Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Offerhäll ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
OFF
OFU
OFFERHÄLL, f. 2. Benämning på
klump-formiga, ofvanpå flata stenar, hvilka finnas på flera
ställen i Skandinavien, och der våra förfäder tros
hafva offrat.
OFFERHÖG, m. 2. Jordhög, hvarpå offer
fordom anställdes.
OFFERHÖGTID, m. 3. Se Offerfest.
OFFERKAKA, f. 4. Kaka, hvilken frambars
som offer på altaret.
OFFERKISTA, f. 4. Kista, hvaruli vid
offerkällor, i kyrkor m. m., offer lades och
förvarades.
OFFERKNTF, m. 2. pl. — knifvar. Knif,
hvarmcd smärre offerdjur slagtades.
OFFERKYRKA, f. 4. Kyrka, som fordom
underhölls endast genom frivilliga gåfvor.
OFFERKÄLLA, f. 4. Så kallad Helig källa,
der allmänheten fordom offrade hvarjehanda
småsaker.
OFFERKÄRL, n. 5. Kärl, hvari offerbloden
upphämtades.
OFFERLUND, m. 3. Helig lund, der
offrin-gar skedde.
OFFERLÅGA, f. 4. Lågan af ett antändt
offer.
OFFERMAT, m. sing. Mat, tillredd af
offerdjurens kött eller helgad till offer.
OFFERMÅLTID, m. 3. Måltid, som
anställdes af de slagtade offerdjurens kött.
OFFERPENNINGAR, m. 2. pl. Penningar,
hvilka framburos som offer åt gudomen.
OFFERPREST, m. 3. Presl, som skötte offren.
OFFERREDSKAP, n. 3. Redskap, som
användes vid offringarna.
OFFERSKÅL, f. 2. Skål, hvarur vin offrades
eller hvari offerblodet upphämtades.
OFFERSTÄLLE, n. 4. Ställe, der offringar
skedde.
OFFERSÅNG, m. 3. Sång, som afsjöngs vid
offring.
OFFERT, åffä’rrt, m. 3. (fr. Offerte, af lat.
O/ferlus) Tillbud.
OFFERTJENST, f. 3. Den del af
gudstjen-sten, då offringarne skedde.
OFFERVIN, n. 3. Vin, som utgöts lill offer
åt gudarna.
OFFICER, åffisér, ell. (numera i sing. mindre
brukligt) OFFICERARE, pl. officerare, (fr.
Offi-cier) Högre eller lägre befälhafvare för krigsfolk.
Lägre befülhafvare än underlöjtnanter kallas
Underofficerare. — Ss. O-scorps. -examen.
OFFICIANT, åffisiånnl, m. 3. (fr.)
Tjenslför-rättandc prost (vid något särskilt tillfälle).
OFFICIEL, åffisiall, a. 2. (fr. af lat. Officialis)
4) Förklarad, föreslagen, meddelad i kraft af
uttryckligt uppdrag från erkänd myndighet. O.
förklaring, framställning. 0-1 svar. — 2) Som
utgår ifrån en regering, af styrelsen kungjord,
tillkännagifven. Tidning, som innehåller o-la
meddelanden.
OFFICIERA, v. a 4. (fr. Officicr, af lat.
Offi-cium) Förrätta gudstjenst.
OFFICIN, åffisfn, f. 3. (lat. O/ficina)
Verk-siad. Brukas isynnerhet om apotek och
boktryckerier.
OFFICIÖS, åffisiö’s, a. 2. (fr. Officieux, af lat.
Ofliciosus) Tjenslaklig. Ijenslvillig.
OFFRA, v. a. 4. (af lat. Ofjerre^ 4) Med vissa
ceremonier gifva, hembära nagot åt en
gudomlighet, såsom tecken till vördnad, eller af
tacksamhet, eller för alt vinna dess ynnest eller blidka
dess vrede. O. ål gudarna. O. kreatur. O,
förstlingarna af jordens frukter. (Fig.) O. ål
gracerna, inlägga behag i skick, tal, stil. O. åt
fördomarna, ål model, ål lidens smak, af
svaghet rätta sig efter dem, oaktadt man inser deras
falskhet eller dårskap. O. ål skönheten, ål de
stora, egna dem sin hyllning. O- på, öfverhopa
med gåfvor, göra stora utgifter för. — 2) Gifva
offer (bem. 4). O. ål preslen. — 3) (Cg.) Egna.
O. någon all sin ömhet, sin vänskap, alla sina
omsorger. Han o-r all sin lid ål delta nöje.
— 4) O. ell. o. upp, se Uppoffra. — O. sig,
v. r. (Gg.) 4) Egna sig. Han o-r sig hel och
hållen ål henne. — 2) Se Uppoffra sig. —
Offra ndc, n. 4.
OFFRARE, m. 3. En, som offrar.
OFFRING, f. 2. Handlingen, förrättningen,
då man offrar.
OFOG, n. sing. 4) Oskickligt uppförande,
isynn. då det är förenadt med stoj och oljud. —
2) Handling af kitslighet, ungdomsyra o. s. v.,
hvarigenom skada eller olägenhet i mindre mån
förorsakas. Föröfva o.
OFORMLIG, a. 2. Ulan bestämd eller
regelbunden form. — Syn. Oskaplig, Formlös,
Vanskaplig.
OFORMLIGHET, f. 3. 4) Egenskapen all
vara oformlig. — Syn. Oskaplighel, Formlöshet,
Vanskapligbet. — 2) Saknad af föreskrifven,
vederbörlig form. O-en af ell beslut.
OFORMLIGT, adv. Utan form; ulan
iakttagande af föreskrifven form.
OFOSTRIG, a. 2. (barnförl.) 0-t hafvande
tillstånd, då intet foster blifvit bildadt.
OFRED, m. sing. Se Krig. I o-s tider, i
krig.
OFREDA, v. a. 4. Störa ens fred. Eli band
af röfvare o-r landet. — Syn. Oroa, Störa. —
Ofredande, n. 4.
OFRI. a. 2. Som ej har sin frihet. —
Ofrihet. f. 3.
OFRIS, å’friss. f. sing. Örtsläglet Ophrys.
OFRIVILLIG, a. 2. Som ej sker, ej beror af
ens fria vilja. En o. handling. — Syn. Ovil—
korlig. — Ofrivillighel, f. 3.
OFRIVILLIGT, adv. På ell af ens fria vilja
oberoende sätt. Han log o. — Syn. Ovilkorligt.
OFRUKTBAR, a. 2. Ej fruklbar. Säges för
alla bem. af delta ord. «) O. jord. — b) 0-1
kapital. O. verksamhet. — Syn. Bördig.
Gif-vande. — Ofruklbarhel, f. 3. —
Ofruktbar l, adv.
OFRUKTSAM, a. 2. 4) (om qvinnor och
honor) Som cj genom ailing förökar sitt slägte. En
o. hustru. — 2) (Gg.) Som har ringa
alstrings-förmåga. Eli o-l snille. — Syn. Oprodukliv. —
Ofruktsamhet, f. 3.
OFRÄLSE, a. oböjl. Ej frälse. Säges om
person och jord. Jfr. Frälse. O. person, man.
O. jord, hemman. O. stånd, oj tillhörande
adeln. De Irc o. stånden, presler, borgare och
bönder
OFRÖDD, a. 2. Utan fruktämne, ulan frö.
O-dl ägg.
OFTA, å’ffia, adv. (kompar. Oftare, superi.
Oftast) Många gånger. O. förefallande händelser.
Komma o. Så o. som möjligt. Som o-st,
ganska ofta. — Syn. Flitigt, Träget, Tätt. —
Ss. O-nä md.
OFULLGÅNGEN, a. 2. neulr. — et. O-et
foster, som ej varit sin behöriga lid i modcrlifvel
och således ej blifvit fullkomligt uibildadt.
OFULLKOMLIG, a. 2. Saknande
fullkomlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
