Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kokalf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
840
KOK
KOL
något lill hälften. — K. öm, ånyo koka. — K.
sänder, upp, sc Sönderkoka, Uppkoka. — 3)
(bergsbr.) K. jern, vid dess beredning försätta det
i kokning. Jfr. d. o.
KOKALF, m. 2. pl. — kalfvar. Kalf af
bonslägtet.
KOKANDE, n. 4. Förrättningen, förfarandet,
då något kokas.
KOKARD, kåkård, m. 3. (fr. Cocarde) Elt
slags bandros på hattar, af hvars färg den
persons nation, som bär densamma, igenkännes.
Franska, svenska k-en.
KOKROK, f. 3. pl. — böcker. Bok, hvari
undervisning meddelas om tillredandet af alla
sorters mal.
KOKERSKA, f. 4. 1) Qvinna, som är kunnig
i kokkonsten och är antagen i tjenst hos någon,
för att tillreda malen. — 2) Se Kogerska.
KOKETT, knkä’tt, a. 4. (fr. Coquel, af Coq,
tupp) Behagsjuk.
KOKETTERA, v. n. 4. Söka behaga. —
Koketterande, n. 4.
KOKETTERI, n. 3. Behagsjuka.
KOKGRYTA, f. 4. Gryta alt koka mat uti.
KOKHET, a. 2. Så het, som ett flytande
ämne är vid kokning. — Kokhelta, f. sing.
KOKHUS, n. 3. Särskilt hus, der kokning
af mal förrättas, isynn. för sjöfarande.
KOKHÅL, n. 5. Grop, der kokning
verkställes, i läger.
KOKKITTEL, m. 2. pl. — kittlar. Kittcl,
som begagnas att koka uti.
KOKKONST, f. 3. Konsten alt koka och
tillreda allt slags mat.
KOKKÄRL, n. 3. Kärl, som begagnas att
koka uti.
KOKMASKIN, –schi’n, m. 3. Sc Kokugn.
KOKNING, f. 2. 4) Se Kokande. — 2) Den
verkning, som föregår i ctl flytande ämne, då det
kokar. — 3) Säges om lackjern, som i härd
bc-redes lill slångjcrn, då det kommer i stark
häf-ning, hvarundcr blåsor af koloxidgas uppstiga och
förbrinna på jernets yta.
KOKONG, kåkå’nng, m. 3. (fr. Cocon) Den
hylsa af silkeshår, hvaruti silkesmasken inspinuer
sig. Silkeshus.
KOKOPPOR, kökå’pnårr, f. 4. pl. Elt slags
sjukdom hos kor, bestående deruti, att koppor,
innehållande ett giftigt var, slå ut på jufret.
Faret i k. begagnas (ill koppympning.
KOKOPPYMPNING, f. 2. Kokoppors
inympning på mcnniskor, för att skydda dem ernol
smittan af de vanliga barnkopporna.
KOKOSNÖT, kékåssnö l, f. 3. pl. — nötter.
Frukten af Kokospalmen, stor som ett
mcnnisko-hufvud, med ell hårdl skal och en bvit kärna,
till smaken liknande sötmandel, samt inuli kärnan
en saft, som till utseende och smak liknar
mandelmjölk.
KOKOSNÖTOLJA, f. 4. Olja, som pressas
ur kokosnötens kärna.
KOKOSNÖTOLJETVÅL. m. sing. Elt slags
fin tvål, sorn beredcs af kokosnötolja.
KOKOSPALM, f. 3. En palmart, allmän på
kusierna af Indiska Oceanen och på Söderhafveis
öar; dess frukt är kokosnöten; blomknoppen
begagnas lill kål och ur de nfskumn blomsljelkarna
flyter en saft, som kan jäsas lill palmvin och
vidare lill palmällika. Cocos nucifera.
KOKOSTRÄD, n. 3. Se Kokospalm.
KOKPUNKT, m. 3. 4) Den punkt på cn
termometer (på Celsii -F 400), dit qvicksilfret stiger,
då den sättes i kokande vallen. — 2) Den
lem-pcratiirgrad. då vallnet kokar.
KOKRUM, n. 3. 4) Rum, der kokning
förrättas. I allm. det samma som Kök. — 2 Rum.
som vid kokning lemnas tomt i en gryta, panna,
på det hon icke må koka Öfver.
KOKSALT, n. 3. Sådant slags salt, som
brukas till mat; erhålles dels ur hafsvattnet. dels ur
saltkällor och saltgrufvor. Kallas i kemiska
språket Chlornalrium.
KOKSLAGG, m. sing. Se Färskslagg.
KOKSLEF. f. 2. pl. — slefvar. Se Köksslef.
KOKSM IDE, n. 4. Sc Tysksmide.
KOKSPIS, m. 2. Se Köksspis.
KOKUGN, m. 2. Jernugn, så inrättad, att
matlagning derigenom lättare och skyndsammare
kan verkställas, än i en vanlig köksspisel. och
dels flyttbar, dels inpassad i en spisel.
KÖKVED. m. sing. Ved, som begagnas till
bränsle vid kokning.
KOL, kå’l, n. 3. 4) (utan plur.) a) (i
vidsträckt mening) Den produkt, sorn erhålles. då
ett ämne i tilltäppt rum underkastas stark
upphettning. Bränna trä, ben lill k. — Har
sammansättningarna Träkol, Benkol. — b) (i inskränkt
mening, vanligare) Sådan produkt af hvarjebainia
träslag, använd isynnerhet lill bränsle. Svärta,
teckna med k. Stekt på k. Bränna k., i
kol-mila (sc d. o.) genom bränning frambringa kol;
äfv. förbruka kol som bränsle, t. ex.: bränna k.
vid matlagning. (Fig.) Samla glödande k. på
ens hufvud, ådraga honom Guds hämd. i det
man vcdcrgäller hans ondska med välgerningar.
(Fig. fam.) Göra k. på någon, fullkomligt
öfver-vinna, i grund tillintetgöra, förstöra honom. Ki
hade inlel för de k., ni brände, era elaka
af-sigter misslyckades. — Bildar en mängd
sammansättningar, såsom: Björk-, Al-, Lind-, Furukol.
m. fl. — c) Benämning på vissa mineraliska
ämnen, hvilka likna träkol och kunna begagnas som
bränsle. Mest i sammansättningar, såsom:
Stenkol, Brunkol, &c. — d) (i kemien) Enkel
brännbar kropp, som förekommer i naturen sällan
fullkomligt ren och kan af konsten icke frambringas.
Utgör i sin högsta grad af renhet en ädel sten,
kallad Diamant. Dc renaste kolsorter, efler
diamanten, äro: Blyerts, Kolblcnde, Coaks, Träkol
och Kol af djurämnen. — 2) (med plur.) Stycke
af koladt trä eller ben, eller af mineraliskt kol
(t. ex. stenkol). Taga några k. ur kakelugnen.
— 3) (ulan plur.) Brand i säd. Se Brand, 5. —
5$. K-akti g, -bärare, -handel,
-handlare, -hög, -korg, -körset, -skyffel,
-skåfvel.
KOLA, kå’la, v. a. 4. L 4) Förvandla till
kol. — 2) (lim.) Beteckna, utmärka med streck
af kol (bem. 4, b). — V. n. Förvandlas lill kol.
— Kolande, n. 4.
KOLA, kèla, v. n. 4. (fam.) K. af, dö.
KOL ANDE, kälannde, a. 4. (fam.) K. mörk,
se Kolmörk.
KOLARE, m. 3. En, som bränner kol eller
i allmänhet gör yrke af att bränna kol. — 5/.
K-h u s l r u, - hydda, -koja.
KOLAX. n. 5. Se Solax.
KOLBLENDE, ka Iblännde, n. sing. Sc
Jm-thracil.
KOLBOD, f. 2. Uthus, hvari kol förvaras för
elt hushålls behof.
KOLBONDE, m. 3. pl. — bönder. Bonde,
som kör kol till ett bruk eller inför sådana i en
stad till försäljning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
