Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Klyfblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
830
KLY
KLÅ
3) Hopvecklad lapp. — 4) (sjöt.) Sätta lill alla
k-ar, alla segel.
Anm. Ordet torde ursprungi. vara delsamma som
Kl (ide (eng. Cloth), med hvilket det
sammanfaller i bem. af Uufvudkldde (se 2.).
KLYFBLAD, n. 5. En svampart på
trädstammar. Scizophyllus.
KLYFMNG, f. 2. Handlingen, hvarigenom
något klyfves.
KLYFT, f. 3. 1) (bergsbr.) a) Remna eller
spricka i elt berg. — b) Sjelfva fasta berget eller
stenen, antingen den är malmförande eller ej. I
fast k, i berg inväxt (ej löst på jordytan). — 2)
(teknj Liten tång, hvarmedelst helt fina saker
qvarhållas eller lyftas.
KLYFTA, f. i. i) Springa, remna,
isynnerhet i berg. — Har sammansättningen Bergsklyfta.
— 2) Se Bornklyft. — 3) Särskilt afdelning af
cn sammansatt lök (hvilken tyckes liksom vara
klufven i sådana delar). En k. hvillök. —
Bildar sammansättningen Lökklyfta.
KLYFTIG, a. 2. 1) Som med tanken kan
ut-klyfva, hvad som är svårt alt finna, påhitta,
förstå. En k. karl. — Syn. Se Skarpsinnig. —
2) (om sak)] Som röjer, tillkännagifver cn sådan
förmåga. En k. min. K-l utseende.
KLYFTIGHET, f. 3. Egenskapen alt vara
klyftig. — Syn. Se Skarpsinnighel.
KLYFTIGT, adv. På elt klyftigt sätt, med
klyflighei. — Syn. Se Skarpsinnigt.
KLYFVA, v. a. 3. Ind. pres. sing. Klyfver;
pl. Klyfva. Impf. sing. Klöf; pl. Klöfvo. Impcr.
sing. Klyf; pl. Klyfven. Konj. impf. Klöfvo.
Sup. Klufvil. Part. akt. Klyfvande; part. pass.
Klufven. f) Stycka något längs efler, i samma
riktning som fibrerna gå. K. ell vedträ. K. en
lök, en melon, ell äple. K. hufvudet på
någon. K. ostron, med knif öppna deras skal.
Kolen k-ver vågen, går genom den. (Fig.) K.
vågen, segla. K. ord, onyttigtvis sysselsätta sig
med ordförklaringar, utan alt gifva akt på
mening och sammanhang. K. hår, med allt för
mycken spetsfundighet behandla ett ämne, en fråga.
— K. sönder, se Klyfva. — K. ut, genom
klyf-ning göra, alt något utkommer; (fig.) klyftigt
utfinna. Del är ej så lätt att k. ut. Han har
ej klufvil del ur sitt eget hufvud, det har han
ej sjelf hittat på. — 2) Dela. K. ett hemman.
— K. sig, v. r. Dela sig, stycka sig, gå upp
längs efter. Tanden har klufvil sig. Sten, som
k-ver sig. — Klufven, part. pass. K. ved.
Ett k-el äple. Brukas adjektivt i vissa uttryck,
såsom: K. haka, med en fördjupning uppifrån
nedåt, hvarigenom den ser liksom klufven ut. I
samma mening säges äfv. K. läpp. K. fot,
afdc-lad i klöfyar. Väl k. häst, då benen gå
tillräckligt ut ifrån hvarandra uppvid.
KLYFVA, f. 4. (på en vågbalk) De tvenne
parallclt löpande slänger, vid hvilka nedtill en
vågbalans är fästad och emellan hvilka dess tunga
fritt rör sig åt begge sidor.
KLYFVANDE, n. 4. Handlingen, hvarigenom
något klyfves.
KLYFVARBOM. sc Klyfverbom.
KLYFVARE. m. 6. 4) En, som klyfver. I
denna mening brukligt nästan endast
sammansätt-ningsvis, t. ex.: Hårklyfvare. — 2) (sjöt.) Ett
stag-segel emellan toppen af förslången och
klyfver-bommen.
KLYFVERBOM, m. 2. pl. — bommar, (skepp.)
En förlängning af bogsprölet genom ctl
cselhuf-vud på ändan deraf.
KLYFVERFALL, n. 3. (skepp.) Ett tag,
hvar-medelsl klyfvaren hissas.
KLTFVERT, klyVrl, m. 2. Se Klyfvare, 2.
KLYFYMPA, v. a. 4. Ympa medelst
stammens klyfning.
KLYFÖPPNJNG, f. 2. (bot.) Benämning pä
aflånga små hål emellan tvenne halfmanforonga
celler på växters öfverhud.
KLYKA, f. 4. (af Klyfva) 4) Trä eller jern
med tvenne parallclt utlöpande, platta, tunna,
likformiga grenar eller skänklar. — 2) (skepp.;
Gafielformigt jern, hvari yttre ändan af eu b in
ligger.
KLYNNEDELT, a. 4. (bot.) Så kallas en
växt-stam, då den delar sig i tu, och hvarje gren
sedan fortfar att dela sig på samma sätt.
KLYS, n. 5. Så kallas hvartdera af de med
bly eller jern fodrade hål i elt fartygs bog. pA
ömse sidor om försläfven, genom hvilka, vid
ank-ring, ketiing eller ankartåg ulföres.
KLYSGATT, KLYSHÅL, n. 5. (skepp.) Se
Klys.
KLYSPROPP, m. 2. (skepp.) Konformigt
trästycke. som inslås i ett klys, för att bussa deU
KLYSTIR. se Klislir.
KLÅ. v. a. 2. (af Klo, nagel) 4) Rifva med
nallarna. K. hål, rifva, så alt del går hal. — 2 0;,
a) K. ell. K, upp, piska upp. K. pa, piska pi.
— b) Preja, skinna; vinna mycket af någon i
spel. K. al sig, på alla sätt, både med rätt och
orätt, söka sin vinning. — K. sig, v. r. Rifva
sig med naglarna. K. sig bak örat, i hufvudet.
— Ordet tillhör i alla bemärkelser lägre språket
och kan ickc i hyfsadt tal eller skrift användas.
KLÅDA, f. 4. (fam.) 4) Den känsla, man
erfar, då det kliar på kroppen. — Har
sammansättningen: Fingerklåda. — 2) Se Skabb. — 3)
(fig.) öfverdrifveL begär alt göra något. — Har
sammansättningen: Skrifklåda.
KLÅDIG, a. 2. (fam.) 4) Som har klåda, skabb.
— 2) (Gg.) Som ingenting kan låta vara, vill fingra
på, försöka, probcra allt. Se äfv. Kiltslig.
KLÅDIGHET, f. 3. (fam.) Egenskapen alt vara
klådig (bem. 2).
KLÅENDE, n. 4. (pop.) Handlingen, då man klår.
KLÄFINGER. n. 5. (fig. fara.) 1) Finger» som
ingenting kan låta vara. — 2) Klåfingrig person.
KLÅFINGRIG, a. 2. (fam.) Som vill fingra på
allt, ingenting kan låta vara. —
Klåfingrighet, f. 3.
KLÅFVE. se Klofve.
KLÅMASK, m. 2. Insekt af Orslägtel» hvil,
med 8 röda fötler, knappt synlig för blotta ögal;
är orsaken till skabbklådan. A ca rus scabiei ell.
exulccrans. Kallas äfv. Skabbfiott.
KLÅPA, v. n. 4. (fam.) Sc Fuska, 2.
KLÅPARAKTIG, a. 2. (fam.) Oskicklig,
fn-skande. — Klåpa ra k l ighe l, f. 3. —
Klå-par akti gl, adv.
KLÅPÅRE, m. 5. (fam.) Se Fuskare, 2.
Anm. Ihre förmodar ordel komma af
Medellids-lal. Clopput, hall, eller också af fornlyska
ordet Klappen, betaga maobarhet. Torde
rätteligen böra härledas af Isl. Klappr, ovigt, dåligt
verktyg.
KLÅPERI, n. 3. (fam.) Se Fuskeri,
K LÅSSA, se Klossa.
KLÄCK, m 2. L (klädesfabr.) Fel vid
öfver-skärniiig af kläde, bestående dcruti, att håren på
något ställe blott blifvit brutna.
KLÄCK, ra. 2. II. (fam.; föga brukl.) Plötslig
förskräckelse. Jag fick en sådan k., all ... .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
