Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Krås ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRÄ
KRÅS, n. 8. 1) (l. Gekröae) Innnnmätc. Deraf
Gåskrås. — 2) (t. Krause) Veckad och stärkt
remsa af kambrick, nattelduk o. s. v., som till
prydnad fästes utanpå linnet, framtill på bröstet.
’ KRÄCKLA, se Kräkla.
KRÄFJA. se Kräfva.
KRÅFNING, krä’vninng, f. 2. Handlingen, då
man kräfver.
KRÄFSTINN, krä’vsli’nn, a. 2. neutr. — slint.
4) (egentl.) Som har stinn, full kräfva. — 2) (fig.
fam.) Högmodig, uppblåst, dryg. — Syn. Se
Hög-modig.
KRÄFTA, kräffia, f. i. 1) Allmänt kändt
skorpdjur af Tiofötternas ordning. Astacus flu—
viatilis. — 2) (astr.) a) Benämning på ett af
himmelstecknen. K-ns tecken. — b) Sljernbild i
närheten deraf. — 3) Elt slags svår sjukdom,
beslående i en antingen sluten eller Öppen svullnad,
som salt sig på något ställe i körtlarna, uli bröstet,
i ansigtet o. s. v., och afsöndrar en högst
slinkande, ruiten vätska. K. i bröstet.— Sä.
Kräfl-fångst, -klo, -pudding, -skal, -stjerl.
KRÄFTAKTIG, KRÄFTARTAD, a. 2. Som
liknar kräflan (bem. 3).
KRÄFTDJUR, n. 5. Slägte af Skorpdjuren,
som innefattar Kräftan och Hummern. Astacus.
KRÄFTFÄNGARE, m. B. 4) En, som fångar
kräftor. — 2) Elt fågelslägle. Cancroma.
KRÄFTGÅNG, m. sing. (fam.) Gå k-en, gå
baklänges; (fig.) gå till förfall. Det går k-en för
honom
KRÄFTHÅF, m. 2. pl. — håfvar. Häf,
hvarmed kräftor fångas.
KRÄFTKNÖL, m. 2. Kräftartad knöl.
KRÄFTPASTEJ, m. 3. Pastej, tillagad af
kräftor.
KRÄFTSKADA, f. 4. Se Kräftsår.
KRÄFTSMÖR, n. sing. Ett slags
maltillred-ning af krossade kräftskal, kokade med smör.
KRÄFTSOPPA, f. 4. Soppa, anrättad med
fyllda kräftskal eller kräflpudding.
KRÄFTSPINDEL, m. 2. pl. - spindlar. Ett
slags citrongul spindel med två röda ränder; går
baklänges sorn kräftorna. Thomisus cilreus.
KRÄFTSTEN, m. 2. Halfklotformig, hvit,
stenarlad gyltring i magen på kräftor, tjcnande
till bildningen af nytt skal.
KRÄFTSÅR, n. 5. öppet sår, förorsakadt af
kräflsjukdomen.
KRÄFVA, f. 4. 1) Elt slags påse, som
fåglar-ne hafva under halsen, och i hvilken födan först
upplöses i en slernmig massa, innan den nedgår
i magen. — 2) (fam. skämtv.) Mage. Dan har
k-n full, har älil sig mätt.
KRÄFVA, v. a. 2. Impf. Kräfde ocb Krafde.
Sup. Kräfl och Kraft. Part. pass. Kräfd och
Krafd (a alltid långt). 4) Fordra, begära såsom
rättighet. K. skatt. K. penningar af någon.
Har äfven person lill objekt, t. ex.: K* någon
för skuld. K. in. å ter, w Inkräfva,
Ålerkräf-va. K. ul, se Utkräfva. — 2) (fig.) Erfordra,
tarfva, fordra. När hans embele del k-ver.
Hans skyldighet k-fde alt göra del. Del k-ver
skyndsamhel. — Syn. Se Fordra. —
Kräf-vande, n. 4. [Kräfja.]
KRÄK, n B. (af gam. Kräka, kräla, således
egentl.: krälande djur.) 4) Lilet djur, isynn. af
insekter och replilier. — 2) (fig. fam.) a) Litet
barn, som ännu ej kan gå. — b) (spefullt) Liten
svag, sjuklig menniska. — c) (föraktligt) En, som
ej duger till något, stackare. — 3) (pop.)
Bo-skapskrealur.
KRÄ «77
KRÄKAS, v. d. 2. Se Spy. K. upp, genom
kräkning gifva ifrån sig.
KRÄKLA, kräckla, f. 4. 1) Ett slags
hus-hållsredskap af trä, i ned ra ändan tjockt, klumpigt
och med ulstående hvassa knölar, hvarmed gröt
och chokolad omröras. — 2) Biskopsstafven.
[Kräckla.]
KRÄKMEDEL, n. B. Medel, hvarigenom
kräkning befordras.
KRÄKNING, f. 2. Våldsam uppkastning ur
magen af der innehållna ämnen, förorsakad af
ett slags krampaktig rörelse i magens muskelhud.
— Syn. Uppkastning.
KRÄKPULVER, n. B. Pulver, som verkar
kräkning. [-pulfver.]
KRÄKROT, f. sing. Den kräkning verkande
roten af en krypväxt i Brasiliens urskogar, kallad
Cephaclis Ipecacuanha.
KRÄKSALT, n. 3. Ett dubbelsalt af vinsyra,
kali och antimon, som verkar kräkning.
KRÄKVIN, n. 3. Särskilt tillredt vin, som
har den verkan att befordra kräkning.
KRÄKÖRT, f. 3. Örlen Viola Ipecacuanha.
KRÄLA, v. n. 4. (Freqventativ af gamla
verbet Kräka) 4) Långsamt röra sig framåt på
marken, utan lillhjelp af fötter eller med ganska
korta sådana. Säges om maskdjur och amfibicr.
— 2) (fam.) Krypa. K. upp ur sängen. En
hop barn k-de på golfvel. Del k-r i kroppen,
käns, liksom någonting der krälade. — 3) Se
Hvimla. Folkel k-r på galorna. Del k-r af
folk på torget — K-nde, part. pres. Brukas
nästan adjektivt i uttrycket: K. rörelse.
KRÄLDJUR, n. S. Se Amfibie.
KRÄLGÅNG, m. sing. Magens krälande
rörelse (motus peristalticus).
KRÄM ARANDA, f. sing. Småaktig
köpmans-anda, som endast afser vinst.
KRÄM A RE, m. B. (af Kram) Se
Kramhandlare. — Har några sammansättningar, såsom:
Krydd-, Jern-, Småkrärnare.
KRÄM ERSKA, f. 4. 1) En krämares hustru.
— 2) Qvinna, som idkar kramhandel.
KRÄMPA, f. 4. (af Kramp} Kroppsligt ondt,
som beständigt, med längre eller kortare afbrott
emellan, låter känna sig, dock icke så svårt, att
man deraf är sängliggande.
KRÄMPA, v. a. 2. Sjuda lut. —, V. n. (om
salpelerlut) Anskjuta i kristaller. —
Krämp-ning, f. 2.
KRÄMPIG, a. 2. Besvärad af krämpor.
KRÄMP1GHET, f. 3. Krärnpig
kroppsbcskaf-fenhet.
KRÄNGA, v. a. 2. 4) (pop.) Vända ut och in.
K. strumpor. — 2) (sjöt.) Lägga elt fartyg på
sidan. — V. n. (sjöt.) Luta ål sidan. Fartyget
k-ger hårdl. — Krängning, f. 2.
KRÄNKA, krä’nngka, v. a. 2. (af Kran k) 4)
Förföra en qvinna. K. en gift qvinna, en mö.
— Syn. Vanära. — 2) Bryta emot, öfverlräda,
göra ingrepp i, skada. K. lagen, ens
privilegier, rätt, heder. — Kränkande, n. 4. o.
Kr än k n i n g, f. 2.
KRÄNKARE, m. B. En, som kränker.
KRÄSLIG, a. 2. (af gam. Kräs eller Kras,
läckerheter) 1) Som tycker om läckerheter. —
2) Ganska läcker. K. mal.
KRÄSLIGHET, f. 3. 4) Tycke för
läckerheter. — 2) Egenskap att vara kräslig. Malens k.
— 3) (mest i plur.) Läcker spis. Tycka om k-er.
KRÄSMAGAD, a. 2. Som har en kräsniage
(bem. 4).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
