Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Odelbar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 OBE
ODELBAR, od’lbår, a. 2. II. Som kan odlas.
ODEN, öd’n, nom. prop. m. (nord, myl.) Den
förnämste af Asagudarna, egentligen Krigets gud.
Allfader.
Anm. Oden, äfven Othrn, Wodhan, tros
ursprungligen hafva bclydl Raseri, och
benämningen förmodas blifvit krigsguden tillagd, med
afseende på det raseri, hvaraf krigare under
striden äro intagne. Sannolikare är alt ordet
Oden, hvars äldre form var Wodkan, äfven
Guodan, härstammar ifrån det persiska Khnda,
som åter härleder sig ifrån del indiska
Kha-data, och alt således Oden egentligen är del
samma som ordet Gud jfr. d. o.).
ODENRIS, öd’nri’s, n. sing. Sc Odonris,
ODENSVALA, f. 4. Se Svart Stork.
ODIÖS, - - Ö s, a. 2. (lal. Odiosus) Förhatlig.
ODJUR, n. 5. 4) Allmän benämning på slörre
skadedjur. — 2) Se Vidunder.
ODLA, v. a. 4. 4) Uppbryta och lill bärande
förvandla förut ej upplagen eller så kallad död
jord. O. en skogsmark, cn myr. — Syn.
Upplaga ur linda, Uppodla. — 2) Medelst idkande af
åkerbruk frambringa. O. säd, hvete, vin, lin,
hvilbelor. — Syn. Kultivera. — 3) (fig.) Se
Uppodla. O. ens vänskap, befliia sig om dess
bibehållande. O. konster, vetenskaper, idka dem.
O. ett språk, utbilda del till högre fullkomlighet.
— Odlande, n. 4.
ODLARE, m. 8. 4) (i allm.) En, som odlar
något. Mest i sammansättningar, såsom Vinodlare,
m. fl. — 2) (i inskränkt mening) En, som odlar
Jorden. — Syn. Se Landlbrukare.
ODLING, f. 2. 4) n) Jords uppbrytning ur
linda och förvandling till bärande. O. af en myr.
— Bildar åtskilliga sammansättningar, såsom:
Myrodling, Nyodling. — b) Sålunda uppbruten mark.
Vidden af en o. — 2) Frambringande af vissa
Jordens alster, såsom säd. vin, olja, eller äfven af
andra produkter, såsorn t. ex. silke. Deraf Sädes-,
Vin-, Silkesodling, m. m. — 3) (fig.) a)
Uppodlande, utbildning, idkande. Konsters och
vetenskapers o. Eli språks o. — b) Uppodladt
tillstånd. Svenska språkels nuvarande o. —
c) Se Bildning, 2. Hjertats, förståndets o.
ODLINGSBAR, a. 2. Se Odelbar, 2.
ODLINGSFÄLT, n. 8. ODLINGSMARK, f. 3.
Fält, mark, som är nyodlad eller under uppodling.
ODLINGSSÄTT, n. 8. Sättet för jords eller
vissa Jordalsters odling.
ODOGA, ödå ga, se Oduga.
ODOGSE, èdåggse. sc Ödugse.
ODON, ödånn, n. 8. Del blåbärslika bäret af
Odonbusken. Kallas äfven Odensbär, Böljon, Blå*
buk, Svålon. Slinner, Utterbär.
ODONBUSKE, m. 2. pl. — buskar eller
ODONRIS, n. 8. En mindre buske, med
brun-akliga grenar, som växer på sumpiga och magra
skogsängar. Vaccinium uliginosum.
ODRICKBAR, a. 2. Som ej kan drickas. O-l
vallen.
ODRYG, a. 2. Ej dryg, som ej länge räcker
till. O. mal. — Syn. Fly. — Odryg hel, f. 3.
ODRÄGLIG, a. 2. Ej dräglig, ej att fördraga,
ytterst svår alt tåla, ytterst svår, häftig,
smärtande, plågsam, ledsam. En o. värk, plåga. Del
är o-l all höra honom. — Syn. Olidlig,
Outhärdlig.
ODRÄGLIGHET, f. 3. Egenskapen alt vara
odräglig. — Syn. Olidlighet.
ODRÄGLIGT, adv. Så att det ej kan
fördragas, i yttersta grad. O. svår värk. O. dum.
— Syn, Olidligt.
OEL
ODUGA, f. 4. (fam.) Oduglig menniska. —
Skrifves äfv. Odoga.
ODUGLIG, a. 2. Som ej duger; ej tjenlig,
ej nyttig. En o. menniska. En sak, o. till
ändamålet. Han är o. derlill, o. all göra det.
— Syn. Duglös, Oskicklig, Otjenlig, Onytlig.
ODUGLIGHET, f. 3. Egenskapen atl vara
oduglig. — Syn. Duglösbct, Oskicklighet,
Otjen-lighet.
ODUGLING, m. 2. Oduglig person. Säges
endast om män.
ODUGSE, ödüggse, vanligast: ödåggse, a. oböjl.
Se Oduglig, Säges endast om menniskor.
ODYGD, f. 3. (fam.) 4) Benägenhet att göra
skada, förtret, vid lek, genom skälmstycken, o. s. v.
Säges mest orn barn, äfven om vissa husdjur,
såsom hundar. Gossen är mycket fallen för o. —
2) Sålunda föröfvad skada, förtret; skälmstycken,
spratt, o. s. v. Göra o.
ODYGDAS, v. d. 4. (fam.) Öfva odygd.
ODYGDIG, a. 2. (fam.) 4) Som gör odygd. —
2) Fallen för alt göra odygd. — Odygdighet,
f. 3. — Odygdigt, adv.
ODYSSÉ, ådyssé, m. 3. Horners hjeltedikt om
Ulysses’ (grek. Odysseus) hemfärd ifrån Tröja.
ODÖDLIG, a. 2. 4) Som ej är döden
underkastad. Själen dr o. — 2) (fig.) Som beständigt
lcfver, forivarar i efterverldens minne. Linné dr
o. Göra sig o. Förvärfva sig ell o-l namn,
o. ära. — Syn. Oförgänglig, Ovansklig.
ODÖDL1GGÖRA, v. a. 2. (böjes som Göra)
Göra odödlig, förvärfva odödligt namn. — Syn.
Föreviga.
ODÖDLIGHET, f. 3. Egenskapen all vara
odödlig. Säges både egenll. o. fig. Själens o.
(Fig.) Denna uppfinning har förvärfval honom
o., odödligi namn. — Syn. Oförgänglighet,
Ovansklighet.
ODÖRT, f. 3. Se Sprängört.
0EC0N0M, m. fl., se Ekonom, Jec.
OEFTERGIFLIG, a. 2. Som ej kan
efter-gifvas; ovilkorligt nödvändig. En o. pligl,
skyldighet. — Syn. Oefierlåtlig. —
Oeflergiftighet, f. 3.
OEFTERFÖLJELIG,a. 2. Som ej kan efterföljas.
OEFTERHÄRMLIG, a. 2. Som ej kan
efterhärmas. O-l behag. — Oefterhärmlig het,
f. 3. — Oefterhärmligt, adv.
OEFTERRÄTTLIG, a. 2. (fam.) Som ej låter
rälla sig. — Syn. Oförbätterlig, Oafbaselig. —
Oefler rälllighel, f. 3. — Oefterrättligt,
adv.
OEFTERTÄNKSAM, a. 2. Se Obetänksam.
— Oeflerlänksamhel, f. 3 — Oefler lä n
k-samt, adv.
OEGENNYTTA, f. sing. Frånvaro af
cgen-nylia. Ell drag af o.
OEGENNYTTIG, a. 2. Ej egennytlig. fri för
cgennylta. Säges både om sak och person. En
o. menniska. O. handling.
OEGENNYTTIGT, adv. På clt oegennyttigt
sält. Uppföra sig o.
OEGENTLIG, a. 2. Ej egentlig. O.
bemärkelse. 1 o. mening. — Syn. Bildlig, Figurlig.
— Oegenllig hel, f. 3.
O EGENTLIGEN ell. OEGENTLIGT, adv. 1
oegentlig mening. Del är o-l sagdl. — Syn.
Bildligt, Figurligt.
OELASTISK, a. 2. Som saknar spänstighet.
OELEKTRISK, a. 2. (fys.) O-a kallas de
kroppar, som blifva elektriska blott genom närmande
lill eller beröring med en elektrisk kropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
