Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Omväg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMV OND m
OMVÄG, m. 2. t) Väg, som går längre
omkring än en annan kortare, hvilken i rakare
riktning går till samma ställe. Taga cn o. — 2)
(fig.) Tal eller handling, då man icke går rätt
fram till målet. Genom o-ar leda sig fram
till del man vill säga. Nyttja o-ar. — Syn.
Se Omsvep.
OMVÄGA, v. a. 2. Väga ännu en gång. —
Äfv. Väga öm. — Omvägande, n. 4. o.
Om-vägning, f. 2.
OMVÄLJA, v. a. 2. (böjes som Välja) Välja
på nytt. — Äfv. Välja dm. — Omvälj ande,
n. 4. o. Omväljn i n g, f. 2.
OMVÄLTRA, v. a. o. n. i. Vältra omkring.
— Äfv. Vällra dm. — Om vä Ur an de, n. 4. o.
Omvältrin g, f. 2.
OMVÄNDA, v. a. 2. 1) Vända åt motsatt
håll, tillbaka. — 2) Vända ul och in. — 3) (fig.)
O. från en lära lill en annan, förmå all
öfver-gifva den lära, man förut bekänt, och Öfvergå lill
en annan. O. syndare, lillbakaföra dem ifrån
deras syndiga lefverne lill gudaktighet. — För
bem. i o. 2 säges äfv. Vända dm. — O. sig,
v. r. Upphöra med sill syndiga lefverne och blifva
gudaktig. — Omvänd, part. pass. Brukas ofta
•djeklivt. Oa skor, som blifvit vända. O-t
förhållande, förändradt, motsatt. Nu är det o-l,
motsatt förhållande äger nu rum. En nyss o.
kristen, som nyligen blifvit omvänd till kristna
läran. Han är alldeles o., helt och hållet
förändrad. Brukas äfv. substanlivt om den, som
öfvergålt lill en annan lära. En o. De o-e.
Har sammansättningen Nyomvänd. —
Omvändande, n. 4.
OMVÄNDARE, m. 3. En, som omvänder
andra eller omvändt någon lill en religionslära.
OMVÄNDELSE, f. 3. 4) öfvergång till annan
religionslära. — 2) (teol.) Den Hel. Andes
nåde-verk, i hvilket han genom lagen hos den om sin
synd upplysta menniskan uppväcker ångern.
OMVÄNDELSEIFVER/m. sing. eller
OMVÄNDELSENIT, n. sing. Ifver, nit alt
lill en religionslära omvända bckännarc af andra
läror.
OMVÄNDELSEVERK, n. 5. (teol.) Alll hvad
som har samband med och verkar lill en syndares
omvändelse.
OMVÄNDNING, f. 2. Handlingen, hvarigenom
något omvändes.
OMVÄNDT, adv. I motsatt förhållande,
tvärtom. Del förhåller sig o. oss emellan.
OMVÄRNA, v. a. 4. Omgifva med värn. —
Äfv. Värna dm. — Omvärnande, n. 4.
OMYNDIG, a. 2. Ej myndig. En o. son.
O-a år, se Omyndighet. — Brukas äfv.
substanlivt. t. ex.: De o-es rätt.
OMYNDIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
omyndig, eller det lillslånd, då någon är
omyndig. — Ss. O-slill stånd.
OMÅTTLIG, a. 2. 4) Ej måttlig, utan måtta.
O. i mat och dryck. — Syn. Oåterhållsam. —
2) Ulan målt, öfverdrifvet stor. O. lycka,
framgång. — Syn. Se Slor.
ÖMÅTTLIGEN, adv. Se Omållligl.
OMÅTTLIGHET, f. 3. 4) Brist på
återhållsamhet. O. i mal och dryck. — 2) öfverdrifven
storlek. Skatternas o.
OMÅTTLIGT, adv. 4) Utan måtta, utan hof,
ulan återhållsamhet. Lefva, dricka, äta o. —
1) öfvermåttan, i högsta grad. Hålla o. af
nå-gon. O. rik.
OMÄNDRA, v. a. 4. Se Ändra.
n.
OMÄNGD, a. 2. Sc Oblandad. ,
OMÄRKBAR, a. 2. Se Omärklig.
OMÄRKLIG, a. 2. Som ej kan märkas. —
Omärklighet, f. 3.
OMÄRKLIGEN ell. OMÄRKLIGT, adv. Ulan
alt märkas, ulan alt del märkes. O. föra
samtalet på ell ämne.
OMÄTLIG, a. 2. Som ej kan mätas, räknas,
beräknas. Den o-a rymden. O-a summor. —
Syn. Omåttlig, Ofantlig, Oändlig, Oberäknelig,
Oerhörd. — O mät lig hel, f. 3.
OMÄTLIGT, adv. Utomordentligt, ofantligt.
O. slor.
OMÄTTLIG, a. 2. 4) Som ej kan mättas.
Han är o. — 2) (fig.) Som ej kan tillfredsställas.
En o. hunger efter guld. — Omälllighet,
f. 3.
OMÄTTLTGT, adv. På ett omättligt sätt, ulan
alt kunna mättas, i yttersta måtto. O. girig.
OMÖJLIG, a. 2. 4) Som ej kan ske, utföras,
verkställas. Del är en o. sak. Del är o-l alt
göra del. — Syn. Ogörlig, Overkställbar. — 2)
(log.) Säges om det, som icke låter förena sig till
elt begrepp.
OMÖJLIGEN, adv. På ett sätt, som icke
medgifver någon möjlighet; alldeles icke. Del
kan o. ske. Jag kan o. gissa, hvem det är. —
Syn. Omöjligt. Omöjligtvis.
OMÖJLIGHET, r. 3. 4) Egenskapen alt vara
omöjlig. Del är en ren o. O-en af en sak. —
2) Omöjlig sak, handling, verkning, händelse.
Begära o-er.
OMÖJLIGT, adv. o. OMÖJLIGTVIS, adv. Se
Omöjligen.
ONANI, ånani’, f. 3. (af Onan, namnet på en
person i 4 Mos. B.) Sjelfbefläckelse.
ONANISM, ånanfssm, m. sing. Se Onani.
ONATUR, önatür, f. sing. Brist på natur (i
skön konst).
ONATURLIG, a. 2. Ej naturlig: 4)
Stridande mot naturens lagar. — 2) Ej
Öfverenssläm-mande med det naturliga. — 3) Orimlig,
oförnuftig. — 4) Omensklig. — 3) Omåttlig,
öfverdrifven. — On alurlighel, f. 3.
ONATURLIGT, adv. 4) På ell onaturligisätt.
— 2) (pop.) Utomordentligt, i högsta måtto. O.
slor.
OND, a. 2. (Kompar. Värre; superi. Värst;
äfv. för bem. 4 o. 2 Ondare, Ondast.) Heler i
Isl. Of>ur, af Æda, rasa, vara ursinnig, och
betyder egentl.: vild, rasande, ursinnig, såsom t. ex.
en berserkakämpe. 4) Vredgad, vred. Har för
denna och följ. bem. icke komparalionsformerna
Värre, Värsl. Blifva, vara o. på någon för en
sak. Blifva o. öfver något. Ställa sig o. Se
o. (ell. ondl) ut, hafva utseende af att vara ond.
— Syn. Se Vred — 2) Ondsint, argsint. En
o. qvinna. — 3) Ej god; böjd för alt göra illa;
elak lill hjeria och karakter. O-a menniskor.
Verlden är o. Den o-e anden, eller substanlivt
Den o-e, Hin o-e, djefvulen. Onda menniskor
kallas äfv. substanlivt De o-e. Säges äfv. om sak,
t. ex.: O-l hjeria. O-a tankar. — Syn. Arg,
Elak, Ondskefull, Stygg, Vrång, Förvänd,
Vrång-vis. — 4) Dålig. O-l väder. O-a tider, då
menniskorna äro elaka och förderfvade; Äfv. dyr
tid. Tiden är o., menniskorna äro förderfvade.
O-l samvete, medvetet af begångna förbrytelser.
Hafva o-l rykte om sig. — Syn. Se Dålig.
— Ond brukas i nputrum, både i bestämd och
obestämd form, ofta som substantiv, så i fysisk
som andlig mening, a) Ondl, hvad som orsakar
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
