Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Huggborr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUG
HUL ’
715
HUGGBORR, m. 2. Se Huggjern.
HUGGRÄNK, m. 2. Bänk ell. bord, som
begagnas att derpå] hugga sönder något, t. ex. kött
i slagtarbodar.
HUGGJERN, n. 3. 4) Verktyg med platt, i
underkanten hvass klinga, som begagnas vid
snickrande, att hugga bort delar af det trä, som
arbeta*. Kallas äfv. Mejsel. — 2) Verktyg,
bvar-ined sadelmakare slå hål.
HUGGKROK, m. 2. Ett slags gäddkrok ulan
fjädrar, som begagnas vid slantning.
HUGGKURB, m. 2. Block eller kubb af trä,
som begagnas till underlag vid huggning. — Syn.
Huggblock. Huggbock, Huggstock.
HUGGNING, f. 2. Handlingen, då man
hugger med yxa, sabel, o. s. v. Innebär vanligen
flera upprepade hugg. Har sammansättningarna
Ved-, Sten-, Sabelhuggning.
HUGGORM, m. 2. Slägle af de giftiga
ormarna, som har hufvudet ofvan betäckt med fjäll och
plåtar, stjcrten kort, på undersidan parvis betäckt
med plåtar, öfverkäflens ben korta och tjocka.
Vipera. Arter deraf äro: Vanlig H., V. Berus,
Italiensk IL, V. Redi, lik den förra, men fläckig på
ryggen, och Sandorm, V. Ammodytes.
HUGGPAMP, m. 2. Slagsvärd, som i
medeltiden brukades af krigare.
HUGGSPÅN, f. 4. Spån, som blir vid
huggning.
HUGGSTAD, m. sing. (gam.) Det ställe, der
ett hugg tar in.
HUGGSTOCK, m. 2. Se Huggkubb.
HUGGSVÄRD, n. 6. Infanlerisabel.
HUGGSÅR, n. 3. Sår af hugg.
HUGGSÄNKE, n. 4. Underlag af jern, som
begagnas vig filhuggning.
HUGGTAND, f. 3. pl. — länder. Se Bele, m.
HUGGVAPEN, n. 5. Vapen, som begagnas
att hugga med, t. ex. sabel.
HUGGYXA, f. 4. Yxa, som begagnas till
ved-huggning.
HUGKOMMA, HUGLÖS, se Hågkomma,
Håglös.
HUGNA, hCinngna, v. a. 4. (af Hug) Göra
glad i hågen, uppmuntra. H. sina föräldrar med
ett godt uppförande. H. någon med en
belöning, nådegåfva. — Syn. Se Glädja. — H.
sig. v. r. Glädja sig. Hafva alt h. sig af ett
godt samvete. — Part. akt. H-nde brukas ofta
nästan adjektivt, t. ex.: H. underrättelse, nyhet.
HUGNAD, hünngnadd, m. sing. Glädje,
tillfredsställelse. Hafva h. af sina barn. — Syn.
Se Glädje.
HUGNELIG, hönngneligg, a. 2. Glädjande,
tillfredsställande, tröstefull. En h. tidning. —
Syn. Se Glädjefull.
ffUGNESAM, hünngnesåmm, a. 2. Se
Hug-nelig.
HUGSA SIG. v. r. 4. (gam.) Påminna sig. H.
sig före, tänka sig före. II. sig om, besinna sig,
betänka sig.
HUGSKOTT, n. 5. (af Hug) Något, som
rinner en i hågen; plötsligt infall. — Syn. Se Infall.
HUGSTOR, a. 2. Stor i hugen: 4) Äregirig,
högt sträfvande. — 2) Stolt, högmodig. — 3) Böjd
för allt ädelt, högt och stort. — Syn. Själsstor,
Högsint.
IIUGSTORHET, f. 3. Egenskapen alt vara
bugstor.
HUGSVALA, v. a. 4. (af Hug och Svala,
veder-qvicka själen) Lätta sinnet i sorg, bedröfvelse,
vedermöda. — Syn. Se Trösta. — Hugsvalande, n. 4.
HUGSVALARE. m. 3. En, som hugsvalar.
Brukas isynnerhet i biblisk och religiös stil.
HUGSVALELSE, f. 3. Sinnets vcderqvickclse
i sorg och bedröfvelse. — Syn. Se Tröst.
HUJ. s. oböjl. (fam.) I en huj, i ett
ögonblick.
HUK, m. 2. I. (t. Hucke) Sista tungan i
andra brädet ifrån bus i - brädspel, eller den tolfte
från hus.
HUK, s. oböjl. II. (af Huka) Sitta på h., sitta
med benen vikta under sig.
HUKA, v. n. I. Till hälften sitta, hälften stå,
med benen hopvikta i knävecken. — H. sig, v.
r. eller H. sig ned, föra ned kroppen i denna
ställning. — Hukande, n. 4.
HUKAD, a. 2. (egentl. part. pret. af Huka)
Som har hukande ställning. Silla h., i hukande
ställning.
HUKERT, hük’rt, m. 2. Rundgaltadt fartyg
af 30 till 60 läster, som vanligen är
galeaslack-ladt, men har på stormasten eller främsta masten,
i stället för bramsegel, ett råsegel med bonett.
Kallas Krysshukert, om del har stång med
rå-segel Öfver mesanmasten. [Hukare.l
HUKERT-GALEAS. hük’rlgaleas, f. 3.
Två-mastadl fartyg, brigg-lackladt på främsta eller
stormasten och galeas-tackladt på mesanmasten.
HULD, a. 2 (i fornspråket Hollur ell. Holl)
4) Välvilligt sinnad, bevågen. benägen, tillgifven.
Vara någon h. Vara sin herre h. och trogen.
— 2) Mild, öm, god. En h. furste, konung.
H. emot sina undcrsåler. En h. moder. Vara
h. emot de fattiga, gifmild. En h. flicka. H-a
engel! — Man säger äfven H-t leende, h. min,
blick, o. s. v. — Substantivt säges i
kärleksspråket stundom Den h-a om en älskad flicka. — Syn.
Se God, Mild.
HULDA OM, se Omhulda.
HULDHET, f. 3. 4) Tillgifvenhel, bevågenhet.
Lofva någon sin h. — 2) Mildhet, ömhet,
godhet. En konungs h. emot undersåler, en
faders emol sina barn. Hon svarade med
mycken h.
HULDHETSED, m. 3. Ed, hvarigenom
undersåte förpliglar sig att vara sin regcnt tillgifven.
Svära Iro- och huldhetsed.
HULDINNA, f. 4. (i poetiska språket och
ofta skämtsamt) Älskarinna, älskad flicka.
HULDOFFER, n. 3. (poet.) Se Hyllning.
HULDRIK, a. 2. Ganska god, mild. Brukas
1 det poetiska språket, mest om sak, t. ex.: Eli
h-l leende. — Syn. Se God, Mild. —
Huldrik-het. f. 3.
HULDSKAP, f. sing. Tillgifvenhel emot regent
eller regering. Lofva tro och h.
HULL, n. sing. (i fornspråket Hold och Huld)
Kött på lefvande kropp. Säges ej allenast om
menniskor, ulan äfv. om kreatur. Fast, löst h.
Emellan h. och skinn. Godt h., mycket kött på
kroppen. Ha godt h., vara vid godt h.
Hästen, oxen har godl h. Lägga på h-el, blifva
fet. Taga h., börja att få hull. Mista h-et,
blifva mager. (Talesätt) Med h. och hår, hel och
hållen. Äta upp med h. och hår.
HULLER OM BULLER, adv. Utan ordning,
om hvart annat. Kasta, vräka h. o. b. Allt
ligger h. o. b. Allt går h. o. b., ulan ringaste
ordning. — Syn. Hummel om dummel.
Anm. Tros af Ihre härleda sig ifrån del
fornnordiska Ilale, svans, sljerl, sluss, och Bot, hufvud,
hvadan det således skulle belyda: med föllerna
upp och hufvudet ned, d. v.s. upp- ocb nedvänd!.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
