Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Mynta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
MYN
MYR
MYNTA, f. 4. Ett arlrikt, aromatiskt
Ört-slägle. Menta. Se vidare Krusmynla, Peppar-,
Lång-, Horsmynta.
MYNTA, v. a. i. Slå mynt af en metall. M.
guld, silfver. — M-d, part. pass. M-dl guld,
silfver. M. ul, se Utmynta. — M yn lande, n. 4.
MYNTARE, m. 5. En, sorn slår mynt;
arbetare vid ell myntverk.
MYNTARELÖN, f. 3. Se Slagskatt.
MYNTBESTÄMNING, f. 2. Bestämning af ett
gångbart mynts värde i handel och vandel.
MYNTBETJENING, f. 2. Tjcnstemän vid
Myntverket.
MYNTDIREKTÖR. my’nnldiräcklö’r, m. 3.
Embetsman, som har -Öfveruppsigten Öfver
myntverket och är tillika chef för konlrollverket.
MYNTFIL, m. 2. Elt slags fil, sorn
begagnas vid myntning.
MYNTFOT, m. sing. Del af regeringen
stadgade förhållandet af skrot och korn i del
gångbara myntet.
MYNTHAMMARE, m. 2. pl. — hamrar. Tung
hammare, som begagnas vid prägling med slagverk.
MYNTHUS, n. 5. Hus, der mynt slås. I
bestämd form säges äfv. blott Myntet.
MYNTKABINETT.––––-nä tt, n. 3. o. B. Ställe,
rum, der en myntsamling förvaras. [- cabinel.]
MYNTKAMERERARE, m. B. Tjensleman,
som bestrider kassörsbefatlningen vid mynt- och
konlrollverket.
MYNTKLIPPARE, m. B. En, som ololligen
klipper guld- eller silfvermynt i kanlen.
MYNTKLIPPNING, f. 2. Guld- och
silfver-mynts olofliga klippning i kanlen.
MYNTKNEKT, m. 2. Arbetare, som slyr
press-svängeln vid elt myntverk.
MYNTKONST, f. sing. Konsten att slå mynt.
MYNTKUNSKAP, f. 3. Sc Myntvetenskap.
MYNTKÄNNARE, m. B. En, som känner alla
slags äldre och nyare mynt.
MYNTLAG, m. 2. Lag, efter hvilken mynten
i ett land ulpräglas.
MYNTMÄSTARE, m. B. Den, som vid ell
myntverk besörjer all prägling af guld, silfver och
koppar, äfvensom skedning samt testning af de
ädla metallerna, då sådant erfordras.
MYNTNING, f. 2. Slagning af mynt. Falsk
m., slagning af falskt mvnl.
MYNTNTNGSMASKIN,––––-schi’n, m. 3.
Mekanisk inrättning för prägling af mynt.
MYNTNINGSORT, m. 3. Ort, siad, der mynt
slås.
MYNTORDNING, f. 2. Stadgande rörande
vÄrdel af i elt land gångbara mynt.
MYNTPLATT eller MYNTPLANTS, m. 2.
Medelst myntsax ur en metallskena uthugget,
oju-steradt och oprägladl mynt.
MYNTPRESS, m. 2. En lodräl skruf, som
vid ell myntverk nedtrycker en i slål graverad
stamp emot myntplalien och sålunda
(illvägabrin-gar präglingen. Kallas äfv. Prägelverk.
MYNTPROBERARE, m. 5. Tjensleman vid
elt myntverk, som undersöker hallen af allt lill
myntet inkommande guld och silfver, äfvensom
till myntningssmältningarna, innan de utgjutas,
samt de färdiga mynten, innan de få ullcmnas
ifrån myntet.
MYNTPROBERING, f. 2. De färdigslagna
myntens probering vid elt myntverk.
MYNTPRÄGEL, m. 2. pl. — präglar. Bilden
och inskriften på elt mynt.
pregel.J
MYNTREGAL, - -ål, m. 3. Den lagliga [-be
stämningen af förhållandet emellan ett mynts inre
värde och dess genom prägeln åsatta.
MYNTRÄTTIGHET, f. 3. Rättighet att slå
mynt.
MYNTSAMLING, f. 2. Samling af alla slags
äldre och nyare mynt.
MYNTSAX, f. 2. En stamp, som af
maskineriet i elt myntverk iryckes emot ett efter
myntets storlek afpassadt hål, öfver hvilket
metallskenan ligger.
MYNTSKATT, m. 3. Se Slagskatt.
MYNTST AI), m. 3. pl. — släder. Siad, som
har rättighet all slå mynt.
MYNTSTYCKE, n. 4. Sc Mynt, 4. o.
Mynt-platt.
MYNTSTÄLLE, n. 4. Se Myntort.
MYNTSTÄMPEL, m. 2. pl. — stämplar.
Stämpel, bvarmed prägeln på mynt åsladkommes.
MYNTTECKEN, n. S. Eli slags nödmynt,
som präglades mol slutel af konung Carl Xll:s
regering.
MYNTVERK, n. 5. 4) Offentlig anstalt för
mynts uiprägling af dcrlill bestämd metall. — 2)
Se Myntväsende.
MYNTVETENSKAP, f. sing. Vetenskap, som
innefattar alla för myntväsendet erforderliga
kunskaper.
MYNTVIGT, f. 3. Det slags vigt, som
begagnas för vägning af mynt.
MYNTVÅG. f. 2. Våg, hvarpå mynt vägas.
MYNTVÄRDE, n. 4. Eli mynts värde, vare
sig inre (verkligt), åsatl eller gångbart.
MYNTVÄSENDE ell. MYNTVÄSEN, n. sing.
Alli hvad som angår de gångbara mynten och
mpHningen i ell land.
MYR, m. 2. ell. MYRA, f. 4. I. (af Mor)
Mosse, som sjunkit genom vattnets aflopp och
hvilar på gyttja, vår och höst öfvcrsvämmad, men
orn sommaren torr. Myror bära både gräs och
buskar.
MYRA, f. 4. II. Allmänt bekant insektslägle
af Slcklarna. Hvil M., sc Termit. Se f. ö.
Eller-, Stack-, Flyg-, Häst-, Svartmyra. (Fig.
fam.) Sälta en myror i hufvudet, förorsaka en
bekymmer. Hafva myror i hufvudet, mycket
all fundera, grubbla på.
MYR BAD, n. B. Ett slags bad, då en påse
med myror kokas i badvattnet och qvarligger i
detsamma under badningon.
MYR BJÖRK, f. 2. En art björk, i kärr och
slora myror, en låg buske med små runda löf.
Belula nana. Kallas äfv. Fredagsbjörk, Fjällrapa.
MYR BJÖRN, m. 2. Se Myrslok.
MYRBÄR, n. S. Se T r an bär.
MYRDUN, n. B. Se Ängull.
MYRGRAN, f. 2. En art lågväxt gran, som
växer i kärr och myror.
MYRIAD, - -åd. m. 3. (från grek.) 1) Anlal
af 10,000. — 2) (fig.) Otalig mängd.
MYRJERN, n. sing. Se Osmundsjern.
MYR JORD, f. sing. Sådan jord, sorn finnes i
myror (I), gyltjejord.
MYRKOTT, m. 2. Ell af Trögdjuren, utan
länder och yllre öron, med lång, böjlig kropp,
som kan sammanrullas likt igelkottens, och
beläckt med slora spetsiga fjäll, liggande öfver
hvarandra som fjällen på en tallkotte; gräfver rned
sina långa och krokiga klor i myrstackar, hvilkas
invånare utgöra dess egentliga föda. Manis.
MYRKULLA, f. 1. Se Ängull
MYR K UNG, m. 2. Se Kungsspira.
MYRLEJON, n. 5. Insekt af Sländorna, öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
