Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Ordensbroder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORD
ORD
<89
högtidligheterna fungerande, till orden hörande
presterna. O-en vid Serafimerorden.
ORDENSBRODER, m. 3. pl. — bröder.
Ledamot af en orden.
ORDENS-CEREMONIMÄSTARE, m. 3.
Ceremonimästare vid en riddareorden.
ORDENSDRÄGT, c. 3. Den särskilta,
utmärkande drigt, som medlemmarne af en andlig orden
måste hära. eller som vid högtidliga tillfällen bäres
af dem, hvilka tillhöra en riddarorden.
ORDENSGENERAL, å’rd’ns-jenerål, m. 3.
Högste styresmannen i en andlig orden.
ORDENSGODS, n. 5. Se Kommcndcri.
ORDENSHÄROLD, m. 3. Person, hvilken vid
en riddarorden gör tjcnst såsom härold.
ORDENSKANSLER, å’rd’ns-kannslä’r, m. 3.
Person, som bekläder kanslerstjensten vid en
riddarorden. [— cancellcr, canlzler, kantzler.]
ORDENSKAPELLAN, - –-ån, m. 3. Lägre
tjenstgörande prest vid en riddarorden. Vid
Serafimerorden finnas tvenne o-er. [—capelian,
— kaplan.]
ORDENSKAPITEL. å’rd’ns-kapi’lt’l, n. 5.
Samteliga de personer, som utgöra styrelsen i en
riddarorden. (— capitel.J
ORDFNSKEDJA, f. 1. Kedja, hvilken som
ordenstecken bäres om halsen.
ORDENSKORS, n. 5. Kors af olika form,
hvilket som ordenstecken bäres på bröstet.
ORDENSLÖFTE, n. 4. Löfte, som atlägges
vid inträdet i en andlig orden.
ORDENSMÄSTARE. m. 5. Den, som
innebar högsta värdigheten i en riddarorden.
ORDENSOFFICIANT, – åflisiånnt, m. 3. Lägre
tjensleman vid en riddarorden.
ORDENSREGEL, f. pl. — reglor.
Ordningsstadga, som samtelige ledamöter af en andlig
orden, vid inträdet deruli, förbinda sig atl alltid
efterfölja.
ORDENSRIDDARE, m. 5. Ledamot af en
riddarorden.
ORDENSSTADGA, f. pl. — stadgar. Stadga,
antagen till cfterlefnad för någon viss ordens
medlemmar.
ORDENSSÄLLSKAP, n. 3. o. 8. Förening af
personer, som bildat en orden i och för något
slHskapligt ändamål, såsom dans, segling, o. s. v.
ORDENSTECKEN, n. 3. Särskilt
utmärkelse-tecken för en orden, såsom band, kors, stjernor,
m. m.
ORDENTLIG, årrdä’nntligg. a. 2. 4) Som
iakttager ordning. En o. man. O. betalare,
punktlig. Han är o. i allting. Säges äfv. om
sak. O-l uppförande, lefnadssält. — 2) (fam.)
Verklig, riklig, äkta, bet var icke regn, del
var ell o-l skyfall. Han fick en o. stul.
ORDENTLIGEN, årrdä’nnlligänn, adv. Se
Ordentligt.
ORDENTLIGHET, årrdännlligghét, f. 3. 4)
Iakttagande af ordning. Alll försiggick med
mycken o. O. i lefnadssält, i uppförande. —
Syn. Ordning. — 2) Egenskapen alt vara
ordentlig. Hans o. dr känd.
ORDENTLIGT, årrda nntliggt, adv. På
ordentligt sätt, med iakttagande af ordning. Alll
tillgick ganska o. Lefva o.
ORDER, å’rd’r, n. 3. Se Årder.
ORDER, å’rd’r, m. 3. (fr. Ordre, af lat. Ordo,
ordning) 4) a) Befallning, gifven af befälhafvandc
eller förman. Gifva, få, emotlaga en o. Han
har o. atl ej släppa någon in. Taga emot o.
af någon, lyda ens befallningar, t. ex.: Jag lar
icke emol några o. af er. — b) Skriftlig sådan
befallning. Del står ej på o-na. Sälla något
på o-na. — 2) a) Anvisning till utbetalning. O.
på en skuldsedel. — b) Person, till hvilken
inne-bafvare af skuldsedel o. d. öfverlåtil sin rätt att
uppbära summan, hvarå den lyder. Till N. N.
eller o. — c) Uppdrag atl göra uppköp. Han
har fåll o. atl uppköpa 10,000 kannor
brännvin.
ORDFATTIG, a. 2. 4) Som innehåller elt
ringa anlal ord. Eli o-t Lexikon. — 2) Se
Ord-karg.
ORDFOGNING, f. 2. (gram.) Ordens
samman-fogning med hvarandra till satser och meningar.
ORDFOGNINGSLÄRA, f. 4. (gram.) Läran om
ordens språkriktiga sammanfogning med hvarandra.
— Syn. Syntax.
ORDFORM, m. 3. (gram.) Se Form, 5.
ORDFORSKARE, m. 3. Se Elymolog.
ORDFORSKNTNG, f. 2. Se Etymologi.
ORDFYND, n. 3. Sinnrikt uttryck.
ORDFYNDIG, a. 2. Se Ordhittig.
ORDFÖLJD, f. 3. Den ordning, i hvilken
orden följa på hvarandra i satser och perioder.
Kallas äfv. Konstruklionsordning.
ORDFÖRANDE, a. 4. o. m. 3. Som förer
ordet eller leder öfverläggningarna i en
rådplä-gande församling, en sammankomst, o. s. v.
ORDFÖRANDESKAP, n. 3. o. 3. Befallningen
alt vara ordförande.
ORDFÖRRÅD, n. 3. Förråd, anlal af ord,
t. ex. i en ordbok.
ORDGRÄL, n. 3. Se Ordlvist och
Ord-klyfveri.
ORDHITTIG, a. 2. 4) Som med lätthet^
finner de rätta orden alt nyltja. — 2) Rik på
infall och ordlekar. — Syn. Ordfyndig. —
Ord-hil lig hel, f. 3.
ORDHÅLLEN, a. 2. neutr. — el, eller
ORDHÅLLIG, a. 2. Som samvetsgrant håller
löften och afial.
ORDHÅLLIGHET, f. 3. Egenskapen alt vara
ordhållig.
ORDINARIE, årrdinårie, a. 4. (lat.
Ordina-rius) Ordentlig, på slat anställd. O. Ijensteman.
O. befallning. — S. 3. På stat anställd
ijenste-man. Han är numera o.
ORDINAT, årrdinål. f. 3. (geom.) Linie.
dragen ifrån en punkt på en kroklinie, vinkelrät
emot dess bas.
ORDINATION, årrdinalschön, f. 3. 4)
Föreskrift. En läkares o. — 2) Invigning till
presl-embetel.
ORDINERA, årrdinèra, v. a. 4. (lat. Ordinäre)
4) Förordna, föreskrifva. Läkare o. för sjuka,
hvad de böra nyttja. — 2) Inviga till
presl-embelel. O. till presl.
ORDINÄR, årrdinä’r, a. 2. (lat. Ordinarius)
4) Vanlig, bruklig, nlldaglig. — 2) Medelmåttig.
O. sorl, gvalilel. — Ordin ärt, adv.
ORDKARG, a. 2. Som ej säger många ord.
— Syn. Ordnjugg, Ordfattig.
ORDKASTAS. v. d. 4. Se Ordvexla.
ORDKASTNING, f. 2. Se Ordvexling.
ORDKLYFNING, f. 2. Se Ordklyfveri.
ORDKLYFVARE, m. S. En, som klyfver ord.
Jfr. Ktyfva.
ORDKLYFVERI, n. 3. Onyttig sysselsättning
med ordförklaringar, utan alt gifva akl på mening
och sammanhang.
ORDKRAM. n. sing. (fam.) Granna, men
innehållslösa ord eller meningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
