Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Höjdcirkel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖJ
Högel). — b) Himmelen. Gud i h-en! Dig
lof-va englarne i h-en.
HÖJDCIRKEL, hö’jdsi’rrk’l, m. 2. pl. —
cirklar. (astr.) Cirkel, mindre än horisonten, och som
man tänker sig dragen parallel med densamma på
himlahvalfvet.
HÖJDMÄTARE, m. 5. Instrument,
hvarme-delst mäles ett ställes höjd öfver hafvet.
HÖJDMÄTNING, f. 2. Bestämmandet, huru
mycket högsta punkten af ett föremål är höjd
uppöfver en viss gifven horisontalyta. — Se.
H-s-konsl.
HÖJDRIKTNING, f. 2. (artil.) En kanons
riktning, så att den får en efter afståndet afpassad
elevation.
HÖJDSTRÄCKNING, f. 2. Af jordlager beläckt
bergssträcka.
HÖJNING, f. 2. 4) Se Höjande. — 2) (om
vatten o. s. v.) Stigande, tilltagande. Vallnels h.
— Ss. Va Ilen h öj ning.
HÖJNINGSTECKEN, n. 3. (i musik) Tecknet
#, hvarigenom den not. framför hvilken det är
tecknadt, upphöjes en balf ton.
HÖK, m. 2. 4) Slägte af roffåglarna, med
näbben krökt ända från roten, benen fjäderklädda
nedom hälen, korta vingar, och stjerten hälften
längre än de sammanlagda vingarna. Arter dcraf
äro Dufhök, Sparfhök; se d. o. — 2) H. och
dufva, ett slags lek, som utföres i fria luften. —
Ss. H-bo, -näbb, -näsle, -nät.
HÖKANÄF, hö’kanä’v, n. 3. Se Slaghök, 2.
HÖKARE, m. 5. Den allmänna benämningen
på Viktualiebandlare. Ordet är kommet af det
tyska Höker, som anses vara härledt af det gamla
tyska ordet Oker, hö, emedan höhandeln
förmodas varit första upprinnelsen till viklualiehandeln.
— Ss. Hökar bod, -handel, -vara.
HÖKBLOMSTER, n. 3. Väilslägtel
Hiera-cium.
HÖKENATT, hö’kenått, f. 3. pl. — nätter.
Så kallades fordom längsta natten på årel eller
den tredje före jul.
Anm. Ordel anses af Ihre vara härledt^ ifrån
Ilök, emedan hökar denna natl offrades ål
gudarna; enligt andra af del isländska llaki, del
sisla af någon ting, således: den sisla långa
natten, d. v. s. den längsta; enligl andra åler af
Anka, öka, emedan efter denna nall dagarnes
längd åler börjar all tilltaga.
HÖKUGGLA, f. 4. En art af Ugglesläglet,
brun, med hvila fläckar, stor som en höna. Strix
funerea.
HÖLADA, f. 4. Lada, der hö förvaras.
Brukas till skilnad ifrån Sädeslada.
HÖLIDER, n. 5. Lider, der hö förvaras.
HÖLJA, v. a. 2. Täcka öfver. H. täcket
öfver sig. (Fig.) H. sig med skam, med vanära,
på det högsta vanära sig. H. sig med ära,
vinna högsta ära. — H af, Tn, se Afhölja, Inhölja.
__ II. på’, täcka öfver, t. ex.: II. på sig någol,
för all ej frysa. — H. ö fver, se Öfverhölja. —
Syn. Se Täcka. — Höljande, n. 4.
HÖLS A, se Hylsa.
HÖLSTER, n. 5. (af Hölja) Fodral för
skjutgevär. Se Pislolhölsler.
HÖLSTERKAPPA, f. 4. Betäckning af läder,
kläde eller annat ämne för pistolhölster.
HÖMÅNAD, m. 3. Gamla benämningen på
Juli månad, emedan i denna månad höbcrgningen
hufvudsakligen försiggår.
Höna, f. 4. (i allmj Honan af Hönsslägtena.
Man säger sålunda: Påfågel-, Kalkon-, Tjäder-,
Orrböna. Perlböna, Rapphöna, m. fl.
Tjäderha
HÖN 751
nen är slörre än hönan. — 2) (i inskränkt
mening) Honan af de egentliga hönsen. Gödd h.—
Har sammansättningen Unghöna. — 3) (Hg. fam.)
a) Qvinna. Del är en slug h. — b) Dum,
till-gjord, peplig qvinna. Del är en h. — 4) (bot.)
J. Mariæ H., se J. M. Nyckelpiga.
HÖNS, n. 5. Fullväit fågel af hönsslägtet.
Inbegriper i plur. äfv. kycklingar. Ell slorl,
litet, gammall h. H. och annat hemtamdi
fjäderfä. (Fig. fam.) Högsta h-el i korgen, den
förnämste. (Ordspr.) De hvila h-en värpa ock
i nässlor, äfven de slugaste blifva narrade, de
klokaste begå dumheter. — Ss. H-bo, -bur,
-fjäder, -kackel, -kyckling, -lik, -lort,
-pastej, -skötsel, -Iräck, -tupp,
-vaktar e. -vakterska, -ägg.
HÖNSA, v. a. 4. (pop.) Traktera sina
kamrater, bestå traktering.
HÖNSAFVEL, hö’nnsåv’1, m. sing.
Underhållande och uppfödande af höns till hushållsnylta.
HÖNSBÄR, hö’nnsbä’r, n. 5. Det nästan
smaklösa bäret af Hönsbärsbusken. Kallas äfv.
Hön-son, Skrubbär, Svinbär, Smörbär.
HÖNSBÄRSBUSKE, hö’nnsbörsbüsskc, m. 2. pl.
— buskar. Buskväxt, som förekommer i fuktiga
skogar. Cornus svecica.
HÖNSDÅN. n. 5. Se Svimning.
HÖNSGUMMA, f. 4. Gumma, som vaktar
höns.
HÖNSGÅRD, m. 2. Särskilt inhägnad gård med
byggnad, der böns underhållas.
HÖNSGÄLL, n. 5. Tuppens galande.
HÖNSHIRS, m. sing. Se Fågelhirs.
HÖNSHJERNA, f. 4. 4) Hjerna på höns. —
2) (fig.) Klent, inskränkt förstånd.
HöNSHUFVUD, n. 5. pl. — hufvuden. 4)
Hufvudet på ell höns. — 2) (fig.) Se
Dumhuf-vud.
HÖNSHUS, n. 5. Särskilt hus, der höns
underhållas och uppfödas.
HÖNSHÖK, m. 2. Se Dufhök.
HÖNSKORG, m. 2. Elt slags lång korg,
hvar-uti höns forslas.
HÖNSMINNE, n. 4. (fig. fam.) Ganska svagt
minne.
HÖNSMÅNGLARE. m. 5. o. — LERSKA, f. 4.
En, som idkar minuteringshandel med höns.
HÖNSNING, f. 2. (i sjömansspråkel) Dop för
dem, som första gången passera linien, tropikerna,
m. fl. ställen.
HÖNSON. bö’nnsånn, n. 3. Se Hönsbär.
HÖNSPIGA, f. 4. Piga, som vaktar och
vårdar hönsen i en bönsgård.
HÖNSRUTA, f. 4. örten Veronica triphyllos,
HÖNSRÖRA, f. 4. Röra af hvarjehanda
af-skräden med mjöl ocb vatten, som gifves åt höns.
HÖNSSLÄGTET, n. sing. def. 4) Slägte af
Hönsfåglarna, som innefattar de egentliga hönsen,
såsom: Kamhöns eller vanliga H., Tofshöns eller
Topphöns, Fjösbenla H., ell. Banlamhöns med
starkt fjäderklädda ben och tår, Dverghöns,
Dubbla Sporrhöns, Spanska H., dubbelt så stora som
de vanliga, till färgen spräckliga; Podoliska H.,
svarta med hvit fjäderkam, Krullhöns ell.
Purr-höns, Gumphöns, m. fl. Gallus. Se hvarje
sär-skill art på sitt ställe. — 2) Benämning, som
stundom brukas, för all utmärka alla hönsfåglar i
allmänhet eller femte ordningen af Fåglarna.
HÖNSSOPPA, f. 4. Soppa, kokad på höns.
HÖNSSTIA, f. 4. Stia, för gödning af höns.
HÖNSSTÅNG, f. 3. pl. — slänger. Se
Hönsvagel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
