Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Höand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
746 HÖA
HÖAND, hö’ånnd, f. sing. (brukas mest i
bestämd form) Se Höbergning.
HÖBERGARE, m. 5. Person, som bcrgar hö.
HÖBERGNING, f. 2. 4) Inbergning af hö. —
2) Slåtterliden. — Sa. B-slid.
HÖBINGE, m. 2. pl. — bingar. Stor hög af
packadt och hopbuntadt hö.
HÖBOL, hö’böl, ell. HÖBORD, hö’börd, n. 5.
Jordegendom med afseende på den mängd af hö,
som deraf årligen fås. Godt h.
HÖFDING, m. 2. (af Hufvud) Hufvudman,
Öfverhufvud, styresman, anförare. Bildar
åtskilliga sammansättningar, såsom: Lands-, Läns-,
Härads-, Krigs-, Röfvarhöfding.
HÖFDINGEDÖME, n. 4. Provins, distrikt,
som styres af en höfding. Brukas stundom om
de svenska länen, äfvensom för att motsvara det
franska Gouverncment med flera andra utländska,
större och mindre styrelsedislrikter.
HÖFLA. m. fl., se Hyfla.
HÖFLIG, a. 2. (af Hof, n. H) 4) Som i
umgänget med andra iakttager, hvad som är
passande och tillsländigt. Man bör vara h. emol
alla. — Syn. Se Årlig, 4. — 2) (om sak) Som
sker, göres, säges med höflighet. En h.
bjudning, begäran, undskyllan. ursäkl. Gifva ell
h-l svar. (Talesätt) För böjliga öron all lala,
med förlof.
HÖFLIGHET, f. 3. 4) Egenskapen, att vara
höflig; höfligt sätt, skick, uppförande. Man bör
visa h. emol alla. Han gjorde del bloll af h.,
för h. skull. H-en fordrar, all .... — Syn.
Artighet. — 2) Handling eller yttrande, som
röjer önskan att visa sig höflig. Har i denna
mening äfv. plur. Göra, visa, säga någon en h.
— Syn. Artighet, Uppmärksamhet. — Ss.
H-s-bevis, -sbclygelse, -sprof.
HÖFLIGT, adv. På ett höfligt sätt, med
höflighet. H. bemöla någon. Svara h., på del
h-gasle. — Syn. Artigt.
HÖFRÖ, n. 4. Frö af foderväxter, af sådana
grässlag, som gifva godt hö.
HÖFSA, m. fl., se Hyfsa.
HÖFT, hölTt, m. 3. Den del af en menniskas
kropp, som bar sitt läge omkring höftbenet. Lam
i h-en. — Syn. Länd. — Ss. HöfImuskel.
HÖFT, hölTt. På h., utan all målta, sigta,
blott efter ögonmålt, t. ex.: skjula på h.; äfv.
utan att noga eftertänka, beräkna, efterse;
giss-ningsvis, t. ex.: säga någol på h.
HÖFTBEN, höfTtbén, n. 5. Benämning på
tvenne ben i bäckenet, ett på hvardcra sidan af
underlifvet, gränsande bakåt till korsbenet och
framåt till blygselbenet.
HÖFTVÄRK, m. sing. Värk i höften.
HÖFVA, hö’va, f. sing. (af Hof, II) Mått,
måtta, hvad sorn är passande och tillbörligt.
Öfver h-n, öfver all h., omåtlligt, t. ex.: Arbeta,
begära, taga, belala öfver h-n. öfver h-n,
öfver all h. stor. Det är er h. all liga, det
tillhör er att tiga. Del är öfver min h., går
öfver min förmåga, mina krafter. Del är ej
hvars mans h. all . . . ., del är ej allom gifvet,
atl . . . .
HÖFVAS, v. d. impers. 2. Vara passande,
tillständig. Del h-ves en Ijenare all vara lydig.
— Syn. Passa, Anslå.
HÖFVEL, sc HyfveL
HÖFVISK, a. 2. 4) (om person) Som i
umgänge med andra iakttager elt passande och
tillbörligt sätt. H. i sill tal. — 2) (om sak) Som
uttrycker, tillkännagifver höfviskhet. H-a seder.
HÖG
H-l skick. — Syn. (för begge bem.) Anständig.
Artig, Belefvad, Hyfsad.
HÖFVISKHET, f. 3. ,’Egenskapen all vara
höfvisk, höfviskt skick, sätt, väsende. — Syn.
Anständighet, Artighet, Belefvenhel. Hyfsning. Vett.
HÖFVISKT, adv. På elt höfviskt sält, med
höfviskhet. Skicka sig h. Tala, svara h.
HÖFV1TSMAN, hö vittsmånn, m. 5. pl. — män.
(bibi., af Hufvud) Höfding, anförare, befäl
hafva re. Bildar sammansättningen Härhöfvitsmnn.
HÖG, a. 2. (Kompar. Högre; superi. Högst’
4) a) Angifvcr längden af en rät linie, som går
lodrätt nedifrån basen, grunden, bottnen, fölen af
elt föremål upp till spetsen, toppen, öfversta
kanten eller ytan. I fråga om berg, landthöjder
och mark i allmänhet bestämmes denna längd
räknad ifrån hafvcls yla. I denna bem. motsatsen
till Djup. Eli fyra alnar h-l skåp. Kyrktornet
är 150 fol h-l. Monl Blanc är mer än 14.000
fol h-l. Delta hus är två våningar högre än
del der. Han är ell hufvud högre än jag. —
b) (utan åtföljande beslämningsord) Uttrycker ell, i
förhållande lill andra ytor eller föremål, betydligi
längdmått af den lodräta linien ilrån nedersta lill
öfvcrsla ändan. Molsals: Låg. Eli h-l lom,
berg, träd. H. slrand. Sjön går h., bäfver
stora vågor. — 2) (om ljud) u) Säges om toner,
som uppkomma genom en slarkare, tätare och
mindre uisträckt vibration. En h. lon, röst. De
h-a tonerna på elt instrument — MolsaUer:
Djup, Låg. — 6) Stark, jemförelsevis mera
ansträngd. Tala med h. röst, så alt del väl höres.
Upphdfva h-a klagorop, äfv. (fig. fam.) högljudt
beklaga sig. Taga sig en h. lon. lala i ell. ur
hög lon, lala på ell stolt, hotande, trotsigt sätt.
— Motsatsers Sakta, Låg. — 3) Betecknar, huru
många soldater, ryttare äro uppställda bakom
hvarandra. Sgvadronen är tre man h. — 4)
Som gör lifligt inlryck. H. färg, lifiig. H. smak.
smak af fina kryddor eller något, som gör ett på
en gång fint och starkt, behagligt intryck på
smakorganerna. — B) (fig.) a) I sitt slag utmärkt,
stor, betydande; förträfflig i högre grad än
andra; öfverlägsen; som har större makt, anseende;
som öfverstiger de vanliga begreppen. De högre
klasserna i samhället. H. börd. rang. H-a
embelcn, äreställen. De högre embetsmännen.
En h. person, kunglig eller furstlig person.
Konungen i egen h. person. Drollningen gaf
honom delta vcdermäle af sin nåd med egen
h hand. Göra någol på h. befallning, på b.
af konungen. En h. herre, af hög rang,
värdighet eller börd. H. ålder. H-a priser. H.
vinst. H-l straff. H-re förtjenst, större f.
H-l spel, hvarvid man kan vinna eller förlora
mycket. H-a kort, sorn gälla mest i spelet.
Hysa h. mening, tanke, h-a tankar, h-l begrepp
om någon, anse någon äga stora insigter,
for-tjenster, mycken duglighet. Vara i h. ära.
mycket ärad. Visa någon en h. nåd. H-l bud
(på auktion), tillbud af hög betalningssumma. H.
lid, då intet längre dröjsmål får äga rum; det
är h. lid, bör icke längre fördröjas, uppskjutas.
Komma i h. lid, just i rättan tid, i sista laget.
I h. grad, ganska mycket. —• b) (i moralisk
mening) a) Upphöjd öfver allt lågt, nedrigt,
småaktigt. En h. själ. H-a länkcsäll. — fl) Se
Högdragen. Vara h. i sin själ. Han har
en h. själ (säges äfv. i god bem.; jfr. a). — c)
Säges om det, som är svårt att förstå, fordrar
mycken djupsinnighet, myckel studium. Den
högre malemaliken, kritiken. De högre velen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
