Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Ordkrig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
ORD
ORE
ORDKRIG, n. 3. Se Ordlvisl.
ORDKRÄMARE, m. 3. Skrälla, pratmakare.
ORDLAG. sc Ordalag.
ORDLEDNING, f. 2. Se Elymologi.
ORDLEK, m. 2. Användning af ett Hertydigl
ord i tvetydig mening, eller sammanställning af
likaljudande ord, som hafva jnolsatt eller helt
skiljaktig bemärkelse.
ORDLISTA, f. 4. Lista, förteckning på ord,
i och för något särskilt ändamål.
ORDLOF. oriktigt för Orlof.
ORDNA, å’rdna, v. a. 4. Bringa i ordning,
i visst regelbundet skick. O. ell samhälle. O.
sina angelägenheter. — Syn. Anordna. — O
rd-nande, n. 4.
ORDNING, å rdninng, f. 2. (af lat. Ordo) 1)
Viss gifven och ändamålsenlig likhet i det sätt,
hvarpå ting äro sammanställda i rummet eller
följa på hvarandra i tid. Sälla, ställa, lägga,
placera i viss o. Vara, befinna sig, slå, ligga
i en viss bestämd o. Gå, följa i o. efler
hvarandra. Komma i, ur o. Hvilken i o-en är
ni? Den förste, den (ionde i o-en. Orden
stå i alfabetisk o. — Bildar åtskilliga
sammansättningar, såsom: Marsch-, Slagordning, m. fl.
O-en för dagen, se Dagordning. (Fig.) Del hör
lill o-en för dagen, är nu något ganska vanligt.
— 2) Lugn och stilla % eflcrlefnad af lag och
förordningar. Brukas med afseende på folket i
allmänhet, innebyggarne i ett land, o. s. v. Den
allmänna o-en. Upprätthålla o-en i samhällei.
O-en har blifvit slörd i hufvudsladen. Hålla
folkel i o. — 3) (i allrn.) Ordentligt uppförande.
Hålla någon i o. Hålla sina Ijenare i o.,
tillhålla dem att iakttaga ordentlighet. Hålla
god o. Hålla sig i o., i o. och skick. — 4)
Godt skick, ordentligt tillstånd. Allt befanns i
bästa o. Del har kommit ur sin o. Statens
finanser äro i god o. Mitt hushåll är ännu
ej i o. — 3) Förmåga att hålla ordning,
ordningssinne. Han har ingen o. med sig. — 6)
Viss lag. regel, stadgad af naturen, af öfverheten,
af bruket, o. s. v. Del är enligt naturens,
försynens o. Rälla sig efler den vedertagna o-cn.
Del är i sin o., behörigt, vederbörligt, passande,
t. ex.: Det är i sin o., all han beder henne om
förlåtelse. Del är ej i sin o., atl husbonden
skall tiga för tjenaren. Ur sin o., opassande,
otjenlig, otillbörlig. — 7) (fig.) Den rang, som
snillen, talanger, arbeten hafva sins emellan. Ell
snille, en lalang, ett konststycke af första o-en.
— 8) Tur. Hvar i sin o. Tala i sin o. Del
kommer väl i sin o. en gång. När o-en
kommer lill mig. — 9) (nat. hist.) En af
liufvud-afdelningarna, hvari en klass är delad — 10) Sc
Byggnadsordning. — S*. O-sfull, -slös.
ÖRDN1NGSANDA, f. sing. Se
Ordningssinne
ORDNINGSKÄRLEK, m. sing. Böjelse för alt
iakttaga och upprätthålla ordning.
ORDNINGSMAN, m. 3. pl. — män. 4) En
man, som håller sträng ordning vid makt. — 2)
Benämning på tjenstcmän, hvilka det tillhör alt
uppprätlhålla ordningen i cn viss samhällighet.
O-nen i Eskilstuna fristad.
ORDNINGSMÄL, n. 5. Sådant mål, som
angår de reglementariska föreskrifterna för
boktryckerier och bokhandel.
ORDNINGSNUMMER, m. pl. — numror. Viss
nummer i ordningen.
ORDNINGSSINNE, n. sing. Sinne, anlag för
ordning. Ha o.
ORDNINGSTAL, n. 3. Räkneord, som
utmärker, hvilken eller hvilket i ordningen någon
eller något är.
ORDONNANS, årrdånnångs, m. 3. (fr.
Ordon-nance) Soldat, som är anställd hos en
befälhaf-vande officer, för att uträtta hans befallningar.
ORDONNANS-OFFICER,årrdånnångsåffisér,m.
pl. — officerare. Officer, anställd hos en chef,
för att öfverföra hans order, m. m.
ORDPRÅL, n. sing. Granna, svassande ord.
— Syn. Fraser, Febus, Bombast, Fladder,
Grannlåt. Flärd.
ORDQVICKHET, f. 3. Qvickt yttrande, som
ligger blott i sjelfva orden.
ORDREGISTFR, ördreji’st’r, n. 3. Register i
en bok, skrift, innehållande förteckning på ord,
med förklaring eller hänvisning lill dc ställen, der
de återfinnas i texten.
ORDRIK, a. 2. Som innehåller ett stort
antal af ord. Elt o-l lexikon. — Ordrikhel,
f. 3.
ORDRYTTARE, m. 3. En, som rider på ord.
Jfr. Rida.
ORDRYTTERI, n. 3. Småaktigbeten alt fästa
sig vid en annans lösligt fällda ord, för all bereda
sig tillfälle all sätta honom i förlägenhet eller
vederlägga honom.
ORDSPEL, n. 3. Se Ordlek.
ORDSPRÅK, n. 3. Tänkespråk. som i få
sinnrika ord uttrycker någon allmän lefnadsregel och
är allmänt gängse bland ell folk. Del har
blifvit ell o. Det är ell gammall o. Tala i o.,
nyttja sådana i silt tal. Salomons o., cn bok i
Bibeln, innefattande af Salomon författade
länke-och sedespråk.
ORDSPRÅKSVIS, adv. Såsom ordspråk, i
form af ordspråk.
ORDSTRID, m. 3. Se Ordlvisl.
ORDSTÄFVE, n. 4. Allmänt brukligi,
sinnrikt talesätt, hämladl af någon särskilt, ofta
historisk anledning. »I grefvens tid» är elt o.
ORDSVALL, n. 3. Öfverflödig rikedom på
ord i tal och framställning.
ORDSVAMMEL, n. 3. (fam.) Röra af ord utan
mening och sammanhang.
ORDSÄTT, se Ordasätt.
ORDTRÄTA, f. 4. eller
ORDTVIST, f. 3. Tvist om blotta ord. —
Syn. Ordstrid, Ordkrig, Ordgräl.
ORDVÄLJARE, m. 3. En, som är öfverdrifvet
noga i valet af ord.
ORDVEXLA, v. n. 1. Se Träta, [-växla.]
ORDVEXLING, f. 2. Se Träta, f. Komma
i o. Komma från o. lill slagsmål. [- växling.]
ORDVRÄNGARE. m. 3. Én, som förvränger
andras ord och yttranden.
ORDVRÄNGNTNG, f. 2. 4) Förvrängning af
andras ord och yttranden. — 2) Förvrängdt ord,
uttryck, yttrande.
ORDVÄNDNING, f. 2. På visst sätt
sammanställda ord; ullryck.
ORDSTÄLLNTNG, f. 2. 4) Ordens
sammanställning i cn viss följd. — 2) Så sammanställda
ord; uttryck.
OREAD, åreåd, f. 3. (grek, myt.) Bergnymf.
OREDA, f. sing. Ordningslöst tillstånd, brist
på reda, på ordning och skick. Bringa i o. —
Syn. Se Oordning; äfv. Trassel, Babel,
För-bislring.
OREDIG, a. 2. 4) Ej redig, ej tydlig. O.
samling. O-l buller. O-a tankar. — Syn.
Förvirrad, Trasslig, Otydlig. — 2) Som ej bar reda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
