Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kittstock ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
822
K1T
KLA
KITTSTOCK, m. 2. Etl slags verktyg, som
begagnas vid drifning med punsar.
KJORTEL, tjört’1 (uttalas i dagligt tal: tjöl),
m. 2. pl. kjortlar, (i fornspråket Kyrlil) 4) (ford.)
Rock med korta skört; jacka, tröja. Brukades
både om män och qvinnor. — 2) (nu) Underplagg
för qvinnor, som går ifrån lifvel ned på halfva
benet eller längre. [Kjol.]
KJORTELSÄCK, tjörl’lsä’ck (i dagligt tal:
tjöl-sä’ck), m. 2. Liten, vid en kjortel fastsydd påse,
som begagnas af fruntimmer, att deri lägga
hvarjehanda smärre föremål, såsom näsduk, nycklar,
m. m. [Kjolsäck.]
KJUSA, tjusa, f. 1. En kort och smal
sänkning emellan tvenne höjder.
KJUSA, v. a. 1. Se Tjusa.
KLABAJAR, m. 2. pl. (skepp.) Under
däcks-balkarna faslspikade läkter, alt derpå lägga
åtskilliga föremål, såsom handspikar, remmar, m. m.
KLABB, m. 2. Kort, men tjockt trästycke.
KLABBA, v. a. 1. (pop. o. fam.) Se Smeta.
— Klabbande, n. 4.
KLACK, m. 2. 4) Afsats under hälen på
skodon. Vända sig om på k-en. — 2) Liten afsats
på tegelpannor och lerpipor. — 3) (artil.) Slöd
för viskaren på stocklavetter. — 4) Baksidan af
ögat på en yxa.
K LACKA, v. a. 4. Sälta klack på skodon.
K LACK JERN, n. 5. Jcrnskolla, som slås
under klacken på skodon.
KLACKLAPP, m. 2. Läderbit i klacken på
skodon.
KLACKLAPPA, v. a. 4. Laga klacken på ett
skodon. — Klacklappande, n. 4. o.
Klacklappning. f. 2.
KLACKPINNE, m. 2. pl. — pinnar.
Skopinne, inslagen i en klack, för att fästa den.
KLACKSKOLLA, f. 4. Se Klackjcrn.
KLADD, m. 2. Bok, hvari för tillfället
antecknas hvarjehanda, som rörer en persons
affärer eller handel, såsom ulborgningar, inköp,
försäljningar, o. s. v.
KLADD, n. sing. (fam.) 4) Kladdande. — 2)
Sc Kladdverk.
KLADDA, v. n. 4. (fam.) 4) Fuska vid
målning. — 2) Vårdslöst öfvcrslryka med något. K.
ihop, se^ Hopsmörja. K. néd, smeta ned. K.
ö fver, vårdslöst, på fusk stryka Öfver.
KLADDANDE, n. 4. (fam.) Handlingen, då
man kladdar.
KLADDER, m. sing. (fam.) Fuskare, odugling.
KLADDERI, n. 3. (fam.) Kladdande.
KLADD1G, a. 2. (fam.) 4) Smörjig, suddig,
nedsmord. — 2) (skämtv.) Berusad. —
Kladdi g hel. f. 3.
KLADD1GT, adv. (fam.) Slarfvigl, på fusk.
KLADDVERK, n. 5. (fam.) Se Fuskverk.
KLAF. se Klav.
KLAFBEN. n. 5. (anat.) Se Nyckelben.
KLAFBUNDEN, a. 2. neutr. — el. Bunden
mcd klafve i bås. Säges om större nötkreatur.
KLAFF, m. 2. 4) Del af en bordskifva, som
efler behag kan fällas ned eller slås upp. Äfven
dylik del på andra föremål, t. ex. vindbryggor.
— 2) Stycke på kläder, som hänger nedRildt, men
kan vikas upp, t. ex. öfver sidofickorna på en
syrtut. — 3) öfverviken kant på handskar. — 4)
Liten pjes på ett blåsinslrument, hvarmed etl
ljudhål betäckes, och som vid tryckning med
något af fingren lyftes upp, så att vid blåsning en
ton frambringas medelst luftens framträngande
genom del sålunda öppnade hålet.
KLAFFARE, m. 5. (gam.) Baktalare.
KLAFFHANDSKE, m. 2. pl. — handskar.
Handske med klaff.
KLAFVE, m. 2. pl. klafvar. 4) Band af trä
eller jern, hvarmed nötkreatur hållas bundna om
halsen vid båset. — 2) (på mynt) Tvenne korslagda
pilar. Spela krona och k. — 3) Se Klämmer.
KLAGA, v. n. 4. i) Genom oartikulerade
ljud eller ord uttrycka obehagliga känslor, gifva
tillkänna missnöje, ledsnad, sorg öfver någoL K.
och jemra sig. Han k-r alltjemt. K. för
någon öfver någol. K. Öfver sill olyckliga öde.
K. öfver det allra minsta. (Talesätt) K. öfver
helt skinn, klaga, ehuru ingen orsak till klagan
finnes. K. på, öfver någon, yttra sitt missnöje
mcd någons uppförande, handlingssätt. — Syn.
Beklaga sig. Beskärma sig, Gnälla. — 2) Inför
vederbörande myndighet, t. ex. vid domstol,
förklara sitt missnöje Öfver person eller sak,
förhållande, mcd begäran all få sina besvär afhulpna.
K. hos kungen, domaren öfver något. K. af,
se Af klaga. — Syn. Anföra besvär, klagan,
klagomål, Besvära sig; (för Klaga öfver) Öfverklaga. —
V. a. K. sin nöd för någon, klaga för någon
öfver sin nöd. — K. sig, v. r. Klaga, jemra sig.
KLAGAN, f. s. indef. 4) Klagande. Hitler k.
Föra k. öfver någol. Instämma i tns k. Del
är en allmän k. öfver foderbrisl i år. — 2)
Se Klagomål. — 3) Handlingen, då man klagar
inför rätta. Domaren lemnade hans k. ulan
afseende. Föra k. emot någon vid domstol.
KLAGANDE, n. 4. Handlingen, då man
klagar. — Adj. 4. Som klagar (i begge bcrn.).
K. pari eller blott k, en, som för klagan vid
domstol.
KLAGELIG ell. KLAGLIG, a. 2. (föga brukl.)
Klagande. Han svarade i cn k. ton. —
Klag-ligen, adv.
KLAGODAG, m. 2. Den dag, som vid
konungars frånfälle utlyses öfver hela riket, och på
hvilken sorgegudsljenst förrättas.
KLAGODIKT, f. 3. Dikt, hvari författaren
ulgjuler sin klagan öfver någol sorgligt ämne. —
Syn. Elegi.
KLAGOFULL, a. 2. Ganska klagande.
KLAGOGRÅT, m. sing. 4) Gråt, hvarmed hos
Romarne vid begrafningar de legda grålerskorna
skulle uttrycka de efterlefvandcs sorg öfver den
afiidnes bortgång. — 2) Gråt och klagan.
KLAGOLJUD, n. 5. Klagande ljud.
KLAGOLÅT, m. sing. Klagan genom
oartikulerade ljud.
KLAGOMÅL, n. B. Hvad man säger eller
skrifvcr, för alt tillkännagifva, öfver hvilken eller
hvad man har att beklaga sig. Innefaitar ähcn
klagan inför rätta. Anföra k. emot någon. Gifva
någon orsak lill k. Hans k. äro grundade.
K. öfver orättvisa.
KLAGOPUNKT, m. 3. Särskilt ämne för
klagan. Hans skrift upplager Ho k-er.
KLAGOQVÄDE, n. 4. Sc Klagodikt.
KLAGOROP, n. 8. KLAGOSKRI, n. 4.
Klagande rop, skri.
KLAGORÖST, f. 3. Klagande röst.
KLAGOSKRIFT, f. 3. Skrift, som innehåller
någon klagan.
KLAGOSÅNG, m. 3. Klagande säng.
KLAGOTON, m. 3. Klagande lon.
KLAGOVISA, f. 4. Se Jeremiad.
KLAKÖR, m. 3. (fr. Clagucur) En, som är
betalt, för att klappa händerna, då cn lealerpjes
uppföres.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
