Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Klädsömmeska ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
852
KLÄ
KNA
KLÄDSÖMMERSKA, f. 4. Sömmerska, som
förfärdigar fruntimmerskläder.
KLÄDTVÄTT, m. sing. Tvättning af
små-kläder.
KLÄDVISKA, f. 4. Viska till kläders
afvi-skande.
KLÄM. n. sing. oböjl. (fam.) Se Klämma.
Taga k., säges om något, som göres med
fullkomligt eftertryck.
KLÄMMA, f. 4. 4) Redskap, hvarmed något
hålles hopklämdi, t. cx. en Pappersklämma. —
2) (fig. fam.) Svår, kinkig belägenhet. Vara, silla,
komma, räka i k-n. — Syn. Se Trångmål.
KLÄMMA, v. a. 2. 4) Trycka hårdt, så att
smärta i mer eller mindre grad deraf uppkommer.
K. ens händer hårdl emellan sina. K.
fingrarna mellan dörrn. K. ihjel någon. Skon
k-mer mig. Del k-mer mig öfver bröstet. jag
känner en Iryckning öfver bröstet. K platt, så
att något blir platt. — K. af, fram, se
Afkläm-ma, Framklämma. — (Fig. fam.) K. efler, hårdt
ansätta. K. ihop. sö’nder. (Pop.) K. ür sig, (fig.)
Andtligen komma fram med, utsäga något, som man
länge hållit inne. K. ul, (fig.) uttvinga. K. HU, al,
klämma med allt eftertryck. (Fig. fam.) K. ål
någon, hårdt ansätta honom. — Klämmande^
n. 4. o. Klämning, f. 2.
KLÄMSKRUF, m. 2. pl. — skrufvar. (tekn.)
Skruf, som begagnas att fästa och fastklämma
vissa maskindelar.
KLÄMTA, v. n. o. impers. 4. Draga en
ringklocka på dct sätt, alt kläppen endast slår emot
ena sidan. K. vid eldsvåda. Det k-r, man
klämtar. — Klämlning. f. 2.
KLÄNGA, v. rv 2. ell. KLÄNGA SIG, v. r.
4) Klättra. K. upp i etl träd. K. sig upp,
ned. K. sig uppför en klippa, mur. — 2) Säges
om vissa växter, försedda med klängen, hvarmed
de fästa och hålla sig fast vid föremål, under det
de växa uppåt dem. — Klänga nde, n. 4. o.
Klä ngn in g, f. 2.
K LÄNGE, n. 4. (bot.) Trådlikt förlängd, oftast
spiralformigt vriden gren, hvarigenom en växt
fasthåller sig vid andra kroppar. — Ss.
K-bäran de, -g reni g, Klän gs pel sa d.
KLÄNGVÄXT, f. 3. Växt, försedd med klängen.
KLÄPP, m. 2. En inuti cn klocka uppvid
fästad jerntcn med en i ncdra ändan varande klump,
som slår fram och åler emellan klockans sidor, då
hon sättes i rörelse.
KLÄTT, m. 3. Örtslägtet Agrostemma.
KLÄTTERBAR, a. 2. (lopogr.) Så kallas en
backe, hvars lutning är 45°.
KLÄTTERFISK, rn. 2. Taggfenig fisk, ’/,
fot lång, som med lillhjelp af sina fenor kryper
upp på land och klättrar till och med i träd.
Finnes i Indien. Anabas tesludineus.
KLÄTTERFÅGEL, m. 2. pl. — fåglar. Fågel
med klätterfötler.
KLÄTTERFÖTTER. m. 3. pl. (nat. bist.) Så
kallas klätlerfåglarnes fötler, sorn hafva 3
framtar och 2 eller 4 baklå.
KLÄTTERHAKE, m. 2. pl. — hakar.
Spetsigt jern, som med en rem bindcs fast vid folen,
för att lätta bemödandet vid klättring uppför
träd. o. s. v.
KLÄTTERÖDLA. f. 4. Ett slags ödla, som
med lätthet klättrar på släta ytor. Ascalabates.
KLÄTTRA, v. n. 4. (freqventaiiv af KHfva) 4)
Med händer och föllcr arbeta sig uppför ett brant
ställe. K. i bergen. K. uppför cn bergvägg,
en mur. — K. upp, se Uppklättra. — I
för
ening med pron. refl. säges äfv. K. sig vpp,
uppfö‘r, o. s. v. — 2) (om djur) Med fram- och
bakfötler eller, såsom fallet är med fåglarna, med
fötterna, samt till en del med näbb och klor,
förflytta sig uppför branta ylor, t. ex. träd. — K/4U*
rande, n. 4. o. Klällring, f. 2.
KLÄTTRARE, m. S. En, som klättrar.
KLÖF, rn. 2. pl. klöfvar. (af Klyfva) DjurfoL
klufven i två eller flera breda delar.
KLÖFDJUR, n. 5. Djur med klöfvar.
KLÖFFETT, n. sing. (kem.) Elt slags fett, soæ
erhålles af oxfötter, då de kokas med vatten.
KLÖFHÄST, m. 2. Häst, som brukas till
Höljande.
KLÖFJA, v. n. 4. (af Klef, tvådell packM
af Klyfva) Föra varor på hästryggen, öfver
klöl-sadel. Klöfjande, n. 4.
KLÖFJEVÄG, m. 2. Väg. der man endast kan
färdas fram rncd häst, ridande eller klöfjande,
ej med vagn.
KLÖFSADEL, m. 2. pl. — sadlar. Sadel, soæ
begagnas till klöfjande: packsadel.
KLÖFSADLA, v. a. 4. Pålägga klöfsadel.
KLÖFVER, m. sing. (af Klyfva) 4) (bot) a1
Växtsläglet Väpling. Trifolium. — b) Art deri!
med purpurröda blonimor. Trifolium pratense.—
2) a) Benämning på de korl i en kortlek. son
äro tecknade rned svarta figurer, liknande
klöfvcr-eller väpHngblad. Spela i k. Hvad år ddi
trumf? K — b) Hvarje särskilt af dessa kort.
En k. Många k. — Sammansältes med hvarje
af dessa särskilta kort, t. ex.: K-äss, -iung,
-dam. -tia. Æcc.
KLÖFVERBLAD, n. S. Blad af en klöAmM
KLÖFVER FRÖ, n. 4. 4) Frö af en
klöfver-växt. — 2) (i sing. kollektivt) Frön i m^ogd, af
foderklöfver.
KLÖFVERGRÄS, n. sing. Foderklöfver,vinn
de på marken.
KLÖFVERLAND, n. 5. Land, der
foderlW-ver odlas.
KLÖSA, v. a. 2. (af Klo, i äldre språket alt
Nagel) Sarga med naglarna. K. nag^n i
tel. K. ul ögonen pä någon. — K. sig.’•r*
Sarga sig med naglarna. — K-s, v. d. Sarga
hvarandra med naglarna. —Klösande, n. k
Kl ös n in g, f. 2.
KLÖSHARF, f. 2. pl. — harftar. Etl sl>P
harf, med framåt böjda pinnar.
KNACKA, v. a. 4. Sakta bulta med
hammare o. d. K. någol med en hammart L
sönder nötter. — V. n. Sakta bulta med
fin-gerknogen. K. på en dörr. — K. pa hor
gon, knacka på ens dörr, för all tillkännagiv
sin önskan alt slippa in. — Knackande, n•*
o. Knack n i n g, f. 2.
KNAFVEL, m. sing. örtslägtet Scleranimi’-
KNAFVEL. m. 2. pl. knaflar. (sadelm.
HW-dera tågöglan på lokor, hvari förbästarnes
dragi-nor äro rastade. .
KNAFVELSTROPP, m. 2. (artil.) Länga
öga i ena ändan och knafvel i den andra, so
sättes på en kanon, då den skall hissas.
KNAGGLA, f. 4. Liten upphöjningpa
knagglig yta.
KNAGGLIG, a. 2. Säges om en JU. b
is ell. islagd mark, som är full med sm-i UPP
ningar eller knölar. K. is, väg — Ordet ar
slägtadt med det cng. Knag. knöl p« lra
hjorthorn. ari
KNAGGLIG HET, f. 3. Egenskapen att
knagglig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
