- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Sednare delen. L-Ö /
37

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L - Lofve ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LOF

LOM

37

t l. — Skrifves Äfv. Lovart. — Ss.
L-sbrasta r, -snock, m. fl.

LOFVE. löve, se Handlofvc.

LOFVEN, låvänn, m. sing. oböjl. Löfte. Tro
och l. (Ordspr.) L. år god, men hållen år
båttre, det är bättre all halla an lofva. [Låfvcn.]

LOFVERA, lovèra, v. n. 1. (l. Lavircn) Se
Kryssa, 4. — Skrifves äfv. lovera. —
Lofve-rande. n. 4. o. Lofvcr ing, f. 2.

LOFV1NDIG. Iov-vi’nddigg. a. 2. (sjöt.) Säges
om ell fartyg, som ej gerna vill lofva.

LOGARFVA, v. a. 4. Garfva med bark. —
Logarfvande, n. 4. o. Lo gar f ning, f. 2.

LOGARFVARE, m. 3. En, sorn idkar
logarf-ver i (bcrn. 2).

LOGARFVERI, n. 3. 1) (i vidsträckt mening)
Alll slags läderberedning medelst garfvarebark.
Derunder inbegripas då äfven Juftgarfveri,
Klip-pingsbcredning, Karduansmakeri och
Saffiansfa-brikalion. — 2) (i inskränkt och rnera vanlig
betydelse) Garfning af ox-, ko-, häst-, kalf- och
farhudar.

LOGARITM, lågarTllm. m. 3. (från grek) Så
kallas i geometrien ell lal i en aritmetisk
progression, som svarar emot ell lal i en geometrisk.
[Logarilhm.]

LOGARITMISK. a. 2. Som tillhör eller har
afseende på logaritmer.

LOGE, löge. m. 2. pl. logar. Byggnad, der
skuren säd förvaras och aflröskas. — Ss.
Logbyggnad, -dörr, -tak, -vägg, m. m.

LOGE, lå’sch, m. 3. (fr.) i) Lilel afdeladl
rum, i rad med flera andra, för åskådare i en
tealrrsalong — 2) (hos Frimurare) a)
Församlingssal. församlingsort. — b) Särskilt afdelning af
orden, med en gemensam församlingsort. — c)
Sammankomst af en sådan afdelnings medlemmar.

LOGEMENT, låschmånng, n. 3. (fr.) 4)
Boning; herbergc, qvartcr. — 2) (forl.) Beföstad
samlingsplats för de belägrande, vid en fästnings
stormning, äfv. förskansning på glåcTn, sedan man
derifrån fördrifvil fienden.

LOGERA, låschèra. v. a. 4. Herbergcra,
inhysa. — V. n. Hafva herberge. qvarter, bo på
ell ställe under resa. — Loge r an de. n. 4. o.
Loger ing, f. 2.

LOGG, logg. m. sing. Se Lugg.

LOGG, lå’gg, m 2. Apparat, medelst hvilken
ell fartygs hastighet eller fart genom vattnet
un-dersökes.

LOGGA. Iå’gga, v. n. 4. (sjöt.) Medelst
loggen utröna, huru många knop ett fartyg gör i
limmen.

LOGGBOK, lå’ggbök, f. 3. pl. — böcker.
(sjöt.) Se Skeppsjurnal.

LOGGBRÄDE, n. 4. (sjöt.) Se Binnkompass.

LOG G ER T, se Lugger.

LOGG-GLAS, n. 3. Sandur, som begagnas
vid loggning.

LOGGIG. (slutet o) se Luggig.

LOGGLINA, lågglina, f. 4. (sjöt.) Lina,
fästad vid öfra hörnet af Loggspåncn.

LOGGSLITEN (slutet o), se Luggsliten.

LOGGSPÅN, lå’ggspå’n, m. o. f. 3. Se Skddda.

LOGGOLF, lög-gå’Hv. n. 3. Det golflagda
rummet i midten af en loge, der tröskningen sker.

LOGIK, lojik, f. 3. (af grek. Logos, ord, tal)
Läran om lagarna för länkandet. Förnuftslära.

LOGIKUS, Idjikuss, m. sing. ell. LOGIKER.
Iöjik’r. m. 3. En, som är kunnig i logiken. (—cus.]

LOGISK, löjissk. a. 2. Till logiken hörande
eller dermed öfverensslämmande.

LOGISKT, löjisskt, adv. På ett med logiken
Öfverensstämmandc sätt. Förnuftsenligt.
Beso-nera l.

LOGISTIK, lågislik, f. sing. (krigsk.)
Beräkning af liden och rummet vid taktiska rörelser.

LOGOGRIF, lågågrff, m. 3. (från, grek.)
Bok-slafsgåia, beslående deri. att boksläfverna i ett
ord omflyttas så, att de bilda ell annal, af hvars
beskrifning man bör gissa sig till det rätta ordet.

LOGRUM, lögrümm, n. 3. Afdelning för säden
eller‘halmen i en loge, på sidan om loggolfvet.

LOJ, lå’j, a. ulan neulrum. (fam.) Trög, ulan
drift.

LOJAL, låjål, a. 2. (fr. Loyal) Redlig,
rättskaffens; laglydig: trogen.

LOJALITET,––––––ét. f. (fr. Loyauté)
Räll-skaffcnshet, redlighet, trofasthet, redbarhet.

LOJERA, låjèra, v. a. 4. (fr. Aloyer)
Beskicka guld och silfvcr vid myntning. —
Loje-rande, n. 4. o. Lo j er in g, f. 2. [Loyera.]

LOJ HET. f. 5. (fam.) Tröghet, lillöshet.

LOKA, f. 4. I. Se Boglrä.

LOKA, f. 4. II. (fam.) Förening af personer
till något visst ändamål; sällskap. Brukas i dålig
eller föraktlig mening. Vara, komma med i
lokan.

LOKAL, - ål, a. 2. (af lat. Locus, ställe, ort)
Sorn tillhör eller har afseende på någon viss ort
eller ställe. Orllig. L-a förhållanden. De l-a
myndigheterna. — S. m. 3. 4) Ställe, ort, rum,
i afseende på läge, beskaffenhet, o. s. v. — 2)
Ell till något visst ändamål inrättadl rum. [Local.]

LOKAL-AUKTORITETER, lokål––––––––-, f. 3.
pl. Myndigheterna på en ort. [Local-auct —.]

LOKALISERA, v. a. 4. Lämpa till någon
viss ort, någol vissl land. — Lokaliserande,
n. 4. o. Lokalisering, f. 2. [Local—.]

LOKALITET, –-ét, f. 3. Eli ställes egna
beskaffenhet. Orllighel. [Loc —.]

LOKALMINNE, lokål–, n. 4. Minne, som
väl kommer ihåg ställen och orter. [Local —.]

LOKATT, lökått, c. 2. Se Karakal.

LOKE, nom. prop. m. (nord, myt.) En af
Åsarna, motsvarande den Onda principem Helte
ursprungi. Lodur och är en sinnebild af Elden.

LOKOMOTIV,––––––iv. n. 3. o. 3. 4)
Forl-skaffnings-maskin. — 2) (i inskränkt mening) Se
Angvagn. [Locomoliv.]

LOKTRÄ, n. 4. Se Bogträ.

LOKUTION, –tschön, f. 3. (lal. Loculio)
Talesätt.

LOLLA, lå’lla, f. 4. (pop. o. fam.) Dum och
okunnig qvinna. Säges isynn. om flickor. —
Sammansättningar deraf äro Bond-, Landl-,
Borgar-lolla.

LOM, lömm, m. 2. pl. lommar. Simfågel, 2
fot 4 tum lång, med rygg, skuldror, vingar och
sidor svarta, bröst, mage och Öfriga nedra
kroppsdelar hvila. Colymbus arcticus.

LOMA, lomma, v. n. 4. (fam.) Gå med tunga
och långsamma steg, med släpande gång. L. af,
bortgå snopen, flat, blygselfull.

LOMBER. Iå’mmb’r, s. oböjl. (fr. 1’Hombre)
Eli slags kortspel på Ire man hand, ursprungl.
spanskt. Kallas, på fyra man hand, Kadrilj.

LOMHÖRD, lömmhö’rd, a. 2. Som hör
oredigt, otydligt, till följe af susning i öronen eller
såsom verkan af starkt buller. — Lo m hör
d-hel, f. 3.

LOMME (slutet o), m. 2. Den del af en åra,
som är emellan relingen och handtaget.

LOMME (slutet o), n. sing. örtsläglet Thlaspi.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:38:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/2/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free