- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
890

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Käpp ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

890 KÄP KAR

KÄPP, m. 2. 4) Kort, lätt staf af trä, rör,
fiskben, o. s. v., upptill ofta försedd med knapp
och nedtill med doppsko, begagnad till stöd eller
att hålla i handen, då man vandrar eller
spatse-rar. Kallas äfven Spatser-, Promenadkäpp. K.
med krycka. Hafva en k. i handen. Hoppa
öfver k. Slå öfver en med k-en, hafva käppen
lyftad öfver någon, för att slå honom. Rida på
k., säges om lekande barn, som springa och hoppa,
hållande en käpp emellan benen. Bragl lill k-en
och säcken, till tiggarstafven. — 2) Dylik, kort,
smal, trind staf, begagnad till hvarjehanda
ändamål. K-ar lill en väfslol. — Ss. K-knapp,
-ända.

KÄPPAS, se Kappas.

KÄPPBAND, n. 5. Band, fäsladt i öfra ändan
af en käpp.

KÄPPFLÖJT, m. 3. Ett slags flöjt, en afart
af Flüte douce.

KÄPPHÄST, m. 2. 4) Framdclen af en
trähäst, instucken i ena ändan af en käpp, som
begagnas af barn till leksak. — 2) (fig. fam.) Säges
om tankar, idéer, planer, förslag o. d., dem en
person med synnerlig förkärlek omfattar och
ständigt talar eller skrifver om, samt på allt sätt
förfäktar.

KÄPPRAPP, n. 5. eller KÄPPSLÄNG, m. 2.
Slag af en käpp.

KÄPPSNODD, f. 3. Snodd, fästad i Öfra
ändan af cn käpp.

KÄPPSTUMP, m. 2. 4) Litet stycke, stump
af en käpp. — 2) Liten käpp.

KÄR, a. 2. (lat. Carus) 4) Älskad. En k.
broder, syster. Vårt k-a fädernesland. Hafva,
hålla k., älska, hålla af. — Brukas ofla i tilltal
till slägt och vänner, eller till lägre personer.
Min k-a bror, syster, vän. Mina k-a vänner.
K-a N.! Min k-a madam! K-a far kallades
fordom pastorn i en församling; brukas nu i
tilltal till äldre bönder, liksom K-a mor till
bondhustrur. — Syn. Älskad, Dyr, Afhållen, Omtyckt.
— 2) Som är till bebag, angenäm, behaglig. Det
är mig k-l, oändeligen k-l. Så k-t honom är
atl ej bli bortkörd. — 3) Förälskad. Vara k.
i någon. — Syn. Belägen, Förljust i. — 4)
Kärlig. Vara k., myckel k. Vara k. af sig.

KÄRA, v. n. 1. Genom stämning eller
an-gifvelse öfverlemna en sak under domstols
pröf-ning. — K-nde, part. pres. Brukas adjektivt i
uttrycket: K. part. I samma mening säges Äfv.
substanlivt K-nde.

KÄRAN, f. sing. indef. Se Kär omål,
Klagomål.

KÄRANDE, n. 4. Handlingen, då man kärar.

KÄRESTA, f. 4. (egenll. gam. superi, af Kär)
Älskarinna, älskad flicka, qvinna.

KÄRF, tjä’rrv, a. 2. 4) a) Sträf för känseln.
— b) Torr, träaktig och slräf till smaken. K-va
äplen, päron. — 2) (fig.) a) (om person)
Öfver-drifvet allvarsam, fåordig och ulan vänlighet i sitt
tal. — b) (om sak) Utan lif, känsla och behag.
K. stil, skrifart.

KÄRFHET, f. 3. 4) Egenskapen att vara kärf
för känseln eller smaken. — 2) (fig.) a)
Öfverdrif-ven allvarsamhet, förenad med brist på vänlighet
i tal och skick. — b) (i fråga om sak) Brist på
lif, behag och känsla.

KÄKFT, adv. På ett kärft sätt, med kärfhet.
Tala k.

KÄRFVE, m. 2. pl. kärfvar. Med sädesband
ombunden och sammanhållen knippa af skuren
säd. Binda säd i k-var.

KÄRIL, se Kärl.

KÄRING, f. 2. (ford. Kærling, diminutiv af
Karl, som ursprungligen äfven betydde: gammal
man) 4) Gammal qvinna. (Talesätt) Som k-en
emot strömmen, högst egensinnig. — 2) (fig. fam.
föraktl.) Käringaktig karl. Han är en k. — 3)
(fam. skämtv.) Hustru. I äldre språket var denna
bem. vanlig. — 4) (skepp.) Ett på ömse sidor af
akterspegcln fastbulladt, rundt trästycke.

KÄRINGAKTIG, a. 2. Som till utseende eller
skick och uppförande liknar en käring. —
Käring-akt i g het, f. 3. — Käringakt igt, adv.

KÄRINGRADD, n. sing. Skämtsam benämning
på ölsoppa.

KÄRINGBÄR, n. 5. Se Björnbär.

KÄRINGFIS, m. 2. Se Bofisl.

KÄRINGHAKA, f. 4. Haka, liknande en
kärings.

KÄRINGKNOP, m. 2. (skepp.) Elt slags knut.

KÄRINGKROK, m. 2. (fam.) Sälla k. för
någon, sälta benet bakom cn annans, för alt slå
omkull honom.

KÄRINGKRUKA, f. 4. örten Ajuga
pyrami-dalis.

KÄRINGKUR, m. 3. Sådan medicinsk kur,
som kloka gummor pläga föreskrifva.

KÄRINGKÅL, m. sing. Se Taklök.

KÄRINGMÖTE, n. 4. Händelsen, att man på
väg först möter en käring.

KÄRINGPRAT, n. sing. 4) Tal af käringar.
— 2) Osannfärdigt och dumt, orimligt lal.

KÄRINGROCK, m. 2. Se Skogshumle.

KÄRINGSAGA, f. 4. 4) Saga, sådan som
gamla qvinnor omtala, för att roa barn. — Syn.
Amsaga. — 2) Diktad, orimlig berättelse.

KÄRINGSLADDER, KÄRINGSNACK, n. sing.
Se Käringpral.

KÄRINGSQVALLER, n. sing. Sqvaller af
gamla käringar. Bara k., utan all trovärdighet.

KÄRINGTAND, f. 3. pl. — länder, örten
Lotus corniculalus, med gula blommor, som
blifva gröna, när de torkas.

KÄRINGTRÄTA, f. 4. Träla mellan käringar.

KÄRKOMMEN, a. 2. neutr. — el. Hvars
ankomst medför nöje. En k. gäsl. — Syn.
Välkommen.

KÄRL, n. 5. (förkorladt af Käril, diminutiv
af Kar; se d. o.) 4) Husgerådsredskap, ämnadt
alt dcruli förvara flytande ämnen. Har åtskilliga
sammansättningar, såsom: Trä-, Lagg-,
Dricks-kärl, m. fl. — 2) (bibi, fig.) Redskap. Ell
ul-koradl Guds k. För denna bem. bibehålies
alltid den gamla formen Käril. — 3) Säges om
ådrorna^ i cn mennisko- eller djurkropp, samt om
alla små kanaler, som innehålla någon vätska. —
4) (bot.) Benämning på de stora, vida, cylindriska
eller prismatiska rör, som jemte cellulcrna finnas
hos en stor del växter.

KÄRLEK, ljä’rlék, m. sing. 4) Känsla,
hvarigenom bjertat dragés till elt föremål, som synes
älskvärdt, och gör dct lill föremål för sin ömhet,
sin tillgifvenhet, sina Önskningar. Sinlig,
äktenskaplig, faderlig. barnslig, inbördes k. K. lill
Gud, lefvande åhåga alt göra Guds vilja. K. lill
nästan, då man älskar sin nästa såsom sig sjelf.
K. till alla lefvande varelser, välvilja för dem.
K. till fäderneslandet, lill äran, dygden,
rikedomar, nöjen. — Syn. ömhet, Tillgifvenhet,
Hängifvcnhet. — 2) Den brinnande känsla af
ömhet och begär, väckt af skönhctssinnel och
fortplantningsdriften, som en person af ena könet
hyser för en person af det andra. Vara betagen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0900.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free