Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Hästigel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄS
HÖ
745
HÄSTIGEL, m. 2. pl. — iglgr, Ett slags
Igel, lik blodigeln, men utan dennes gula ränder.
Hirudo sanguisuga.
HÄSTJÄGARE, m. 5. Benämning på ett slags
beridna jägare vid cn armé. Jemllands h. — Ss.
H-regem enle.
HÄSTKAM, m. 2. pl. — kammar. Stor, bred
kam af trä eller messing, hvarmed man och svans
på hästar kammas.
HÄSTKASTANIE, m. 3. Frukten af:
HÄSTKASTAN1ETRÄD, n. 5. Prydligt
trädslag med (ingerlikt delade löf, stora hvita
blomklasar och för hästar begärlig frukt.
Ursprungligen persiskt. Æsculus Hippocastanum.
HÄSTKRAFT, f. 3. Kraflmått, motsvarande
sju menniskokrafter.
HÄSTKRAKE, m. 2. pl. — krakar, (fam.)
Dålig häst.
HÄSTKREATUR, n. S. Djur, större eller
mindre, af dc tama hästarna. Brukas stundom
till skilnad ifrån Boskapskreatur, mest i
skriftspråket och ekonomisk stil.
HÄSTKUR, m. 3. 4) Kur, som brukas till
hästars botande. — 2) (fam.) Våldsamt och
äfven-tyrligt botemedel, som användes för menniskor.
Att inlaga krut för frossa är en h.
HÄSTKÄNNARE, m. 3. En. som förslår sig
på all bedöma hästars ras och egenskaper.
HÄSTLÄKARE, m. 5. En. som lärt och
ut-öfvar konsten att bota sjuka hästar. — Syn.
Hästdoktor, Veterinärläkare. — Ss. H-konst,
-skola.
HÄSTMUNDERING, f. 2. Beklädnad och
utrustning för en ryttarhäst, bestående i sadel, betsel
och täcke.
HÄSTMYNTA, f. 4. En ört med ljusblå
blommor, på sidländ ängsmark. Mentha arvensis.
Kallas äfv. Horsmynla, Åkermynta.
HÄSTMYRA, f. 4. Elt slags myra, nära %
tum lång, svart, utan gadd, uti ihåliga träd.
For-mica herculcana. Kallas äfv. Barkmyra.
HÄSTMÅNGLARE, m. S. En, som far
omkring och köper, säljer eller byter hästar. Rrukas
vanligen i föraktlig mening om dem, som skoja i
hästhandel. Hästhandlare säges deremol i god
bemärkelse om dem, som idka denna handel i
större skala och på hederligt sött. — Syn.
Häst-bylare. Hästskojare, Häslprånglarc.
HÄSTPANSAR, n. 5. 4) (ford.) Pansar, som
bctäckle framdelen af hufvudet på en häst och
stundom var försedt med en jernspets, för att
genomtränga det, som kom deremot. — 2) (nu)
Främre delen af hästens hufvud ifrån Öronen till
näsborrarna.
HÄSTPRÅM, m. 2. Pråm, hvarpå hästar föras
emellan skepp och land.
HÄSTPRÅNGLARE, m. 3. Sc Hästmånglare,
HÄSTQVARN, f. 2. Qvarn, som drifves med
hästar.
HÄSTRYGG, m. 2. Rygg på en lefvande häst.
(Fam.) På h-en, till hast, i sadeln. Alltid sitta
pä h-en, aldrig ligga af h-en, alltjemt rida.
HÄSTSJUKA, f. 4. Gångbar sjukdom bland
hästar.
HÄSTSKO, m. 3. p). — skor. Nästan
half-cirkelfonnigl jern med hål för söm, och hvarmed
foten på en häsl skos. — Ss. H-formig, -
formi g l.
HÄSTSKOBORD, n. 3. Matbord, dukadt i
form af en hästsko.
HÄSTSKOJARE, m. 3. Sc Häslmånglare.
HÄSTSKONING, f. 2. Den förrättning,
hvar
igenom hofvarne på cn bäst beslås (skos) med
derlill enkom smidda och afpassade jern (hästskor).
HÄSTSKONOS, f. 2. Ett slögte af
Fläder-mössen, med upphöjningar på nosen, liknande
fållar i form af bästskor. Rhinolophus.
HÄSTSKOPÅSE, m. 2. pl. — påsar. Liten
påse, som medföres på resor, och hvari hästskor
och söm förvaras för händelse af behof.
HÄSTSKOSÖM, n. 3. Söm, som begagnas till
hästars skoning.
HÄSTSKR/APA, f. 4. Skrapa, som begagnas
i stall, för alt dermed rena hästens hår ifrån
smuts.
HÄSTSLÄGTET, n. sing. def. Ett slägte af
däggdjuren, som ensamt utgör sjunde ordningen
eller de Enhofyade, och hvarlill höra den
egentliga Hästen, Åsnan, Dschiggetai, Qvagga, Zebra
och Bergzebra.
HÄSTSTYNGET, n. sing. def. Insekt af
släg-tet Styng, mycket plågsam för hästar, hvilka
insticka äggen, som honan lägger på buden,
hvar-efter larverna fästa sig i magen på kreaturen och
utkomma med gödseln, då de sedan förvandlas lill
puppor. Oestrus hæmorrhoidalis.
HÄSTSVANS, m. 2. 4) Svans af en häst. —
2) Benämning på ctl i Turkiet brukligi tecken
till en hög militärisk värdighet, beslående i en
från en förgylld halfmåne nedhängande så kallad
hästsvans (egentligen svansen af Grymloxen).
Pa-scha af två, af tre h-ar. — 5) (bot.) Årlig växt,
vid floder och källor, nästan liknande Fräkcn.
Hippuris vulgaris. Kallas äfv. Vallengräs, Ledgräs.
HÄSTSYRA, f. 4. En hög, mångårig växt, på
sidlända ställen, med långa, lanseltlika blad.
Ru-mex hcuIus. Kallas äfv. Häslskröppa.
HÄSTTÄCKE, n. 4. 1) Täcke, som brcdcs
öfver en häst lill skydd för köld, regn och snö.
— 2) Se Rya.
HÄSTVAD, n. 3. Ställe i en flod, ström, der
hästar kunna vada öfver, och som begagnas att
ridande sålunda passera deröfvcr.
HÄSTVIND, m. 2. (mck.) Vind, som sättes
i rörelse genom hästar.
HÄSTVURxM, m. 2. 4) (ulan plur.)
öfverdrif-vel tycke för hästar. —• 2) (med plur., om person)
En, som öfverdrifvet tycker om hästar.
HÄTSK, hä’ttsk, a. 2. (af Hala) Hatful), som
bär hat till någon. En h. ovän, fiende. Vara
h. på någon.
HÄTSKHET, hä’tlskbét, f. 3. Hatfull
sinnesstämning.
HÄTSKT, adv. Med hatfullt sinne. H
förfölja någon.
HÄTTA, f. 4. Betydde fordom d. s; s. Mössa;
brukas nu endast skämtvis i denna mening.
HÄTTEBRÖDER, m. 3. pl. (hist.) Benämning
på de Tyskar, hvilka tillhörde den afsatla konung
Albrckls parti och bcgingo en mängd
våldsamheter emol Svenskarna, för att hämnas den
orättvisa, som de ansågo mot honom blifvit föröfvad.
Jfr. Felaliebröder.
HÄTTEBÄR, n. 3. (prov.) Se Smultron.
HÄXA, m. fl., se Hexa, m. fl.
HÖ, n. sing. 4) Gräs, afslagct och soltorkadt
till boskapsfoder Fodra boskapen med h. och
halm. Göra h., ansa slaget och lill torkning på
marken utbrcdt gräs. (Bibi., fig.) Allt kött dr h.,
allt lefvande är förgängligt. — 2) Afslaget gräs,
ulbredt till torkning. H-els ansning. Vända och
torka h. — Ss. Hö fångst, -lass, -skrinda,
-skulle, -slack, -strå, -slrdng, -såle,
-lapp, -vagn, -vålm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
