Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - Rökaltare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 ROK
RÖKALTARE, n. 4. Altare, hvarpå rökoffer
brändes.
RÖKARE, m. 5. 1) En, som röker tobak. —
S) En, som röker kött, fläsk, o. s. v.
RÖKELSE, m. 3. 1) a) Ett slags välluktande
gummiharts, som utflyter ur den oslindiska växten
Boswellia serrala, och nyttjas alt röka med. t. ex.
vid den katolska gudstjcnsten. — b) Äfv. elt
välluktande harts af de i södra Europa växande
träden Juniperus lycia och thurifera. — 2) (Gg.)
Smicker.
RÖKELSEKAR, n. 8. Litet kärl af ler eller
bleck, hvari öfver glödande kol rökelse brännes.
RÖKFAT. n. 5. Se Rökelsekar.
RÖKFÅNG, n. 5. Öppningen, hvarigenom
röken utgår ifrån en eldstad.
RÖKGUBBE, m. 2. pl. — gubbar. 1) Liten
kägla af välluktande ämnen med antingen platt
eller tredelad fot, och som användes till rökning
i rum. — 2) (Gg. fam.) En, som smickrar
regeringen och de högt uppsatta.
RÖKHUF, m. 2. pl. — hufvar. 4) Ett slags
inrättning, hvarigenom vid kemiska operationer
rök och illaluktande ångor afledas. — 2) Huf
öfver ljus, för alt hindra dem att röka.
RÖKHÅL, n. 8. Hål, hvarigenom röken
utgår, l. ex. på elt pörte.
RÖKIG, a. 2. 4) Full af rök; som luktar eller
smakar af rök. En r. lafla. R-a väggar. R.
mal, toppa. — 2) Som ger mycken rök. R. eld.
— 3) Säges om rum, der det röker in. R-a
rum. R-l kök. — 4) (fam.) Rusig.
RÖKKAKA, f. 4. Se Rökgubbe.
RÖKKAMMARE, m. 2. pl. — kamrar. Sc
Rökrum.
RÖKKLUBB, m. 2. Förening af personer,
som sammankomma på något ställe, för att röka
lobak. läsa tidningar, språka, o. s. v.
RÖKKORT, rö’kkört, n. 5. Med välluktande
ämnen genomdränkt papper i kortform, hvilket
begagnas alt parfumcra ett rum, då man håller
det öfver ljuslågan.
RÖKLACK, n. sing. Ett slags lack af
väl-luktande hartser och flygtiga oljor, som användes
till rökning i rum.
RÖKLJUS, n. 5. Se Rökgubbe.
RÖKMALT, n. sing. Malt, som blifvit
lor-kadt genorn rökning.
RÖKMEDEL, n. 3. Medel, hvarmed genom
bränning eller värmes användande vällukt
ut-bredes.
RÖKMOLN, n, 8. Massa af rök, liknande
ell moln.
RÖKMÖSSA, f. 4. Ett slags rund, slät
kalottlik mössa, som brukas af karlar inomhus lill
skydd för hufvudct emot köld och drag.
RÖKNING, f. 2. 4) Handlingen, då person
eller sak rökes. — 2) Se Tobaksrökning.
RÖKNÄFVA, f. 4. Örten Polygonum
Persi-caria.
RÖKOFFER, n. 8. 4) Offer, bestående i
rökelses brännande. — 2) (Gg.) Smicker. Tända
r. för, smickra.
RÖKPANNA, f. 4. Se Rökelsekar.
RÖKPASTILL, m. 3. Se Rökgubbe.
RÖKPULVER, n. 8. Blandning af torra, groft
pulverlserade, brännbara ämnen, till rökning i rum.
RÖKPÖRTE, n. 4. Pörte, der kött och fläsk
rökes.
RÖKRUM, n. 6. Särskilt rum i elt hus,
bestämdt för tobaksrökning.
RÖKSALT, n. sing. Flygligt alkali.
ROR
RÖKSTUGA, f. 4. 4) Se Rökrum. - 2)
(fordom) Stuga eller rum ulan skorstensrör, der
röken gick ul genom ett hål i taket.
RÖKSVAMP, m. 2. Sc Blindmjöl.
RÖKTOBAK, m. sing. Sådan slags tobak, som
begagnas till rökning.
RÖKTOPAS, m. 3. (mineral.) Neglikbrun
bergkristall, elt slags ädelsten.
RÖKVERK, n 8. 4) Se Rökelse. (Fig.) Tända
r., smickra. — 2) (Gg.) Smicker.
RÖLLE, m. 2. pl. röllar. (fam.) Röd häst
eller oxc.
RÖLLEKA, f. 4. Örtsläglet Achillca.
RÖN. n. 8. Försök, som anslälles, för att
utforska förhållandet med någol. Brukas mest i
vetenskaplig mening. Genom flera r. har jag
funnit, all... R. och försök.
RÖNA, v. a. 2. 4) (ursprungligen, nu
obrukligt) Försöka, probera. R. en häst. — 2)
Erfara, spörja. R. olack. R. bevis af välvilja.
Ni lär få r. det. Nu rönes sanningen af hans
ord. — Rönande, n. 4.
RÖNN, f. 2. Allmänt kändt trädslag med stora
hvila blomvippor och eldröda bär. Sorbus
aucu-paria.
RÖNNAL, f. 2. En art Al, hvars löf likna
rönnträdets.
RÖNNBÄR, n. 8. Bär af rönn. (Talesätt)
Säga som räfven om r-en, låtsa sig förakta, det
man lycker om, men ej kan få.
RÖNNPÅK. m. 2. Påk af ung rönn.
RÖNNTRÄD, n. 8. Se Rönn.
RÖR, n. 8. I. Samling af klappersten,
upphopad för hvarjehanda ändamål. Se Rå och rör,
under Rå, V.
RÖR, n. 8. II. 4)n a) Benämning på vissa
ihåliga, ledade växter, såsom Bamburöret,
Sockerröret, m. fl. (so dessa ord). Italienskt R., sådan
växt i södra Europa, tio fot hög, tumstjock, ganska
stark, begagnad lill metspön, blomsterkäppar, m. m.
Arundo Donax. Spanskt R., en palmväxt med
ihålig, ledad stam, se Rotting. — b) (särskilt)
Växtslägtet Arundo, isynn. arten Strandrör eller
Bladvass (A. Phragmiles). Sc Bladvass. — 2)
Afhuggen stam eller gren af en Rörväxt, isynn.
det afhuggna strået af Bladvass. Täcka med r.
Spanskt r., stycke af Rotlingväxtens stam, sådant
det förekommer i handeln; äfv. spalserkäpp, deraf
gjord. — 3) a) Lång, ihålig cylinder af jern, bly,
bleck, koppar, trä. lera, glas o. s. v., för
hvarjehanda ändamål, såsom för vattenledning, att tala
igenom (Språkrör), att anlända minor eller
kanoner med (Antändningsrör). o. s. v. R-el på en
barometer, cn kikare. Se äfv. Nyckelrör. —
Har flera sammansättningar, såsom: Bly-,
Koppar-, Glas-, Vallenledningsrör, m. fl. — b) Den
murade, till skorstenen ledande öppning, som
släpper ut röken ifrån en eldstad (Kakclugnsrör.
Skorstensrör). — c) Stcnlagd ränna, t. ex. för cn
vattenåder (BrunnsrÖr). — d) (anat.) Långt, small,
cylinderformigt kärl, hvarigenom en vätska ledes.
Euslachiska r-el, en gång ifrån trumbålan
genom örats ben till munhålan. — e) Den ihåliga
ändan af en fågelpcnna (Pennrör). — f) (i äldre
språket) Pistol. Långt r., bössa, musköt.
RÖRA, v. a. 4. I. Täcka, belägga med rör.
RÖRA. v. a. o. n. 2. IL 4) Lägga Gngret,
handen på något. R. något med fingret,
handen. Ni får se derpå, men rör det icke.
Neutralt: R. på, vid något. Rör icke vid lodet,
del är helt. — 2) På annat vis sätta sig i
beröring med ett föremål. R, någon med (olen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
