, värk,
antingen i hela hufvudet, eller någon del deraf,
HUFVUDYR, a. 2. 4) Yr i hufvudet. — 2)
Något rusig.
HUFVUDYRSEL, m. sing. Yrsel i hufvudet.
HUG. HUGAD, m. fl., se Håg, Hågad, m. fl.
HUGG, n. 5. 1) Slag, som göres med eggen
eller del hvassa af någol skärande verktyg, vapen,
o. s. v. Ell h. med yxa, skära, hacka, sabel,
länder. Göra ell h. med yxan i ell Iräd.
Gifva någon ell h. med sabcln. l första h-el, (fig.
fam.) i första anfallet, första gången. (Ordspråk)
Trädel faller ej vid första h-el, det fordras
ihärdighet, för att komma till slut med en sak, ett
företag. Hugga h. i h., på sarnma ställe. (Fig.
fam.) Del är h. i h., enahanda, det samma, lika
myckel. Gifva, lemna öppet h, på sig, gifva
någon tillfälle att anfalla med fördel, elier (fig.)
att i tal eller skrift göra ett angrepp, en
beskyllning o. s. v., som ej kan besvaras, vederläggas.
(Talesätt) H och slag, våldsamheter både med
handkraft och eggjern. Öfverfalla, hota med h.
och slag. — 2) (fig. fam.) Svår olycka, motgång; öfv.
anfall i ord eller gerning; (i plur.) stryk ; äfv.
stickord, snäsor, ovelt. Denna olyckshändelse var
ell svårl h. för honom. Gifva någon ell h. (se
äfv. Bälte). Få h. Akta di^, der vankas h.
HUGGA, v. a. o. n. 3. Indik. pres. sing.
Hugger; pl. Hugga. Impf. sing. Högg; pl. Höggo.
Imper. sing. Hugg; pl. Huggen. Konj. impf.
Högge. Sup. Huggit. Part. akt. Huggande; part,
pass. Huggen, i) Med eggen af yxa, sabel o. s. v.
gifva ett hårdt slag. H. kött, ved, med yxa
sönderdela k., v. H. slen, med dertill nödiga
verktyg (hackor, mejslar, sågar etc.) bearbeta giöfre
stenarter lill byggnadsbehof, vaser, kokkärl,
bildstoder, m. m. H. i en stock. H. någon med
sabeln. H. i vädret, drifva yia, sabel o. s. v.
HUG
genom luften, utan alt de träffa något föremål;
(fig. fam.) säga någonting på höfl, gissningsvis ell.
ulan mening; äfv. icke träffa rätt i tal eller skrift.
H. yxan i slen, (fig. fam.) laga fel, miste.
(Talesätt) Hvarken hugget eller stucket, ofullkomligt,
ofulländadt, ofullbordadi; icke som del bör vara.
Huggel som stucket, lika mycket, det samma. —
H. åf, bort, se Afhugga, Borthugga. — H. efler
en, göra ell hugg, för att träffa någon, men utan
att lyckas; äfv., ulan att träffa, göra ett hugg
efter någon, som aflägsnar sig. — (Fam.) H. fram
ell ord ell. h. fram med, ell ord, plöisligt eller
oförsynt komma fram med ell ord, sorn innefattar
ett angrepp, en beskyllning, en förolämpning o. s.
v. — (Fam.) H. f, äfv. h. lag t, häftigt och med
kraft falta i; h. l, äfv. taga ordet; falla i talet.
— H. igenom, så alt huggel går tvärs igenom. —
H. ihop, se Hophugga. — H. in, ned, omkull.
se Inhugga, &c. ti. in, äfv. göra anfall med
sabel i hand, t. ex.: H. in på fienden, på folkel.
— H. omkring sig, göra hugg rundl omkring
sig. — H. på, gifva upprepade hugg, l. ex.: H.
på en slock; äfv. (fig.) ständigt göra lill föremål
för sina anmärkningar, gifva stickord. — H. på’.
fortfara alt hugga; äfv. hugga fortare. — (Fam.)
H. lill. slå till, t. ex.: II lill någon på käften.
— II undan, borttaga, afiägsna genom huggning.
— H. upp, ut, se Upphugga, Uthugga. — 2)
Genom huggning med yxa, mejsel gifva form,
skapnad. H. en bjelke jemn. H. en bildstod
af marmor. H. i marmor, med begagnande
af mejsel göra bilder af marmor. H. lill. se
Tillhugga. — 3) (om vissa djur) Angripa, såra
med tänder, näbb, klor. Hunden högg honom t
benet. Han har blifvit huggen afen orm. —
4) Mjellcn hugger, säges om den smärtsamma
känsla, liksom af sting eller hugg, som man vid
häftigt springande stundom erfar i veka lifvet, lill
följe af mjcltens retning. — H. sig, v. r. 4)
Såra sig med yxa, mejsel o. s. v. Han har
huggit sig illa i benet. — 2) H. sig igenom, med
yxa elier sabel bana sig väg fram, t. ex.: H sig
igenom en dörr; h. sig igenom fienden. (Fig.)
H. sig fast i, med all kraft gripa tag i. H sig.
fast vid ell ord, ifrigt och envist fasta sig vid
ett ord, för alt vända sig det till fördel. — H—s.
v. d. 4) Gifva hvarandra hugg, strida, slåss med
yxa eller sabel. — 2) (fig.) Se Munhuggas. —
3) (om djur) Hugga hvarandra med näbbarna. EU
par tuppar, som h.
HUGGANDE, n. 4. Se Huggning.
HUGGARE, m. S. 4) En, som hugger.
Förekommer för denna bem. sällan utom
sammanfall-ningsvls, t. ex.: Ved-, Sten-, Grof-, Brohuggare.
— 2) Infanterisabel. — 3) Verktyg, hvarmed
bleck-slagare uttaga runda skifvor ur tunt bleck, för
att deri göra runda hål. Kallas äfv. Ulhuggare.
— 4) (fam.) Stor, grof karl; säges äfv. om den.
som i någonting särdeles ulmärker sig; äfv. om
något, som är ganska stort, ansenligt. Del är en
h. alt vara slor och grof. Del är en h. alt
vara rik, lärd. En h. lill gädda En h. till
koffert all vara slor. Brukas äfv. som etl slags
lindrigare svordonisullryck, t. ex.: Del var
huggarn! Ta mig huggarn! — Syn. Baddare.
Dunderhake.
HUGGA R LÖN, f. 3. Hvad som gifves någon
i betalning för vedhuggning.
HUGGBLOCK, n. S. och HUGGBOCK, m. 2.
Se Huggkubb.
HUGG BLY, n. 4. Underlag af bly, som
begagnas vig filhuggning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
